Civilisationskritik

En utopi, bland de många, är den som önskar tillbaka till ett mer naturligt sätt att leva, i samklang med naturen. Hos den konservative är drömmen oftast kopplad till det organiska samhället. Hos vänstern finns ett helt annat ideal i civilisationskritiken, (läs med fördel Kalle Linds betraktelser kring 70-tals-barnkulturen). Civilisationskritiken får nog av fabriker och inser att på detta sätt kan vi inte leva. Vi måste leva i samklang med naturen som ädla vildar och därmed inte drabbas av girighet, våld och dylikt. Ett litet studium i antropologi visar på att vilden ingalunda varit ädel, åtminstone inte med våra måttstockar. I utopin spelar det mindre roll. Alla paradis är ett återvändande till det naturliga, och blir en fråga om vad som är naturstadium.

Civilisationskritiken smyger sig ofta in i intellektuella sammanhang, t.ex när miljö diskuteras, och är då en pseudoreligiös föreställning som accepteras av den känsligt rationella samtiden. Den naturvetenskapliga människosynen är något paradoxal på ett sätt som möjliggör detta. Samtidigt som framstegstanken är en central del av det vetenskapliga bygget, där gammal kunskap läggs till ny och, i förlängningen, detta är den bästa av världar. Samtidigt har man anammat ett biologiskt antropologiskt och psykologiskt perspektiv vilket inte erkänner någon utveckling avseende människan. Den utveckling som har skett är alltså upplysningen och det moderna projektet.

Om då det moderna projektet gör upp med traditionen så får måste vi också betänka att densamma skjuts i sank av postmodernismen. Postkolonialismen medger inte en uppdelning i civiliserad och ociviliserad. Införandet av skriftspråk kanske 4000 f.kr. eller agrarsamhällets framväxt 9000 f.kr. har inte medfört någon utveckling utan kan bara sägas vara olika. Lustigt nog visar Vygotskijs studier av ryska folkgrupper just på människans kognitiva utveckling som direkt kopplad till samhällets utveckling. Ett barn i ett samhälle med skriftspråk utvecklar sina förmågor mer än ett barn i ett samhälle utan. Men återigen, begåvning kan också göras till en fråga om olika.

Wikipedias artikel om civilisation är av intresse:

Civilisation kommer från latinets civitas som betyder stadsbildning. Den grekiska motsvarigheten är "polis". Vad som kännetecknar en civilisation vs icke-civiliserade samhällen kan sägas vara följande;

1. Agrikultur
2. Städer i motsats till nomadliv; arkitektur
3. Skriftsystem; siffror/matematik
4. Ekonomi; utbyte av varor
5. Organiserad religion
6. Organiserat "försvar", det vill säga krigsapparat/militär
7. Utvecklande och främjande av teknologi
8. Förekomst av universitet.

Kritiker av främst vänsterpolitisk bakgrund menar att civilisationen förstör människors relationer och naturen genom införandet av hierarkier och abstrakta koncept för att styra dessa såsom privat egendom, intellektuell egendom och arbetskraftsfördelning. Vidare påpekar dessa kritiker det ironiska i att Grekland och romarna, som ansåg sig vara civiliserade, gick till motförsvar mot "barbarerna" när de gick bärsärkagång.

Förespråkare av civilisationen menar att den leder till lägre barnadödlighet, ökad livslängd, frånvaro av svält samt upplysning istället för vidskeplighet.

Frågan är om civilisation är vetenskap och teknologi eller ifall det är en fråga om kultur. Är det förra svaret är frågor om etik och estetik just olika och satser kopplat till desamma automatiskt felaktiga, det senare gör just de koloniala anspråken postkolonialismen kritiserar.

Konservatismen får inte bli civilisationskritik. Det organiska samhälle man drömmer om får inte vara en utopi i dess omöjliga mening, utan just ett hyllande av den civilisation som hotas av allsköns radikaler. Den civilisation som precis som vetenskapen har sitt rättfärdigande i det goda den ger.

