onsdag 2 juni 2010

Lite mer om fredsflottan, nationalitet och etnicitet

Svensken Dror Feiler behandlades sämre än svensken Mehmet Kaplan i under det israeliska bordandet. Trots att de båda är svenska medborgare. Svensken Mehdi Ghezali åker två gånger fast som "turist"/"student" i Afghanistan (ok. hans pappa är algerier och mamma finska så kopplingen till Afghanistan är lite långsökt) och svensken Daawit Isaak (det är som att svära i kyrkan, jag vet) , och svenskarna som blev tillfångatagna i Somalia osv. blir det långt bortom Sveriges gränser, mitt i märkliga konflikter.

I båda de nihilistiska världarna, juridiken och postmodernismen, är detta mycket svårt att begripa sig på. Deras pass definierar dem som svenskar (ibland med dubbla nationaliteter), och svensk och svenskhet är summan av vad alla svenskar (definierat juridiskt helt godtyckligt) är och gör.

Dror är som jag förstår det etnisk jude och detta påverkar honom (nu då tydligen på ett masochistiskt sätt) vare sig han vill eller inte. Det påverkar dem som möter och bemöter honom.

Någon som Daawit identifierar sig troligen både som svensk och eritrean. Han är ett med det folket/kollektivet och betraktas och bedöms också utifrån detta av eritreanska myndigheter.

Rasism säger något. Kanske det. Att man identifierar etnicitet som en någorlunda primär identitet, även om man måhända inte är medveten om sina tankar och fördomar (men som man ändå kan visa genom t.ex. implicita fördomstest), ser jag som ganska självklart.

Juridiskt är detta obegripligt, men så har också juridiken ingen själ och inget hjärta. Lämnad ensam, som "bara en social konstruktion", blir den tom och snart förvriden.

Mission i skolan

Efter att ha hört kalibers program, kommenterat av Jaktlund här, har jag funderat en del kring mission. Jag tillhör inte missionsivrarna som till varje pris skall gör mina bekanta till antingen "frälsta" eller ovänner och upplever ofta kampanjer att nå ut med det glada budskapet som påträngande. Jag kan således förstå att det väcker motstånd.

Jag fick idag en utskick om den nya skollagen där man säger att utbildningen i offentliga skolor skall vara icke-konfessionell, emedan endast undervisningen skall vara icke-konfessionell. Jag kan hålla med de föräldrar som tycker att man skall kunna lämna sitt barn till skolan utan att de utsätts för politisk och religiös alltför ensidig påverkan, och Sturemark har helt rätt då han säger att vi aldrig hade accepterat detsamma om det varit Hamas som ville komma och ha en konsert i skolan eller som på ett organiserat sätt spred propaganda. Att undervisningen inte innefattar aktiviteter utanför just undervisningen är en självklarhet, vad som är utbildningen är lite mer flytande. Och vad är sedan ett konfessionellt inslag. Att se på en film om munkar som ber, nog inte egentligen konfessionellt utan undervisning om religion, att be gemensamt är det däremot. Att ha en obligatorisk konsert där en part har det tydliga syftet att påverka elevernas åsikter är enligt min mening inte ok. Religionskritiker Camilla Grepe skrev för ett tag sedan om en skolpräst som inte missionerade aktivt, men som i den egna organisationen rättfärdigade sin insats med att den good-will det skapade skulle kunna vara ett sätt att nå ungdomar, a.k.a. göra dem kristna (även om det är på det intet förpliktigande svenskkyrkliga sättet). Givetvis lovvärt i någon mening. Ungdomar mår dåligt och att få någon att prata med är en bra sak. Men samtidigt är jag inte säker på att jag hade velat ha en skolimam som utan att det också fanns präster på skolan eller med ett tydligt fokus på dem som redan var muslimer. Är det hyckleri, ja förmodligen och därför gör nog båda grupper bäst i att hålla sig därifrån, alternativt renodlar sina syften. Kan man vara där bara för att man vill tjäna andra människor? Måste man ha baktanken att "nå ungdomarna" med Lenin som förebild. Tänk om de kunde märkas på kristna att de var kristna utan att man "manifesterade Jesus" och körde biblar ned i halsen på andra (f ö vem har inte en bibel hemma sedan tidigare?; eller det kanske är enl. klassisk evangelikal urban legend, "har du hört talas om Jesus?" "Nej jag har aldrig hört något sådant." "Du är jättejättesyndig och förtjänar döden, men hand dog för dig för 2000 år sedan så nu är allt lugnt." "Ehh, ok, då bekänner jag honom som Herre och fortsätter med mitt liv." osv.).

