onsdag 30 september 2009

Tji


Tji fick jag.

Två personer har personvalskryssats förbi mig. Där ser man... Inte så att jag förlorat något men likväl tråkigt. Lite som Alf Svensson och Ella Bohlin. Frågan är om det är kyrka som förr eller kyrkan förr man önskar. Hur som helst är jag ju för att man skall rösta på person och inte nomineringsgrupp och då får man acceptera konsekvenserna. Samfälligheten är inte färdigräknad.

Jag säger som Glenn Hysén efter VM 90.

tisdag 29 september 2009

Såsom en skugge...


Så dog han plötsligt. I fredags förstår jag det som, min förfelade vän. Alkoholen. Det är tråkigt, under våren gjorde han stora framsteg, färg i ansiktet och mannen med högskoleutbildningen, den kompetente ledaren fick skymta fram något. Sedan kom sommaren. Jag vet inte om det var den, men efter den var han grå och slutade komma till kyrkan. Jag fick möta honom för då några veckor sedan och hälsade på honom på stan någon gång efter det. Inte utan att det känns lite tomt.

Vila i frid, I.!

söndag 27 september 2009

Länktips: Göran Skytte


Göran skriver en ledare om det vi försökt hamra in här under kyrkovalrörelsen.

Komplext nog att vara verkligt


Hur kan mamma vara både snäll och elak, ond och god? Att få ihop sin värld med alla dess gråskalor är en av de stora utvecklingsuppgifterna under uppväxten. Att greppa detta att vi kan agera utifrån motsatta principer, ömsom sött och ömsom salt, lyckas inte alla med. Och de flesta av oss kan, när den mentala balansen sviktar, se världen i svart och vitt. Sagans värld med den onda häxan och den goda prinsen är just denna enkla värld. Vi avfärdar den gärna som för enkel. Vi vet att inget är så alltigenom gott. För den intellektuellt mogne ter sig kanske den platonska världsbilden med absoluta kategorier som "det goda" och "det onda" och med en Gud som en personifikation av den ena polen, just som ett omoget sätt att se på världen. Kanske man ser det som ett uttryck för människans egna projektioner och hopp om det goda snarare än att spegla en verklighet, kanske är det just det absolutheten i Guds egna anspråk när han möter oss, som gör det svårt för oss att ta honom till oss.

Samtidigt verkar det vara så att paradoxerna, komplexiteten i Guds uppenbarelse som får många att rygga. Hur kan man säga att han är god samtidigt som han står på Israels sida i krig, samtidigt som han förstockar faraos hjärta och sänder plågor till Egypten? Hur kan han vara tre och ändå ett? Hur kan han ha all makt och ändå ge utrymme för den fria viljan?

Förmodligen finns det en risk att Gud allt för mycket tar rollen av våra projektioner eller blir allt för ensidigt definierad. En del av missförståndet runt det hela härrör nog från den omkastning som sker i mötet med Gud. Från att definiera Gud utifrån (kanske inte alltid så) färdigdefinierade absoluter får man låta God, Kärleksfull och Rättvis formas efter mötet med Gud. Storheterna kan inte bära betydelse annat än på det sätt det fullkomnas i Gud.

För Gud kan ju inte vara annat än vad han är, precis som allt annat är vad det är. Världen är en. Är det inte hela liberalteologins angrepp på traditionen. När man hävdar att man är kärleksfull, rättfärdig osv. i Kristus, liksom utan att det påverkar oss. Vi ser hat men egentligen är det kärlek. Det liknar pseudokängurun, den som hoppar och på alla sätt är lik en kängru men till sitt väsen inte är en känguru. Nej, vill vi tala om andliga makter och demonisk påverkan får vi se den i vår verklighet. Allt för många mystiska dimensioner har skapats för att innehålla änglar och makter osv. Allt blir bara förandligat. Förångat, till dimmor, där det borde vara kött.

Den enade världen innebär inte att Gud och Världen är ett. Det är inte genom att Gud som en kosmisk Paul Anka erbjuder oss allt vi kan peka på till pris för vår frihet, som Han visar oss kärlek. Det blir ju lätt så när det handlar om det "kärleksbudskapet" och allt bara blir strukturer och politik. Valet står inte mellan självbedrägeri i självskapade andliga världar och framgångsteologisk socialt engagemang. Nej, Gud möter oss var och en och låter den inre människan växa till. Den inre människan är konkret i allra högsta grad som en psykisk struktur, den är det jag som formas efter det Du vi bara kan ana indirekt. En levande Gud, som i våra föreställningar kan uppfattas som både ond och god, ett subjekt komplext nog för att vara verkligt.

torsdag 24 september 2009

Dygd


Man kan styra på många sätt. Man kan fixera på ett mål, man kan följa en utstakad bana och man kan se till att allt är rätt ställt. Kristendomen erbjuder bilden av Guds rike, som ett mål i fjärran, men dit känner vi inte själva vägen. Vägen är given oss i Kristus, men dit han går kan vi inte följa. Vi kan bara, at best, se var vi står och möjligen nästa lilla steg. Vi är också kallade till Kristi likhet, och överensstämmelsen mellan vår och Guds natur kommer att leda oss på vägen. Guds natur kan vi ännu bara förstå som i en spegel men traditionen lär oss ett sätt att styra, dygden. Till de antika dygderna rättrådighet, tapperhet, vishet, måttfullhet kompletterades under medeltiden med dygderna tro, hopp och kärlek - ibland tillfogas ödmjukhet och kyskhet.

Dygderna. Givetvis måste de definieras, eller kanske inte så mycket definieras som utforskas. Vad är kärleken, vad är visheten? Svaret är kanske inte samma för alla, och det kanske inte skall vara det. För en är kärlek att samla pengar för att kunna ge vidare, för en annan att inte äga något. För en att stanna med sin familj, för en annan att bryta med den. Min tanke och tro är att dygden är det decentraliserade sättet att styra. Det sociala trycket följer men det är ett positivt tryck, man ser ett heligt habitus och vill bli del av den snarare än att göra det av rädsla för repression. Alla ställer sina segel, alla pixlar lyser sin färg och bildar så ett mönster.

Dygden möjliggör också ansvar. Istället för standardisering, lagar och kontroll erbjuder den en egen styrning, ett herravälde över sig själv och ett inre locus-of-control. Målet kan vi med detta inte se och det är kanske mindre viktigt. Vi kan då inte styra mot det klasslösa samhället, vi styrs dit kärleken, måttfullheten och rättrådigheten leder oss. Ett mer jämlikt samhälle styr vi mot genom att framhålla respekt osv.

Men dessa saker kan du inte besluta om i parlament. Där blir det onödiga hinder för byråkratin, där alla skall agera som en man. Man kan inte väva sin vision och baka in den i vackra ord, hitta på mätvärden som sedan tjänstemän kan manipulera för att uppfylla siffrorna och vidare bygga på illusionen av att vi lever i den bästa av världar. För hur blev det, blev det friare och mindre alienerade människor i Sovjet? Blev det mindre spänningar i världen efter kriget mot terrorismen?

Samtidigt verkar målstyrning genomsyra hela vårt samhälle. En känsla av att kunna kontrollera vad som händer. Dygden ger inte svar på fråga vart utan på frågan hur. Givetvis måste vi ha mål och syfte, men vi inte alltid vart vi skall. Det s.k. värdegrundsarbetet, och om så behövs, civilkuraget, är minst lika viktigt. Att i ändamålets namn helga ett avskalande av det tunna lager civilisation som skiljer oss från barbariet är otänkbart.