Konservativ

En konservativ hållning är synen på världen som varandes i balans. Det är synen på människan och sociala sammanhang som komplexa och svårstyrda. Vi kan ändra i barnomsorgen, men vilka konsekvenserna blir vet vi först när barnen växt upp, och sällan är det exakt de konsekvenser vi önskade. Vi vet inte vad som bär upp vad, vad som fyller funktion och vad som bara är fluff.

Man vet vad man har, kan man säga lite nedvärderande mot den som är "emot framsteg". Frågan är om man vet vad man har och byter bort, hade man gjort det hade valet varit lättare.

Det handlar om att skilja på teknologi, där möjligheten till framsteg tycks oändliga, och människa, som i grunden är densamme över årtusenden.

Inte för att man bör stå still, inget står still. Snarare att man bör pröva och utvärdera varje steg.

För min del måste en sådan hållning också innebära andra självmotiverande värden än "utveckling", frihet (den förra inkräktandes på den senare allt som oftast) och direkt behovstillfredsställelse. Stabilitet kan vara ett sådant värde, familj ett annat.

Familjen som det borgerliga projekt det är. Visst kan människan växa upp under andra former. I polyamorösa förhållanden, på barnhem, på gigantiska socialistiska kibbutzexperiment, i nätverksfamiljer, med ensamstående föräldrar pendlandes mellan två hem på julafton. Visst kan där ges förutsättningar för att bilda de livsnödvändiga anknytningsbanden till signifikanta andra, och om så, gott det. Men Familjen är fullkomligt genialisk i sin konstruktion. Två personer utgör den innersta intimitetscirkeln, den är barnalstrande (oftast) och ömsesidigt stöttande. Skulle en bli sjuk kan den andra för en tid sörja för hela systemet. En äldre generation finns som avlastning. Arv går från en generation till en annan. Naturliga anknytningband håller samman alltihop, så länge allt är som det skall.

Familjer kan också vara jävliga, inget sagt om det, familjerelationer måste vårdas, familjeband måste ibland skäras. Det är ett misslyckande, inte för individen, utan för familjen som sådan. För familjen har ett namn, familjen är en enhet, hur lätt det än är att glömma i individernas värld.

Civilreligionens äktenskap känner ingenting till om familjen, det är en fråga om folkbokföring.

Familjen, det borgerliga projektet, är inget tvång. Åt var och en frihet att leva som den vill, precis som de bör få prata som de vill, tänka som de vill osv. Men att inte de som ser dess värde, trots maktstrukturer och historisk begreppsbelastning, trots dåliga exempel, bör stolta vårda familjen. I juridiken, i debatten och i sitt hem.

Tröttsamt samfund 2009-10

Svenska kyrkan är ett mycket tröttsamt samfund. Varför kan inte min församling gå solo? Varför inte bryta banden med det snömos som sitter i förarsätet? Lager på lager av sörja. Biskopar jag inte har förtroende för, tillhörande en tradition jag inte känner mig hemma i, styrda av politiker, drillade på sekulära akademier...

Jag orkar knappt skriva det igen.

KG Hammar förnekar inkarnationen i sin julbetraktelse. Alltså "förebilden för så många präster" KG Hammar. Inte för att någon blir särskilt förvånad. Fortfarande sett som lika progressivt. Fortfarande präster som tycker att det känns nydanande att montera ned den tro man skall predika. Bibelvetenskap, jag tackar jag.

Feghet, idel feghet. En fantastiskt modern organisation som tappat mening och mål, kan bara verka som om den gör något viktigt. Viktigheten kräver mod. Hur mycket förändringspotential du än har på pappret, gör det ingen nytta om du aldrig vågar ta steget. Svk saknar ryggrad, själ, och hjärta, därför kommer hon dö.

Håller det ett decennium till? Förmodligen, pengarna räcker nog ett decennium. Håller det för mig? Om ingen ändring sker är det inte så troligt. Som demokratisk konstruktion utvecklas kyrkan väl dit den vill, som kyrka är den dock ockuperad. Alternativen saknas tyvärr, man önskar ju ändå en ickemoraliserande kyrka för alla, och tänker att det är väl ändå inte detta som hindrar kyrkan från att flyta in i väggen. Kanske obundenheten är enda möjligheten.

God jul!

God jul från sjuksängen!

galenskap...