Skillnaden med dessa missionärer är att de är ungdomar själva. Under min skoltid var många med i ung vänster och engagerade sig för djurens rättigheter. Det var också en del som lyssnade på Ultima Thule och tyckte att judar, turkar och negrer tog våra jobb och kvinnor. Åsikterna är extrema och det är ett sätt att bli vuxen. Man testar olika positioner och blir påverkad av jämnåriga. En del ungdomar är kristna. De lyssnar på kristen musik, äter kladdkaka och lovar att inte ha sex innan äktenskapet. Bara i humanisternas märkliga värld kan denna typ av peer-pressure vara skild från dylik politisk/ideologisk.

Frälsning är i min erfarenhet dock något annat; ett personligt möte med Gud.

Och visst blir det en maffig effekt när man kan säga Livets ord och tala om dess historia på 80-talet eller referera, de ur sitt sammanhang ganska aparta, predikningar som stream:as från Uppsala. Religiösa extremister, så kan man avfärda allt som kommer därifrån. Det är LO:s kors att bära.

Om andras kommentarer av "fredsflottan"

"De skulle inte in på israeliskt vatten", säger någon i en kommentar på någon sida. OK visst. Det beror ju helt på hur man ser det. Problemet är att "fredsflottan" går under parollen hjälpsändning men målsättningen är att testa huruvida Israel kommer uppehålla sin blockad. Mankell skall återkomma med 100 skepp och hoppas på kärnvapenattack från israeliskt håll. Då kommer världen förstå det Ohly, Reepalu m.fl. redan visste, judarna är blodtörstiga.

Någon annan gjorde jämförelsen med att köra en pansarvagn in i Ryssland och hoppas på att man inte blir stoppad, och sedan skjuta folk om man blir det, i självförsvar. Det var till en början lite oklart ifall det var "fredsflottan" som var den skenande pansarvagnen som nu stoppades och där man använde självförsvar, eller om det var de israeliska kommandosoldaterna (som "såg ut som pirater" enligt Kaplan) som var det. Det var det senare i detta fall, men märkligt nog går liknelsen använda från båda lägren.

Råttan på tampen

Mannen blir skälld på då jobbet och går sedan hem och skäller på sin fru. Råttan på repet. I psykologiskt tal, parallellprocesser. Det som sker i mikroperspektivet får sin direkta återspegling i makroperspektivet och omvänt. Så fungerar vi.

Så kan en trängd jude tränga in en palestinsk enklav (heter det det när man har kust?) och i sin tur bli inträngd i ett litet hörn av världssamfundet. Råttan skramlar med vapen, etc.

Den judiska staten är slipad. De kör den kompromisslösa, utmanande stilen. Som när man godkänner bosättningar samtidigt som man har möte med fredspristagare Obamas delegation som stolt positionerat sig närmare palestinierna än tidigare amerikanska presidenter och samtidigt utlovat fred. Den fred han i förskott fått fredspriset för (eller var det Afghanistan?, nej just det, det var den nya tonen). Denna stil fungerar för att stabilitet är det överordnade målet, för att krig är dyrt och opinionsmässigt komplicerat och för att det internationella samfundet är något så komplicerat som en demokrati bland demokratier. Det slutar i ett papper som fördömer handlingarna, ev. kräver blockadens hävande.

Blockadens hävande är givetvis ett legitimt krav. Vatten och förnödenheter, samt material för att kunna bygga upp staden borde ses som självklarheter och vidare missförhållanden kommer förmodligen bara skapa fler unga män redo för en ny intifada. Förresten, varför uppehåller Egypten blockaden?

En tvåstatslösning är förmodligen den enda möjliga. Hamasregeringen måste få en chans att civilrättsligt ta itu med de som skjuter raketer på grannstaten. Detta bör regeringarnas styrkor kunna samarbeta kring. Om det nu skulle vara så att Hamas skulle visa sig inte kunna förhindra raketattackerna, eller kanske till och med stödja desamma är det svårt att inte se detta som en krigshandling som det ligger i den antiisraeliska propagandans intresse att bagatellisera.

