Nytt år

Nytt år. Inget mer hopp, på vilket besvikelsen kan byggas. Ingen mer dröm, som kan tas ifrån dig. Ingen mer kamp, som tär dig inifrån. Nytt år. Renare.

Näthat

Näthat är ett förrädiskt ord. Aftonbladet granskar hatet och skiten på nätet, i hätska ordalag och får mothugg och hot på ett sätt som givetvis är över gränsen. Man ropar på skydd och polisiära åtgärder för att säkra opinionsbildares möjlighet att verka. Hatsajter bör dock stängas ned, de sprider ju hat och bildar inte opinion.

Martin Jönsson, kulturchef på Svd skriver

De som nu spyr ur sig hat, hot, rasism och sexism talar ofta om att de värnar rätten att säga vad de vill och berätta ”det som inte får sägas”. Det är kvalificerat skitsnack. De är snarare yttrandefrihetens och alla andra friheters största fiender.

Är det definierat som hat, det man säger, är man yttrandefrihetens och andra friheters största fiende. Redan här har vi väl kommit till kärnan av den politiska korrektheten som i allt väsentligt avklär den ängsliga hållningen, övertron på definitionernas makt, den sociala ingenjörskonsten och intoleransen i toleransens namn. Det är beklämmande att Svd som i sin ledarstab har många som står upp för yttrandefriheten ger utrymme för dylika tankar. Näthat är blott en härskarteknik för att upprätthålla status quo, för att parafrasera den teoribildning som en gång gav oss Martin Jönsson och hans gelikar.

Parallellen till Helle Kleins drev mot diverse kyrkliga opinionsbildare är givetvis total.

Du skall följa mig

Mystikerna pratar om en andra naivitet. Barnaskapet hos Gud för den som växt i tron och sedan krupit in i moderlivet igen. Vägen dit är kantad av frestelser att agera. Sådant kan man känna i en svensk kyrka, i ett svenskt samhälle. Mästaren säger till Petrus: vad angår det dig, du skall följa mig. Kanhända det svåraste att ta till sig i Kristi frälsargärning, detta att han kunde stigit ned från korset och tillkallat legioner av änglar. Vad angår det mig, som del i en helhet, som förtroendevald. Vad angår det mig när dumheter hålls fram som gyllene kalvar.

Efterföljelsen är ingalunda inaktiv, distanserad eller kall, men den går inte i egen kraft. Den är själavårdande, och mer fokuserad på den egna bristen än broderns. Den vill och andas försoning, helighet och frid.

Du skall följa mig.

..och du mitt barn skall kallas den högstes profet...

Dop

Vår dotter döptes igår. Det är en stor sak i en liten förpackning. Något som i ett himmelskt perspektiv är fulländat men som får gro långsamt, mogna och förhoppningsvis nå full blomning här på jorden. Vår dotter var nyfiken på alla människor men blev sedan överväldigad och ledsen när många ville röra vid henne. När kvällen kom var hon trött och grinig. Gud träder verkligen in i förunderligt anspråkslösa boningar.

Nu får vi föräldrar hjälpa henne så gott vi kan i hennes växt. På trons krokiga väg. Många med goda föresatser har slagit sig för bröstet men misslyckats. Denna vår viktigaste missionsuppgift är i sanning en svår sak. Jag imponeras storligen av dem som gått före och som inte stått i vägen mellan Gud och sina barn.

Må Gud själv och hans kyrka hjälpa mig dithän.

Att stava mission

Det sägs att mission stavas dialog. Det sägs som om det inte blivit sagt på samma sätt sedan 70-talet, som att det sedan 70-talet burit frukt, som att sekulariseringen inte har någonting med kyrkans attityd att göra. Själv är jag ingen missionär. Har jag lyckats väcka intresse hos vänner så är det just för att jag inte missionerar, eller ens för dialog med andra, som inte så önskar, om tron. Likväl tycks det mig främmande hur dialogen (med denna ständiga andre) skall förmedla evangelium. Det är ju inte våra funderingar, vår fromhet, eller våra ljusbärare som primärt utgör kärnan i vår tro, utan Gud som genom sin Son Jesus Kristus vänder sig till var och en med djup upprättelse.

Banalt och åter banalt när detta evangelium övertrumfas av talet att vi alla är samma och att orden som vi har leder vilse. Visst är vår Herre radikalt gränsbrytande och kallar oss alla till detsamma i hans efterföljd, men likt mannen i Gergeza behöver många av oss börja vår efterföljelse med att gå hem till oss själva. Väl där kanske man ser att det inte är via majoritetens tyranni som Guds rike byggs utan genom Andens omformande av hjärtat. När solidariteten inte blir med stumma kollektiv, kränkta genom sinnrika idésystem, utan med individen. Med Stefan, inte arbetaren, med Abdi, inte somaliern, med Lena, inte kvinnan, och med Rita, inte den homosexuelle. Då inser man att Greve Knorring, nazisten Rickard och våldtäktsmannen Robert behöver precis lika mycket sympati, för människans avskildhet från Gud är oberoende av världslig status. Jesus kommer som bekant inte bara till fabrikerna i Malmö.

Skall jag stava mission på något sätt får det nog bli efterföljelse. Jag hoppas vår kyrkas mäktiga en dag förstår vad detta är.