Den religiösa galenskapen slår till igen. Denna gång hos Kolportören... :)

Citat ur svd

"Ewa Lindqvist Hotz tror att man om tio år har utvecklat en gudstjänstordning där olika religioner och livsåskådningar kan stå sida vid sida."

[svd]

Bortgjord

Finns det något försvar när kristna gör bort sig? Bör vi slå bort uppmärksamheten mot oss själva genom att hänvisa till alla andras brister? Är det kanske till och med djävulen som sätter Världen mot oss?

Det aktualiseras bl.a. i den senaste pedofilskandalen inom katolska kyrkan. Sexuella övergrepp mot barn är inte acceptabla för någon. Pedofilen och den som skyddat dem, är värda allt klander, inte bara för gärningen i sig, utan också för att hela Kroppen har del i deras lidanden. Paulus uppmanar:

Väck inte anstöt vare sig bland judar eller greker eller inom Guds
församling. Själv försöker jag alltid rätta mig efter alla och söker inte
mitt eget bästa utan de mångas, för att de skall bli räddade. 1 Kor 10:32
-33

Missta inte detta för radikalitet. Missta inte självpåtagen slutenhet med godhet, er själva med Jesus. Honom hatar världen för att han är ljus. Pedofili är inte detta ljus.

Er kan världen inte hata, men mig hatar den därför att jag vittnar om att
dess gärningar är onda. Joh 7:7

Det borde givetvis inte vara så. Vi borde samla goda gärning, andra till del, för att tala med reformatorn Philip Melanchton. Ljus, av ljus. Det måste ju ändå vara det som är att vara Kyrka. Att vara den kropp som gör Kristi gärningar på jorden. Vad vi är lovade för detta är främlingsskap i världen om.

Detta befaller jag er: att ni skall älska varandra. Om världen hatar er, kom
då ihåg att den har hatat mig före er. Om ni tillhörde världen skulle världen
älska er som sina egna. Men nu tillhör ni inte världen, utan jag har kallat er
ut ur världen, och därför hatar världen er. Kom ihåg vad jag har sagt er:
tjänaren är inte förmer än sin herre. Har de förföljt mig kommer de också att
förfölja er. Har de bevarat mitt ord kommer de också att bevara ert. Joh
15:17 -20

Kanske är det inte att lysa själv, utan att likt linsen, som Hammrskjöld skaldade, i sig själv bli osynlig. Detta beroende, så sublimt, så svårt att finna. Linsen kan inte vara medveten av sig själv, endast ljuset får skina.

Kasta din börda på Herren, han skall sörja för dig.
Aldrig låter han den rättfärdige svikta. Ps 55:23

trappa ned

Jag gillar Augustinus, kanske mycket för att han går att relatera till, han är del av mänskligheten. Det är inte lika lätt att säga om pelarhelgon och stora asketer. I veckan efter söndagen tillägnad Johannes Döparen ringer fortfarande evangelieläsningen i mina öron:

Johannes döparen har kommit, och han äter inte bröd och dricker inte vin, och då säger ni: 'Han är besatt.' Människosonen har kommit, och han både äter och dricker, och då säger ni: 'Se vilken frossare och drinkare, en vän till tullindrivare och syndare.' Luk 7:33-34

Att vara mänsklig, bli som folk, osv. är en smalare betydelse av att bli människa, samtidigt med en stor betydelse. Hur skall någon som stigit upp så högt kunna ha gemenskap med mig? Nej, de enda betingelserna det kan fungera på är om han stiger ned.

Länktips: Filmvisning hos Kaffepaus

Se Rene Girard som Kaffepaus länkar till. Absolut briljant man.

Citatet: "Makt är frihet från mimetiskt begär" går att fundera mycket kring. Likaså syndabocksbegreppet.

Det är verkligen en god operationalisering av evangeliet, att det är slutet på utstötandet och avskiljandet. Att vi är ett, på samma sätt som det transcendeta, himlen, och immanenta, blir ett i Jesus Kristus. Och att vi kan vara oss själva, inte bara apa efter.

Ett intressant gifte av tro och vetenskap, i antropologin, i mytologin för att den är en spegel av människan. Precis så är ju även kyrkans förståelse av sig själv. Det är i människan det heliga sker. I mänskligheten. Se människan - Ecce homo.

Diabol

Edit: Se kommentar 2 för lite begeppsförklaringar.