Förvirringen kring huruvida ship-to-gaza var en ickevåldsaktion eller inte är fortfarande total bland dess deltagare och förespråkare. De hade tränat i ickevåldsrespons på våld, att de attackerar israeliska soldater på bild är ovidkommande, för att det är inte de som har bordat israeliska örlogsfartyg. Nej alldeles riktigt, det har de inte, man kan tillskriva dem en etisk rätt till nödvärn när de blir sjörövarattackerade på internationellt vatten, något som hade varit mer tveksamt på israeliskt vatten (Israel betraktar det förvisso som krigstillstånd och har upprättat en säkerhetszon vilket kan ge förklaring till israeliskt beteende), men de kan inte samtidigt upprätthålla den moraliskt överlägsna ickevåldspositionen, även om det står så på karta och enligt plan.

Svt:s rapportering har jag ändå upplevt som relativt balanserad under de första dagarna. Man ser att det är två propagandamaskiner som tillrättalägger ord och bild för att driva en sedan länge definierad tes. Man får hoppas att det fortsätter på inslagen väg och att inte enbart ship-to-gaza-aktivister och politiker från det röda blocket ensidigt och okommenterat får komma till tals.

Låt oss hoppas, i all bedrövelsen, att de människoliv som spillts och allt spel, när dammet lagt sig, leder till lättnader i blockaden och avspända relationer i regionen.

tisdag 1 juni 2010

Ett skepp kommer lastat (till Gaza)

Är det bara jag som tycker att man blandar ihop korten kring ship-to-gaza.

Så fort det våldsamma motståndet tas upp hänvisas till 1) belägringen (man har väl rätt att slå en mobbare), 2) att det var folkrättsligt fel att borda skepp på internationellt vatten (om det nu inte råder krig). Punkt två är givetvis en plump i protokollet men är i första hand en formsak. Skeppen hade som avsikt att åka in i israeliska territorialvatten och man kan tänka sig att det inte hade utspelat sig annorlunda för att det fått några timmars båtfärd till.

Punkt 1, rätten att bryta lagen bara för att man upplever att den andre har fel, verkar vara en genomgående ideologi hos vänsteraktivister. Det har exemplifierats gång efter annan under de kravaller vi sett under diverse toppmöten. Det är också en logisk ståndpunkt då man förmodligen inte accepterar behovet av ett våldsmonopol och staters suveränitet, samt att den ordning detta innebär är till skydd för allmänheten om de måhända kan drabba aktivister och radikaler.

De största kränkningarna av mänskliga rättigheter sedan andra världskriget kallades kriget mellan Hamas och Israel. Det var väl i samband med det som Ohly bar halsduken med en karta utan Israel. Det är knappast någon skräll att det röda blocket kräver fördömanden och brutna förbindelser och bekräftar då återigen bilden av att världen är emot Israel och judarna. Mitt i all multi-kulti och kurders rättigheter och allt. Mehmet Kaplan (MP) har fått mycket mediatid för sitt hetsande redan innan, och även om Mattias Gardells son, med fuktiga ögon, hänvisar till hur fredlig man var och att det bara var vattenreningsanläggningar (vilket är svårt att veta om man inte just undersöker det; det är ju inte som att organisationen håller sig neutral i israel-palestina-frågan och bara vill hjälpa en utsatt befolkning), har man tidigare pratat om detta som ett sätt att få världen att få upp ögonen och med syfte att just bryta blockaden.

Självklart är det olyckligt att människor dör. Självklart är det olyckligt att israelisk armé inte nyttjade ickedödliga vapen, ex. tårgas, elchocker, etc. för att ta sig ur sitt trängda läge. Givetvis ger det en onödig möjlighet att vinkla om debatten att det skedde på internationellt vatten. Givetvis är blockaden mot Gaza inte önskvärd. Vänsteraktivism, antisemitisk propaganda och prjippon är inte sättet att minska spänningarna. Men målet är förmodligen inte samförstånd, fråga Lars Ohly, kanske minister efter nyår.