Kristliga kraftkarlar etc.

Var kan man vara ridderlig någonstans? Var hövisk och gudfruktig? Var kan man vara helig?

Vissa adjektiv är uppenbara anakronismer. Man kan kanske tro att ett adjektiv skall beskriva ett fast definierat objektivt värde, för att vara något att kunna prata om enligt Wittgenstein. Synen på att världen kan vara en och objektiv har förtjänstfullt nedgjorts av postmodernismen. Måhända kan enheten och konsensus upprätthållas kring det allra mest regelbundning och konkreta. Sedan blir det mer eller mindre taffliga försök till definitioner, om man inte rör sig inom kultursfärer, då kan man vara tämligen överens även om kanske detaljerna skiljer något. En samlad kyrka kan ha varit en sådan sfär. Där kan man blivit lärd "det kristna sättet att leva". Att vara kristligaste kraftkarlen i mannaminne betyder idag helt uppenbart olika saker inom t.ex. stockholmsteologin, anabaptismen, credo och på Laurentiistiftelsen.

Jag har funderat lite kring Spenglers syn på kulturer som slutna system. Han syftar förvisso på en väldigt hög makronivå. Jämförelsen är inte bra, jag vet. Hur som helst, min tanke var att värderingssystem är stationer på olika vägar, tillhörande olika värderingssystem, som är dels exklusiva, dels samexisterande, i så måtto att individen bara kan följa en väg, men de existerar och kommunicerar i samhället. Den ödmjuka megastjärnan, den helige rovkapitalisten, skulle enligt denna tanke vara anomalier.

Vishet i vårt sekulära samhälle, är det en anakronism?

Rand om känslor

Såg på Phil Donahues intervju av Ayn Rand från sent 70-tal, för någon dag sedan.

Rand säger att alla känslor kan hänföras till bakomliggande ideologi. Jag tycker att uttalandet är intressant, vi väljer ideologi, en kultur, som sedan avgör de känslor vi får. Känslorna är inte översättningsbara mellan olika kulturer.

Frälsningen medför därmed känslomässig instabilitet.

Om att följa en stjärna...

Det kommer liksom krypande, behovet att lyckas. Det jagar upp sig till en hel mani, mitt ego, Jag, skall expandera. Bli bättre, smartare, mer omtyckt, "lyckad". I samma andning säger jag att jag inte duger som jag är, en oduglighet som andas en i nacken. Snart nog är människor mig till hjälp eller hinder, dugliga, eller en växande skara odugliga. Himlen är full av stjärnor att följa.

Någon stjärna leder till rikedom, någon till berömmelse. En av dem leder till ett stall, till Betlehem, som vår kyrkoherde talade om igår. Oansenligt så det förslår. Den utlovar inget av det som jag jagar efter, utan frid och evigheten. Vem vill ens ha det?

Finns den rösten i mitt hjärta, som sett stjärnan och önskar vad den lovar? Finns viljan att sålla mig till dem som funnit friden, till helgonen. Svagt, hjärtat svarar, det finns liv under all sten...

Skapad

Människans psykiska födelse är på sätt och vis lik världens skapelse enligt bibeln. I kaoset dras en gräns, dag skiljs från natt, ont från gott. Det är ett tillblivande i modern ögon, och hon såg att allt var gott, ett tillblivande av ett begynnande själv. Gränser dras mellan det jag och inte jag. Självets påverkan på världen, viljans möjlighet att kontrollera den där armen som passerar förbi i ögonvrån. Inför ansiktet vandrar människan, först när hon bär med sig inre representationer av detta ansikte kan hon vara avskild. Först när hon har en historia, en kontinuitet är hon en enhet.

Människan spårar alltså sitt ursprung ur ett individuellt kaos och dras med åren ut ur den primära illusionen in i det intersubjektiva, "objektiva". Illusionen, där det vi ser inte är det sanna och därmed möjliggör något annat som sann verklighet är både ganska naturlig och fantasieggande. Drömmen om att detta inte är allt, är möjligt ur kaoset, avhängig intersubjektiviteten; kultursfären.

Avkläddheten är alltså inte enkelhet utan kaos. Ensamheten, armodet, utstöttheten, bristen på sömn etc. leder mot kaos inte enkelhet. Enkelheten är det kanske mest påklädda. Igenom intersubjekiviteten; individen skapad.

Borde vara det...

Man kan tänka mycket om mycket i bibeln. En sak består för mig, något som rör vid något gudomligt även om det inte skulle vara Sant: nedstigandet. Att någon mäktig, kraftfull och upphöjd, någon ren och oskyldig, skulle göra sig liten. Varför? Att bli hånad och inte bita tillbaka, att bli korsfäst och inte ens försvara sig. Varför? Varför betjäna, varför tvätta fötter?

Man kan på samma undra varför fadern till den ursinniga tvååringen inte slår tillbaka. Tvååringen vill inget hellre än att dra en gräns för sin far, markera sitt oberoende. Den svagare partens önska blir inte uppfylld i detta. Tvååringens vrede möts av ännu större tålamod och kärlek. Den starke markerar vi är ett, om det så är genom att du slår på mig, viker jag inte blicken. Om du så dödar mig tar inte min kärlek slut.

Om det inte är sant, borde det vara det.