Cogito ergo sum. Som skeptiker är det det enda jag kan vara säker på. Trossystem och plausibilitetsstrukturer byggs sedan ex nihil. Möjligheten att förklara, att förutsäga, skvallrar om ett ding an sich, något bortom den sociala konstruktionen. Religiösa trossystem har lerfötter av extra porös art. Den tron auktoriseras endast av tron i sig själv, skulle den vara mer skulle den vara del av "verkligheten", som den empiriskt kan upplevas. Visserligen överkorsas barriären då det hinsides, i den religiösa världsbilden, blir till i världen; epikles, inkarnation, emedan dess källor är kvar där.

Polariserat finns det en oföränderlig tradition med auktoritet, eller kulturella tolkningar. Objektiv sanning och renlärighet eller relativism. Man kan hävda att hållningslösheten också är en hållning och att inget historiskt visat sig essentiellt i kristendomen, eller att det kristna tinget, essensen, processen an sich borde, för att alls vara, erbjuda någon form av kontinuitet. Apofatik kontra katafatik. Kanske i grunden Aristoteles' "kristendomen är vad kristna gör", kontra Platons "kristendomens väsen hör hemma i idéernas värld, i himmelen."

Polariseringen är per definition diabol. Under tiden far människor illa...

Denna märkliga klimatrörelse

Denna märkliga klimatrörelse...

Nu har man inte rätt att granska om man är kristen eller värdekonservativ. Jag tycker detta är mysko. Jag tycker att det rimmar dåligt med vetenskaplighet, demokati osv. Även om nu svepande uttalanden om "alla forskare" skulle innebära att man inte behöver granska de resultaten behövs väl ändå en diskussion från olika synvinklar om resultatens konsekvenser och en granskning av dem som får panik (jmf. fågelinfluensan). Men denna diskussion är man inte intresserad av. Märkligt.

Per definition onyanserade ungdomar får istället uttala sig som framtidens representanter, och svenne-b får frågan om han kan avstå en Thailandsresa för klimatet, vilket han kan tänka sig att göra... Jag väntar på när det syns i statistiken.

Klimattvångets lov

Klimat, klimat, klimat, klimat.

Så skönt att man inte sitter och beslutar. Så skönt att man blir tvingad genom halogenlampor, köttfria måndagar, koldioxidskatter etc.

Svd:s miljöreporter Susanna Baltscheffsky vet en sak: det kommer att kosta.
Den rika västvärlden måste öppna på plånboken. "Hundra miljarder dollar om året från år 2020 är den siffra som nämns oftast, men det finns även beräkningar som landar på 200 och 400 miljarder dollar per år." Förmodligen är även dessa siffror hemliga.

Trovärdighetsproblem uppstår när propagenten för köttfria måndagar är vegan, argumenterar främst utifrån hjärtsjukdomars koppling till köttkonsumsion och propagerade för detsamma innan Al Gore fick fredspris. Eller när den som anser att västvärlden skall öppna plånboken, är gammal övervintrad proggare som sedan tidigt 70-tal ansett att de rika, kapitalisterna med bottenlösa fickor, "skall betala tillbaka sin skuld".

"Det måste få kosta" "Flygresor kostar egentligen inte så lite" "Det är inte så jobbigt att %x." "Det går lika bra att cykla", hjälper tyvärr inte. Jag blir inte fascinerad över kollektivtrafik och vegetarisk bacon. Tvång, däremot, det fungerar.

Sakramentet kyrkkaffe

Jag smet från det obligatoriska samkvämet efter gudstjänsten idag. Ett antal taktlösa människor (de tenderar att bli ganska många i kyrkan) trycker konstant på mina knappar och jag orkar inte. Jag bryter det stora budet om allas likhet i kyrkan, men vad skall jag göra, jag känner mig som en ledsagare, en obetald sådan. Prästens uppmuntrande appell: om vi skall spendera en evighet tillsammans kan vi lika gärna lära känna varandra. En evighet, känns som ett helvete. Och det handlar inte om att lära känna varandra. En person som, pga. egna funktionsnedsättningar, inte känner av sociala gränser, fungerar inte bättre för att man lär känna dem. De är ansträngande för sina egna mödrar.

