Posthuman

Posthuman beskrev en psykologkollega vår samtid. Posthuman i meningen att människan alltmer utsätts för en egaliserande jämställdhetstanke. Människan går inte att jämföra men i allt väsentligt är hon avmystifierad och går att maskinellt effektivisera. Människans växande i relation får sina verksamma komponenter manualiserade. Människa som funktion, i byråkratisk ordning, som undersåte till en suverän stat. Människa formad av den rätta uppfostran, den rätta pedagogiska metoden och med åtgärdsprogram och korrektionsanstalter som elstängsel kring den smala vägen. Posthuman i meningen att symbolvärlden är tömd. Det som är är. Det är ju bara att se. En an' e så go' som en an', eller som som vi säger i Uddevalla: "det är inte så nooga, det är samma." Bruksmentalitet på ordnation från den progressiva rörelsen. Alla är experter och den kunskap som kan ha ansamlats är om inte skadlig hur som helst inte bättre än den enskilda anekdoten eller åsikten.
Posthuman i sin totalitära hållning till åsikterna från de misshagliga.

Slå vakt om ditt syre kamrat!

Nytt år

Ett år har gått. Ett år som varit tufft och underbart samtidigt på ett personligt plan. Den största ideologiska skillnaden för undertecknad är att jag slutat bry mig. Om vad som anses kristet enligt Stefan Swärd och Helle Klein. Om vad som anses högerextremistiskt av Lisa Bjurwald. Om vad som anses omänskligt och bakåtsträvande av etablissemanget. Detta ger frihet.

Är detta samma frihet den galne känner? Som Anders B-B kände i förhållande till världen? Måhända. Hjärtat befrias och vad som finns i hjärtat får då fritt spelrum.

Vansinnesdåd tenderar att få mycket plats, så väl som brott och anomalier. Det sjukas myndighet och tillräknelighet har det kämpats för nu i många år. Kanske då inte så konstigt att man inte längre kan se psykisk sjukdom som ett urskuldande skäl till brott. Straffet ropar man på, straffet. Så inte för de strukturellt förfördelade. En fattig är inte tillräknelig, inte myndig. Upplopp, stölder, mord och dylikt kommer som reflexer. Den omedvetna arbetarklassen, det djuriska som föder revolutionen till slut. Vilken vänstervurmare vill ställa sig med makt och ordning och döma?

Vänsterns idéer ter sig allt mer upp-och-ned-vända. Så även frikyrkans. Undertecknad har under lång tid sökt det katolska och ortodoxa men har under hösten funnit mig tillrätta i en luthersk efterföljd. Den lutherska idé som vårdas på bloggen Kristen opinion, där den Annika Borg jag tidigare tagit avstånd ifrån får mig att äta upp alla mina snabba domar. Den idé som lever en tynande tillvaro mellan svärmisk och moralistisk frikyrklighet och kyrklig sekularism. Där stiger de dock fram. De fromma kvinnorna. De välutbildade och retoriskt skickliga kvinnorna. De som kan göra det "kvinnoprästmotståndare" misslyckats med och närmast förhindrat under många år.

Konservativa vindar blåser. Kanske är det 68-generationens aldrig avslutade tonårsfas som med döden börjar få sitt slut. Den trötthet som infinner sig inför Tranströmmers uppror mot klassisk bildning i sina memoarer, matchas av den glädja man känner av att möta de gamla mästarna och den dynamik de fortfarande inspirerar i bl.a. tidskriften Axess. Dock är inget vunnet. Reinfeldt har valt sida, KD är svaga och lär bli tydligare i sin frikyrklighet, och SD:s tal om en progressiv sjuklöver tycks alltmer besannas. Varthän det bär, vi får se.

Gott nytt år.

Idé

Vad är det som gör att man gång efter annan backar från idédebatten. I kristna sammanhang blir det förljugenhet kring frid och kring att tolka den andre till det bästa. I politiska sammanhang mer utifrån att man inte skall bråka eller att man måste fokusera på lösningar. Politik utan idédebatt, utan ett metaperspektiv och diskussion kring argumentens gränser, samt kompromisser och sökande av gemensam mark att stå på, är populistisk. Inte att i motvind stå för politiska alternativ. Inte att utsättas för politisk förföljelse. Populism är tusen rationella tankar välta pga. en känsla. Ett gruppernas "det är inte vad du säger, det är sättet du säger det på." En appell till alla de låga själsförmögenheterna ur vilka förtryck och hat föds. Detta till skillnad från tankereda, från kategoriserandet, abstraherandet och det andra som hör till det högre tänkandet. Tankebrottens vara mer farliga än de förbjudna tankarna i sig.

Integrationsdebatt

Lisa Bjurwald, et consortes, har sedan valet sagt att man skall ta debatten med SD och att deras argument skall försvinna bort, likt troll i solen. Ta debatten verkar var någon sorts eufemism för att etikettera som högerextrem, samt att kasta invektiv efter. I den kristna sfären är Seglora Smedja den starkaste "debattören" av alla frågor som avviker från den kulturmarxistiska (politiskt korrekta) doktrinen.

Problemet är efter hand trovärdigheten. Frågorna förtigs och de politiska lösningarna (de goda alternativ man hela tiden talar om, tillsammans med det enorma välstånd de skall ge) ter sig eteriska.

När då nästa steg i att ta debatten blir identifieringskrav eller helt enkelt tystande av kommentatorsfält är jag fullt beredd att dela en sverigedemokratisk bild av situationen, och det tar mig emot. I grunden är jag för kulturmöten och tror på invandrare som en resurs. Historiskt har slutna kulturer stagnerat, medan smältdeglar har skapat utveckling och välstånd.

Som vanligt visar skräckpropagandan sin akilleshäl, när väl rädslan försvunnit (invektivet högerextrem blivit så urvattnat, eller knarkexemplen blivit för verklighetsfrämmande) så faller också hela förtroendet, måhända inte för de ängsliga.

Debatten, om den hållbara invandringen och den framgångsrika integrationen, ser jag fram emot. Jag är dock rädd att den rådande ordningen inte har några argument (välståndsargumentet känns något ihåligt, och matargumentet lite platt). I hegemonin behöver man nämligen inte argumentera, bara hänvisa till kollektivet och skrämma till lydnad.

lista

Lista på personer man per automatik bör inta motsatt åsikt som:

1: Helle Klein
2: Anton Abele
3: Göran Greider