Idé

Vad är det som gör att man gång efter annan backar från idédebatten. I kristna sammanhang blir det förljugenhet kring frid och kring att tolka den andre till det bästa. I politiska sammanhang mer utifrån att man inte skall bråka eller att man måste fokusera på lösningar. Politik utan idédebatt, utan ett metaperspektiv och diskussion kring argumentens gränser, samt kompromisser och sökande av gemensam mark att stå på, är populistisk. Inte att i motvind stå för politiska alternativ. Inte att utsättas för politisk förföljelse. Populism är tusen rationella tankar välta pga. en känsla. Ett gruppernas "det är inte vad du säger, det är sättet du säger det på." En appell till alla de låga själsförmögenheterna ur vilka förtryck och hat föds. Detta till skillnad från tankereda, från kategoriserandet, abstraherandet och det andra som hör till det högre tänkandet. Tankebrottens vara mer farliga än de förbjudna tankarna i sig.

Integrationsdebatt

Lisa Bjurwald, et consortes, har sedan valet sagt att man skall ta debatten med SD och att deras argument skall försvinna bort, likt troll i solen. Ta debatten verkar var någon sorts eufemism för att etikettera som högerextrem, samt att kasta invektiv efter. I den kristna sfären är Seglora Smedja den starkaste "debattören" av alla frågor som avviker från den kulturmarxistiska (politiskt korrekta) doktrinen.

Problemet är efter hand trovärdigheten. Frågorna förtigs och de politiska lösningarna (de goda alternativ man hela tiden talar om, tillsammans med det enorma välstånd de skall ge) ter sig eteriska.

När då nästa steg i att ta debatten blir identifieringskrav eller helt enkelt tystande av kommentatorsfält är jag fullt beredd att dela en sverigedemokratisk bild av situationen, och det tar mig emot. I grunden är jag för kulturmöten och tror på invandrare som en resurs. Historiskt har slutna kulturer stagnerat, medan smältdeglar har skapat utveckling och välstånd.

Som vanligt visar skräckpropagandan sin akilleshäl, när väl rädslan försvunnit (invektivet högerextrem blivit så urvattnat, eller knarkexemplen blivit för verklighetsfrämmande) så faller också hela förtroendet, måhända inte för de ängsliga.

Debatten, om den hållbara invandringen och den framgångsrika integrationen, ser jag fram emot. Jag är dock rädd att den rådande ordningen inte har några argument (välståndsargumentet känns något ihåligt, och matargumentet lite platt). I hegemonin behöver man nämligen inte argumentera, bara hänvisa till kollektivet och skrämma till lydnad.

lista

Lista på personer man per automatik bör inta motsatt åsikt som:

1: Helle Klein
2: Anton Abele
3: Göran Greider

..

Näthatade näthatare. Ordvävande nätpratare. Symboliserade våldsverkare. Ohörbara i sitt raseri.

Omött marginaliserade. Desperat kreerande. Syrligt konstaterande. Höljda i sin ideologi.

Den andre, inte där, men här.

Kyrklig debatt

Återigen ser vi exempel i den kyrkliga debatten på vad mer och mer framstår som maktspråk och debattystande. Seglora smedja går som vanligt i bräschen.

"Vi" gör inte skillnad på människor, delar inte upp i vi och de. "Den andre" är för "oss" lika naturlig som vi själva. Detta skiljer och från, och gör oss bättre än de "anemiska" som gör skillnad på vi och de. Vi har de goda och demokratiska åsikterna och har rätten på vår sida att med vilka medel som helst tysta all debatt, gärna genom användning av ord som främligsfientlighet, rasism och islamofobi. (För alla som ännu inte djupt upplevt begreppet politisk korrekthet är detta en god illustration, förlöjligandet av legitima åsikter med argument som närmast kan beskrivas som "så tänker vi inte här.")

Det har fungerat avseende "kvinnoprästmotståndarna", dvs. den falang inom Svk som önskat någon form av historiskt igenkännlig bekännelse och åtminstone ambitionen till katolicitet. Nu höjs rösterna istället av kvinnliga präster själva, för världen är inte så svartvit att alla kvinnliga präster är liberalteologiska och progressiva revolutionsvurmare. Förmodligen är det minst lika vanligt att kvinnor har en personlig Gudsrelation och frälsningsupplevelse som för dem vidare från allmänreligiösa förhållningssätt (jmf. Ed Thomas) och snällism, till ett klamrande vid korset och försoningen, till en tro och ett hopp på Guds allmakt och på hans löften, och till en ödmjukhet inför Guds helighet. Där, skulle jag vilja säga, står Svk:s hopp att finna. I kvinnorna. Männen tycks för belastade.