Snorta maräng?

Marängsmulor ser ut som kokain, om ni undrar. Den skämtsamma tillkommentaren: "världens bästa kyrka."

Ja så kan det gå.

Religionsfrihet och aborter

När blev religionsfriheten rättigheten att vara fri från religion. När man blir kränkt att folk bär slöjor. Av kyrkklockor. Av att man i en universitetskurs i liturgi blir kränkt av att man firar eukaristin. Vem inkräktar på vems handlingsutrymme?

Man skall inte bli påverkad. Det skall inte synas. Istället för att vara en lag som säkerställer tolerans blir det ett maktmedel för en sekulär majoritetskultur.

Märkligt.

En kommentar också till Annas eviga om abort: 37000 aborter är mycket på ett år. Knappast är alla dessa till följd av våldtäkt eller incest. Att säga att det är mord är starkt pga. att det är legitimerat i vår kultur, samtidigt som att ingreppet inte är motsvarande att klämma en pormask. Det blir dock tydligt i debatten att man har att välja på att flytta gränserna för att rättfärdiga det som är, eller hålla kvar vid(/återupprätta) en högre moral (i meningen strängare). Som kristen är det ouppnåeliga en självklarhet. Vi förhåller oss varje dag till bud vi inte kan leva upp till och lever i nåd och förlåtelse, på så sätt kan vi bära de höga idealen. Den som inte har detta måste förr eller senare anpassa sina ideal efter vad som är möjligt.

Argumentationen kring att det bara är män osv. är ungefär så irrelevant som det kan bli, lite i nivå med "män är djur". Att t.ex. akademier håller forskare som på allvar menar att det finns en allmän manlig konspiration som arbetar för att hålla kontrollen över kvinnor är på sätt och vis skrämmande. Vad vi ser är kulturella sedvänjor som vi alla är bärare av och som inte behöver ha upphovsmän (ett intolkande av intention som närmast är religiös). Att avfärda mäns åsikter bara för att de är män och som homogen grupp inte alls kan förstå problematiken (då kvinnan är så ogreppbar och bortom alla koncept, lite märkligt när män uppenbarligen går att klumpa ihop) eller inte har med kvinnans kropp (i vilken i vissa fall ett embryo, likt en pormask är en oönskad del) att göra är en åsikt jag inte på något sätt kan ställa upp på då det är argumentation och begränsning av argumentationen som bara är ogrundat maktspråk.

Är abort fel i alla fall? Självklart inte, och en sekulär stat bör få besluta som den vill. Är det att se som en synd? Jag skulle nog säga att det inte är i enlighet med Guds plan, men det måste vägas mot andra synder. Det är en synd på samma sätt som avundsjuka och stolthet är en synd. Detta skuldbelägger människor, jag vet, men det är inte jag som gör det, det är Gud som gör det, och Gud är också den som förlåter. Vi kan inte säga att avundsjuka är ok, även om vi alla är avundsjuka, och även om vi alla under särskilda omständigheter säkert skulle kunna drivas till en abort så kan det inte rättfärdigas på den grunden. Man måste skilja på etiska system här. Svea rikes lag skall uppfyllas, det finns ingen förlåtelse i detta system, därför måste lagen vara avpassade efter vad människor kan klara av, hjärtats lag är det föredöme Jesus gav oss, vilket vi aldrig kommer kunna uppnå och det är utefter denna som vi definierar synden (även om många kristna ledare vill hävda att vi skall använda bud och syndakataloger).

Vad blir då konsekvensen? 37000 aborter tycker jag är mycket på ett år. Lösningen måste vara mer sexualupplysning och större tillgänglighet till preventivmedel. F ö anser jag att kristna i högre utsträckning bör sköta sig själva och låta ickekristna vara och göra hur de vill.

Sleepaz inlägg om samma program.

Bland asketer och barbarkirurgiska ingrepp

Diskussionen kom upp i helgen. Hur skall man se på sexualitet egentligen. I den nu rådande psykologiska människosynen är sexualiteten en drift, en urkraft som måste få utlopp. Läser jag bibel och den tidiga kyrkans asketer så verkar det vara en självklarhet att man 1) har ett val, 2) kan ge (rikta?) sin sexualitet till Gud.

När jag tänker asexuella människor så förs tankarna till victoriansk förljugenhet och sexualitet bortträngd så till den grad att kvinnor börjar få psykosomatiska besvär och man börjar ifrågasätta huruvida kvinnan kan få orgasmer. Denna syn som grundar sig i att sexualiteten är något ont per se är för mig mycket märklig och i allmänhet kroppsfientlig. Jag har svårt att tänka mig att det är vad Gud menar.

Att det är en stark drivkraft tror jag att många kan skriva under på (eller är det bara jag som är för färgad av "världens" syn på det), men det "fullkomliga" sättet att leva ut sin sexualitet innebär att sexualiteten är knuten till och kanaliserad in i en relation. För oss som är förpassade till singellivet finns inga riktigt bra svar. Vi har helgon och stora asketer att förhålla oss till, män och kvinnor kallade och i och med det troligen utrustade för ett dylikt liv. Eller är det bara min slöhet som talar nu?

Finns det någon som har ett praktiskt svar på vad man menar när man säger att man ger sin sexualitet till Gud? Skall man göra sig könslös för himlens skull, och i så fall hur?

(Vi har ju Origenesvarianten, där man går den barbarkirurgiska vägen, men det känns ju inte riktigt som ett alternativ.)

Brinnande busken

Jag är trött på mig själv. Jag önskar uppryckning och rättning i leden. Att få resa mig ur smutsen. Bli lyft. Jag är trött på frälsningsutsagor som uppmanar mig till passivitet. Som säger till Mose genom den brinnande busken: "Jag är Herren, jag har redan varit i det heliga utlovade landet och vet att det finns så ni kan lugnt stanna kvar här i ert slaveri."

Hellre blir jag fostrad av den Högste.

Små steg

Adam levde inför Guds ansikte, med blicken bar Gud honom, såg in i honom och gav honom ett värde. Adam såg tillbaka på den Mäktige, mötte blicken och ett uns tvivel föddes i hans själ. "Du Allsmäktige, vad vill du mig, skall du krossa mig i Din allmakt, förkasta mig, Du som intet behöver, fördöma mig, Du som är rättfärdig?" Adam slog ned sin blick.

Evangeliet är dock inte bara terapeutiskt. Ibland drar sig Gud tillbaka. Ibland kan jag i min blindhet få inse att jag är redo att ta ett steg till närmare Gud. När jag behöver omvärdera mig själv och det ansvar jag har. Där det som förr var min var min vardag kommer i ljuset som smuts och där bara stegen framåt mot den Älskade kan hjälpa mig. Resa sina tält i smutsen är mig otänkbart.

Här (men först här) rättfärdigas inte längre synderna utan syndaren.

Det är små steg på en oändligt lång väg.