Tystnad

Senaste numret av pilgrim handlar om tystnad. Den yttre tystnaden skall föda en inre, friden. Friden är ett tecken på Guds närvaro, så tänkte jag mig det.

Sedan infinner sig ofrid. Jag får höra att Gud inte vill att jag skall älska honom för den frid han ger mig. Att önska närvaron och friden är blott ett lumpet effektsökeri från min sida. Gud kommer ta ifrån dig det du fått. Friden och tystnaden får du åstadkomma själv, om du är så svag i din tro att du behöver något, någon försäkran.

Det är din Fader i himmelen som gör detta. Det är han som skakar båten för att se om du håller. Om du trots allt var att lita på. Om du orkar själv, vilket du inte gör. Damned if you do, damned if you don't.

Det är inte du, det är jag, kan vi säga till Gud, får vi hjälp att säga till Gud. Det som sker, sker och Gud vill något med detta. Har försyn för mänskor och sparvar som dör av svält i det stora språnget. Han gör under i det lilla som små lagningar i det sjunkande skeppets skrov.

För att bli gudomliga måste vi bli tysta, som Gud. Obefläckade av världens smuts när vi går mitt i den.

(S) för incest

Den sexuella avregleringen fortgår tydligen när en S-politiker har uttalat sig positivt avseende incest. Är den individuella friheten enda normen är det en logisk konsekvens men det borde finnas både medicinska och psykologiska skäl till varför man helst borde låta bli. Jag avhåller mig gärna från "tänk om alla"-resonemang, men här är det ganska uppenbart att man förutsätter någon sorts borgerlig ordning som skall agera den ryggrad man med diafragmaslag politiskt försöker vika.

Under valår bör man betänka att en röst på MP är en röst på S är en röst på V, och även om diverse broderskapare och dylikt tror att den politiska dimensionen är frikopplad från religionen får man aldrig börja stamma kring att upplysningen för fram en annan människosyn än den kristna, och har andra utopiska mål för vilka individen inte är relevanta.

Malström

När det progressiva blir etablissemang, som i Sverige där den progressiva generationen fortfarande är lika progressiv efter många år vid makten, socialdemokraterna fortfarande är en finne i röven på "makten", och feminism och konceptkonst fortfarane är utmanande, inträder ett märkligt låst läge där etablisemanget sitter på både kritiker och makthavarposten. Svenska kyrkans era under KG Hammar kan ses som ett exempel på när "kritiska" och "progressiva" krafter hamnar i maktposition. Det finns en idé, ett perspektiv som främst parasiterar på något annat, vars själva väsen är att bryta ned andra idéer. En sådan idé blir inte ledande för då måste den lämna den visa positionen att inget veta. Humanisterna är duktiga på att kritisera kristendomens tillkortakommanden och irrationella historia, men så fort de själva skall framhäva sin egna sekulära humanism har man lika lite rationella skäl för denna.

Den vaga kopplingen mellan språk och fenomenologi möjliggör konstruktioner där traditioner blir förtryckande strukturer som fortlöpande tillåter nedbrytandet som enda idé. Samma koppling ger också journalister i kyrkans tidning den helt felaktiga uppfattningen att kritisk journalistik skall riktas gentemot traditionen, inte mot dem som faktiskt innehar kontroll över media, över biskopsposter, över akademierna osv. Då det ligger i linje med vänsterns och liberalismens föreställning om l'ancien régime, som är allenarådande i det sekulära samhället, framför allt i media, sväljs föreställningen med hull och hår. Det blir på så vis logiskt att lägga två helsidor på Lena Anderssons "svidande kritik" mot kristendomen.

Man vill tro att det är dåligt självförtroende hos kyrkan. Jag är rädd att det är något mycket mer destruktivt än så.

Processen med stort P

Historien blir otidsenlig skriver Anna-Sophia Bonde på T & F.

Illmar Reepalu förstår inte vad judeförföljelser nu och för 60 år sedan har med varandra att göra.

Självhjälpspsykologin uppmanar att till att inte gräva ned sig i det förgångna.


Det finns en otrolig ovilja mot att se att det finns en historia. Att kurvan är en kurva och att den har en utgångspunkt. Socialliberalismen lovar lika rättigheter och möjligheter för alla, postmodernismen lovar att du skall kunna definiera dig själv. Du konsumerar din identitet. Allt är vad det verkar vara, vad vi kallar det.

I någon mening är utveckling det självmotiverande överimperativet. Samtidigt finns det snabbkaffe lösningar på det mesta. Fem enkla övningar för att uppnå inre frid, bli smal med gurka osv. Det är i definitionernas och värdenas värld som utvecklingen sker snabbast. Här blir talang något viktigt, och att hitta sin talang. Man kan t.ex. vara grym på att blanda kaffe med olika italienska namn. Precis som frisörer förr: Insta-fame, utbildning, träning etc. är inte värt något, talang är något medfött och är som den är. Det finns ingen historia bara ett nu.

Två begrepp är av vikt. Stolthet och status. Status är komparativ, stolthet har mer med den egna instasen och de egna förutsättningarna. Carl-Philips sportbilar och titlar ger honom status men är knappast något att vara stolt över. Den ensamstående invandrarkvinnan vars dotter kommer in på högskolan saknar måhända fortfarande status men har något att vara stolt över.

Om alla har samma möjligheter eller kan definiera sig hur de vill, varför är bara inte vissa intellektuella, eftertraktade osv. Där blir status en effekt av ett val, och den som inte är på toppen tillåts inte känna någon stolthet.

Så nästa gång en magister ber dig fånga dagen. Bind honom vid händer och fötter och sänk honom med en kvarnsten runt halsen. Utan vår historia, utan Processen är vi ingenting.

Arbetarrörelse

Det kan kanske uppfattas som att jag är negativt inställd till arbetarrörelsen. De krafter inom den som vill bryta ned familjen, och de sociala strukturerna, delar jag inte. De som satsar på "synd om" och bidrag, och undervärderar det egna ansvaret och möjligheten, likaså. Jag ställer mig emot varje form av revolutionär mytbildning där man underblåser ren pöbelmentalitet som det "spontana i arbetarnas kamp" eller rättfärdigar våld så länge det är mot israeler, poliser eller kapitalister. Här vid vägs ände är det mest sjukdomarna som består. Men det fantastiska man åstadkommit under vägen får i och med detta inte glömmas bort. Det finns en arbetaridentitet att vara mycket stolt över. Den allmänna och lika rösträtten, arbetsmiljö och medbestämmande inte minst, men kanske framför allt förutsättningarna för den sociala mobiliteten. Du skall kunna "bli något" på egna meriter. Du skall kunna studera om du har huvud för det (överdriften givetvis att alla skall och ingen får ha okvalificerade jobb) och det skall kunna finansieras av staten. Du skall kunna få sjukvård som är av god standard osv. Målsättningen någonstans har handlat om att skapa den stora och allomfattande medelklass som vi har i Sverige, och man har lyckats. Det tillhör det Gudomliga att "se att det var gott", och att vila när det är fullbordat.