Behövande

Behövande. Det är något provocerande över att tvingas in i offerrollen. Den extra sekunden givaren håller kvar i det han just överlämnat för att visa sin makt, som husse över hunden som måste sitta och vänta innan han får det åtråvärda. Offret, qui tollis peccata mundi, när medelklassen betalar sin allmosa och tvår sig ren från skuld. Offret, som hålls på distans genom en en uppmuntrande kommentar och en gåva, från oss till er. Som bara krävs på tacksamhet.

Det är den förförståelse med vilken jag träder fram inför den Helige, så in i minsta del mänsklig. Den med vilken jag möter världens obegriplighet och Guds tystnad. Och frågar, vart skall jag gå? Var ligger platsen "väckelsen"? Skall jag slå tegel och bygga en församling? Var är det stora verk du förberett för mig?

Att öppna sig och ta emot gör något med dig. Det tar något ifrån dig; ditt oberoende, din kontroll. Det sker inte utan smärta, den förlängda smärta vår födelse ger oss. Ofullkomligheten och vår längtan efter det hela. Splittringen och vår längtan efter enhet.

Ikonoklast

"Jag är inte rojalist men..." Jag vet inte hur många gånger jag har hört detta de senaste dagarna. Alltid åtföljt av ett positivt omdöme om kronprinsessebröllopet. Ja att ha en historia, att minnas vissa saker och hålla andra saker högt kanske inte var så dumt trots allt.

"Nej, på 70-talet skulle det ju inte vara några bröllopsfester", "vi gifte oss borgerligt", etc. "det känns ju tråkigt men det var ju så det skulle vara". De var ju rationella åtminstone. Hur rationellt är det att vilja ha en fest, dyrt är det och så äter man för mycket. Nej, världen hade varit bättre om det inte var några fester, särskilt inte om de har ett symboliskt värde.

Då skapar vi hellre något personligt, precis som alla andra, skriver våra egna löften. Har det lite enkelt som Peter Jöback, med konstgräs på teaterscenen. Lite enkelt skall det vara, och personligt, inte anknyta till något intersubjektivt, det skall inte ha något värde för den kulturella gemenskapen, utan istället vara just "personligt". Vi tänker tema utifrån små käcka sandaler.

Och han som ger lagar och bryter dem såg ned på människans egna försök att skapa frihet. Han såg hennes försök att bryta bojor och lyfta den svage. Han såg hennes försök till rättvisa och ordning, till kärlek. Hur de alla blev som skal, bräckliga och ensamma.

Tippad vinkel

Om nu Sahlin skulle förlora är en tippad vinkel genusaspekten. Att Sahlin inte alls skulle vara inkvoterad och att hon skulle vara precis lika kompetent som vem som helst annars (objektiva skillnader, om de skulle erkännas, döljer ju så lätt maktstrukturer), men att svenska folket fortfarande är reaktionära och oupplysta. Återigen är en situation skapad där (S) går ut som moraliska segrare eller segrare, och alliansen går ut som förlorare eller den Patriarkala strukturen.

Myndig

Jag har inte läst KT på länge och märker hur snabbt jag invaggas i tron att det är en katolsk och ortodox kristen kyrka jag tillhör. Inget kunde vara mer felaktigt.

Det känns som läge, återigen, att ta avstånd från den svenska kyrkans riktning och ledning, och påminna sig om att under ockupation gäller att alla rykten om kapitulation är kategoriskt falska.

Jag upprörs också över hur samförstånds- och enhetsretoriken kan vara ett sådant maktspråk. Man vill ju inte vara en som splittrar, och då mesar man med, och tycker att Dag Sandahl är en sån där bråkmakare, som håller väckelsen borta. I själva verket lägger det locket på och i praktiken körs de som inte finner sig hemma i det "anpassade till den sekulära tiden" helt sonika över. Vi menar inte samma och vi kommer aldrig att enas ifall vi inte får bryta våra åsikter mot varandra, om vi inte kan möta varandra som myndiga människor.