Snäll

Alla vill vara snälla, och ofta är det ganska lätt, men ibland blir jag förvirrad. Är det t.ex. snällt att ge den sjuke bidrag eller är det snällt att tro den sjuke om något. Är det snällt att skydda från kränkningar, eller är det särskilda skyddet ett hinder för att mötas på lika villkor. Är det snällt att ge bistånd, eller snedfördelar det den lokala konkurrensen. Är det snällt att handla med tredje världen eller är det utsugeri eller är det bättre att handla lokalproducerat eller är det protektionism? Man blir inte klok.

Ryggmärgssnällheten är för min del påfallande ofta påfallande nära socialdemokratisk politik. Såklart man skall ge bistånd, "betala tillbaka vår skuld" från kolonialismen.

Som kristen är det lag på att vara snäll. Annars får man brinna i helvetet. Här blir den politiska frågan viktig. Man kan skilja lagstiftningen från religiösa urkunder, men man kan knappast koppla loss tron på JK från ett politiskt engagemang, från en vilja att göra världen bättre. Frågan är då hur? Istället för att stapla bibelverser för och emot jämställdhet, egendomsgemenskap, skatt osv. tänkte jag föreslå att det är upp till den som ser något gott framför sig, att gestalta det.

Väntan

De profundis, ur djupen. Inte att logiken inte skulle finnas, luftslottets mur kan vara solid, men något skorrar, något, från djupen gör sig påmint. Det vissa menar är outtömliga djup och andra är enkel respons och efterhandskonstruktioner.

Ur djupen, ibland som tvivel, och nu i tvivlet som hopp.

Det handlar mycket om hopp. Hopp på Gud allena, ingen annan tycks hålla måttet. Hopp att han må finna en väg för sitt goda verk, och förbarma sig över mig som inget förmår.

Advent, för att han en gång kom. För att vi är hans, och för hans löftens skull. Adventus Domini, på hans frälsnings verk.

Avsexualiserad

Ibland hör man dumheter som att människan är sexuellt frigjord. Näppeligen, människan är avsexualiserad. Att en kvinna skall kunna gå klädd hur som helst utan att det betyder något, skall kunna visa brösten och ha korta kjolar och skall bli behandlad som en kvinna vilken som helst. Frågan om vad flickan hade på sig är inte längre relevant, det finns inget sådant som ett sexuellt spel som betyder något. När allt kommer omkring är skriftligt medgivande med vittnen det enda som verkligen håller i rätten, när den ena parten efteråt drabbas av skam. Jämlikhet och frigörelse kräver att alla sexuella uttryck skall vara till intet förpliktigande: avsexualiserade.

Har någon tid som denna varit så rädd för att ha åsikter. Det är som att själva vetskapen om att värden är föränderliga får oss att räda fördomen, och blotta tanken på kommande generationers dom får oss att skaka. Det är bäst att göra rätt, man vill ju inte vara den som ensam förstörde klimatet, men tänk om något av det jag gör, som att döda djur för föda, kommer att dömas, tänk om. Tänk om jag skulle tycka fel. Om något av det jag äger inte skulle vara i enlighet med forskningen, eller experttyckarnas råd.

På det hela taget är vår kultur skitnödig. Man kan undra vad vi sublimerar för, ett världskrig? Knappast är det en grön revolution.

Transcendens

Man pratade om kommunism på radion idag. Om samhället under kommunismen. Om hur enhetskulturen fördummade undersåten. Jag tycker det var spännande med tanke på hur gemene svkanställd behandlar oss medlemmar och hur "sökarvänligt" också stavas "för idioter och småbarn". Kanske har man lyssnat för mycket på sina fördomar. Religiösa tror på sagofigurer. På något bortom det givna. Transcendens.

Transcendenser i vardagen, vilka är de egentligen. Att göra Stol (begrepp) av alla stolar vi sett är att vandra utanför det givna, är sanning i en mening. Stol (b) kan aldrig vara fri från stolarna, och ÄR kanske inte något annat än en social konstruktion, ett hjärnspöke. Orsak-verkan är på samma sätt transcendent, på samma sätt som kvarkarna är den omöjlig att observera direkt; det enda vi ser är en serie händelser. Men vår hjärna söker orsak-verkanssammanhang. Intention. Vi ser det i barnets slumpvisa rörelser, i "slumpen". Det är så djupkodat i oss, att söka mening, intentionalitet. Vi söker vårt livs mening. I den meningen är även hoppet transcendent, vår basala tro på att allt blir bra, även när vi leds mot gaskamrarna.

