Demokratifundamentalism

Jag har snuddat vid det förut. Det blir mer och mer tydligt att demokrati och yttrandefrihet inte är menat att vara för alla tankar och idéer. Nej, man måste vara överens om den demokratiska grundsynen. Vi demokrater mot alla fundamentalister, man kan i det läsa in vi liberaler (det tillåts både social- och vanliga så länge de inte står för någon större egentlig frihet) - mot socialister, nationalister, islamister osv. "Tänk om man slipper alla ismer" säger kanske en flicka i 17:årsåldern, "då skulle det inte vara några krig." Knappast demokrati heller, eller är det kanske det som är demokrati, alla tycker enligt den demokratiska grundsynen. Vi måste kunna enas om att alla skall få tycka som de vill, annars jävlar!

Tur att världen är svart och vit...

[dagen]

Oneness blessing

Diskussion om den här artikeln, påbörjas (förhoppningsvis) här.

Välja våra strider

Om man nu skall se på vår tids överideologier, alla individers lika rätt och värde, mäns och kvinnors, etniciteters och sexualiteters, är det onekligen något gott. Om vi ser till kunskapsteori, till vetenskapen som sådan, till det skeptiska förhållningssättet osv. är detta inte vår fiende. Ingen tjänar på galenskap, och vår Gudsbild luttras av logiken. Synen på hans verk blir skarpare ju mer vetenskap vi lär. Nej, vår tids överideologier är inte vår fiende.

Vad som är Paulus ord till den kulturen och vad som faktiskt är Guds vilja lär vi bli varse. Till dess får vi välja våra strider.

'Teologisk diskurs och svk'-rant

Det hänvisas ibland till den lutherska teologiska diskursen. Det teologiska samtalet som förts i t.ex. svk. Var är detta samtal någonstans. Med tanke på att herrar biskopar oftast blir biskopar på akademiska meriter får vi väl anta att det är på universiteten som denna diskussion förs, alltså det är religionsforskningen som är teologiska debatten. Har jag förstått det rätt. Det är sökandet efter den historiske Jesus, det historiska sekulära studiet av bibeln som alla ateister som flummare är välkomna att vara del i som är svenska kyrkans egna teologiska reflektion. Samma tradition som inte kan tillåtas acceptera saker som försyn eller Gudomlig inspiration.

Måste man inte, då man först gjort sig av med det religiösa tolkningsrastret för att kunna utföra forskning enligt Vetenskapens krav, sedan åter sätta på sig konfessionella glasögon och dra konsekvenser av den bibelforskning man bedrivit. Måste inte parallellt med den sekulariserade forskningen ett inomkyrkligt teologiskt samtal föras? Historiskt har forskningen varit mer eller mindre konfessionell. Dagens situation måste analyseras och hanteras, ty det lär inte bli större utrymme för det konfessionella inom universiteten och inte färre "uppgörelse" med det gamla konservativa paradigmet. Kanske är det dags att kyrkan tar tillbaka teologin, i dubbel bemärkelse, och slutar upp med kladdkakeätande och existentiella frågor, a la fjorton år och för sent på kvällen, samt annat flum.

Jag antar att de finns de som med KG menar att alla tolkningar är lika goda, och att därmed bör ingenting i svk på något sätt avvika från normen. Att det är upp till var och en att läsa disputationer om könsroller i tidskriften Pilgrim eller annat cirkelrefererande. Att vår tro de facto inte är gemensam. Jag är inte en av dem och jag tror inte Luther skulle sälla sig till den skaran heller.

Texter måste tolkas, menar man, och vi söker oss ned mot den faktiska grunden (fri från egen tolkningstradition, el. eventuellt i en tolkningstradition som är lika mycket värd som alla andras). Som vanligt når vi framgång genom att bryta ned allt i sina bestånds delar, sortera och kategorisera. Vi sopar bort lager av kultur och tolkningstradition. Vad händer om det faktiskt är i denna kultur, i Kyrkan som Gud inkarneras?

Uppsala

Jag har varit i Uppsala i helgen och satsat på extremer. 60årsfirande av S:t Ansgarstiftelsen (helt slumpmässigt) Youthkonferens på Livets Ord (helt slumpmässigt) och sur kvinna i domkyrkoshoppen efter att jag + flickvän vandrat runt med turistmassorna i jättekatedralen.

Föga förvånande var avsaknaden av uppbyggliga böcker total i domkyrkan, likväl fanns en skrift till 50årsjubileet av beslutet att prästviga kvinnor, Annika Borgs 'Bibeln på mitt sätt' och en prästskjorta och tillhörande "elva" på en kvinnoformad skylt.

Jag kan inte låta bli att finna det lite spännande att Emanuel Swedenborg ligger i en stor kista inne i domkyrkan. Swedenborg är knappast "renlärig". I och för sig delar han detta öde med många mystiker av kyrkan och förmodligen är det så att man måste våga för att vinna. Samtidigt kan korrigerade mystiker skilja sig otroligt inbördes och Swedenborg hör väl till de mer utspacade. Det kommer an på urskiljning. Med tanke på språkets alla tänkbara möjligheter måste man kunna urskilja nyanser i läran och helst det innan vi har ett religionskrig eller en sekt på händerna. Uppgiften trode vara apostlarnas efterträdares, dem som tilldelats tron, setts som värdiga, utvalts och betts för med handpåläggning, generation efter generation, biskoparna. Ibland möter man åsikten att det är något magiskt i denna handpåläggelse, att det skulle göra något med karaktär eller något annat. Det hade varit så mycket enklare med en förandligad bild av det hela, om man som biskop inte stod där med ansvar för den apostoliska tron och enheten. De som kallar sig biskopar, som är vigda till det, borde ta detta ansvar. Vi kan se på dem och förargas, eller så kan vi se på dem som faktiskt tar detta ansvar, för enhet och kontinuitet. De som är de verkliga biskoparna. De vars makt sträcker sig så långt som människor är beredda att lyssna på dem, inte så långt det geografiska område kung och vapenmakt tilldelar.

Vidare då, Bo Brander och Ulf Ekman står på ett sätt på var sin kant, på ett sätt väldigt nära varandra. Från en grånad skara, lite fumlig liturgi och en lång helgonlitania (där vi bland annat bad 'salige Hjalmar Ekström' om förböner) på lördagen, till värsta välsmorda showen, med tusentals ungdomar, powerpointlovsånger och tungotal på LO på söndagen. Likväl märker man en noggrannhet kring de heliga tingen och en stor ödmjukhet inför Gud.

Båda talade om helgon. Båda om dess koppling till oss. Vi är helgon, eller helgon i vardande. Bosse pratade utifrån saligprisningarna. Ödmjuka, renhjärtade, fattiga i anden, vi som håller fred. Ulf om kontinuiteten, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.

Uppsala är en mycket trevlig stad som jag gärna bevistar fler gånger.

Jo, några nya böcker har jag köpt också. 300-talet ftw!

• Hexameron, Basileus den Store


• Om sakramenten, om mysterierna, Ambrosius


• Muslimsk mystik, Ur psykologisk synvinkel, Antoon Geel


• Fem teologiska tal, Gregorios av Nazianzos


• Vi skall se honom sådan han är, Arkimandrit Sofrony