Schwedishe demokratische republik

Individualismen i Sverige är en stabil överideologi. Individen skall ha största möjliga frihet och kulturella konventioner eller begränsningar är alla av ondo. Man skall få göra som man vill.

Detta kombineras av socialliberalismens sätt att "ta ansvar" för den som på ena eller andra sättet är omyndig (omyndigheten är alltid total och alltid hänförd till konstitutionella eller struktruella svårigheter beroende på om det är ett problem definierat utifrån ett medicinskt/vetenskapligt eller marxistiskt/kritiskt paradigm), dvs. folkhemmet. Staten behöver censurera och förbjuda. Staten behöver undervisa och opinionsbilda så att dess undersåtar har rätt åsikter (demokratisk människosyn där bl.a. individualismen är en del). Som del i folkhemsprojektet finns svt. Hur demokratiskt är det egentligen att en huvudman kontrollerar all media?

Som jag kommenterat tidigare på bloggen innebär inte demokrati med nödvändighet att man får ha olika åsikter, det kan lika gärna innebära att man måste ha den demokratiska åsikten, a.k.a. den upplysta, rationella, vetenskapliga åsikten.

Individens frihet skall gälla, man får uppfostra barn som man vill. Det finns inga konventioner som styr. Däremot finns det väldigt tydliga krav och behov man måste uppfylla. Man får välja om man skall ha en stimulerande miljö för sina barn, om de skall ha rutiner, om man skall belöna dem med godis för att få som man vill, om man skall ha bilbarnstol, om man skall ha vinterkläder och kängor, eller? Undra hur långt man kan ta ut svängarna innan socialtjänsten kopplas in? Vad är det egentligen man kan välja? Modell på barnvagnen, färg på overallen, skal på mobilen? Är det så att vi har lämnat ideologierna bakom oss och nu ägnar oss det enda verkliga, materiella ting. Wovon man nicht sprechen kann, darüber muss man schweigen!

Inte så att jag anser att man bör få "göra fel" med sina barn. Jag vänder mig emot friheten till namnet, friheten och kulturlösheten, som endast är en diffus kultur med lagar som man bara skall inse. Sunt förnuft och upplysning leder till sagda åsikter. Kulturella tillrättavisningar tolereras inte. Tanter får inte säga till pojkarna att låta bli att stjäla, det har hon inte med att göra, pojkarna är själva sina egna kulturbärare, skall själva förstå eller bringas till insikt. Den friheten har de.

Hur kan vi ha en demokrati utan olikhet? Frihet utan handlingsutrymme (eller ens åsiktsutrymme, jmf. PK)? Kanske genom att vår DDR-ideologi är "de demokratiska åsikterna"?

Länktips: Cruciform Phroesis om luthersk bibeltolkningstradition.

Läs Cruciform Phroesis om luthersk bibeltolkningstradition.

Denna blogg har varit inne på liknande tankar tidigare.

Citat: Yttersta kärleken

Wilfred Stinissen citerar i Karmel 2009:4 Hans Urs von Balthasar, man måste älska den mannen.

[H] skriver någonstans att Jesu sista och avgörande gärning är ett drama i tre akter. Den första akten är fottvagningen, den andra instiftandet av eukaristin och den tredje Jesu död på korset. Dessa tre akter är ett, de utgör tillsammans ett drama, liksom Fader, Son och Helig Ande är en Gud. Dramats tre akter har samma innehåll, men varje akt uttrycker det på sitt eget sätt. Nyckelordet som sammanfattar hela dramat är kärlek, eller snarare yttersta kärlek. På tre olika sätt åskådliggör Jesus den yttersta kärleken. Den första akten visar oss kärlek är att vara allas tjänare, den andra att kärlek är att bli mat och dryck för dem man älskar, den tredje att kärlek är att ge sitt liv.

Ostrukturerat om kristendom

Det kan kännas mycket avlägset med det kyrkliga språket ibland. Som att man mest pratar luft. Skapar löften och ursäkter ur samma påse. Gud är här men han syns inte, han verkar fast det märks inte.

"Gud tycker som jag, även när jag byter åsikt", säger Christofer Hitchens raljant om säkerheten i de kristnas uttalanden, där vi på Guds uppdrag beter oss illa mot homosexuella, kvinnor, osv. Till varje pris är det vi, våra regler, värderingar och lagar. Akta er för fariséernas surdeg. Vad är denna surdeg om inte tron på att uppfyllandet av lagen skall lända oss frälsning.

Jag tänker på Hans Urs von Balthasar. Gud älskar människorna så mycket att han byter sida. Blir ett med dem som förråder Gudsfolket. Blir ett med dem som hatar hans son. Blir ett med oss; även om vi byter åsikt.

Det skymmer och vi ber att bränslet till vår tynande låga skall räcka. Det blir mörkare och snart kan vi inte se alls.

Kristendomen är ett hopp att det, trots att det mörknar och ser hopplöst ut. Trots att vi enfaldigt väntat i 2000 år. Tron att när natten är som djupast, brudgummen kan födas, lindas och läggas i vårt hjärtas krubba.

Smärta

Till slut är smärtan enda utvägen. De små dropparna av blod som pressas ut genom huden, snart nog är de det enda verkliga. Som Abels kan det ropa, ett tyst skri.. han öppnade inte sin mun.

Swayze och demokratism

Jag är sjuk och det blir lite day-time-tv. Nord och syd har jag egentligen aldrig sett. Patrick Swayze besöker hur som helst nordstaterna. Själv är han ju emot slaveriet, men, menar han, de förhållande som industriarbetarna lever under är inte bättre än de slavarna lever under. Visst de är fria på pappret, men har man ingen mat är friheten en chimär. Den typen av argumentation (det är lika bra att vara slav som att vara arbetarklass, och bäst är att vara slav i ett socialistiskt system) hör man inte nu för tiden.

Inte att det finns någon form av förståelse för varför det är viktigare att vara fri, om det ändå varit någon sorts seger för humanetiken. Mer av kulturevolution, att "vi vet mer nu". Nu råder demokratism, den bästa av världar. Nu är vi upplysta, vetenskap och rationalitet har gett oss etik och metafysik.

På morgontvn säger man att bloggar kan vara ett verktyg för demokratin. Alltså inte för att uttrycka åsikter, nej, där "måste faktiskt lagar och regler gälla", och "det anonyma hatet" stävjas. Demokratin bara är, som ett naturtillstånd. Demokrati är kampen mot fundamentalism, rationalitet är kampen mot religion.

Att undervisa om detta åligger skolan, kunskap leder som sagt per automatik till vissa åsikter...

Jimmie-Göran

Gårdagens repris av Pang Prego (p3programmet) görs en jämförelse mellan Jimmie Åkesson och Göran Hägglund. De kommer byta plats med varandra utan att någon märker något i nästa val, de har ju samma stil, samma glasögon och, jo, samma åsikter. Eller, medger man, finsmakare av konservativa åsikter märker kanske skillnaden. Onda rasister och kristna är helt ok att ge sig på, deras nedärvda synder rättfärdigar allt.

Masker

"Gud ser bakom alla masker", sade prästen från predikstolen idag, "även i våra liv." Han som ser bakom alla masker. Det är ofta återkommande i nutida Gudsupplevelse, Gud som seendets Gud. Kanske har det alltid varit så, kanske är vårat samhälle mer än andra i behov av att det skall finnas något överhuvudtaget att se "bakom maskerna". Något som kan tyckas om, kanske förädlas.

Onekligen finns det något av dom i seendet, att se hur det verkligen ligger till. Jag behandlar min broder illa, därför att.. en seende Gud skärskådar detta därför. När all kraftlöshet kokas ned, fanns då något där? Kunde jag gjort något?

Är det egentligen något annat än ett uttryck för vårt hopp? Eller kanske för Gudserfarenheten som sådan? Att Han skall finnas där, i mitt hjärta. Bakom alla effekter och känslor, tvivel och reservationer bakom våra masker. Det Gudomliga introjektet, tillvarons hoppade grund.

Demokratifundamentalism

Jag har snuddat vid det förut. Det blir mer och mer tydligt att demokrati och yttrandefrihet inte är menat att vara för alla tankar och idéer. Nej, man måste vara överens om den demokratiska grundsynen. Vi demokrater mot alla fundamentalister, man kan i det läsa in vi liberaler (det tillåts både social- och vanliga så länge de inte står för någon större egentlig frihet) - mot socialister, nationalister, islamister osv. "Tänk om man slipper alla ismer" säger kanske en flicka i 17:årsåldern, "då skulle det inte vara några krig." Knappast demokrati heller, eller är det kanske det som är demokrati, alla tycker enligt den demokratiska grundsynen. Vi måste kunna enas om att alla skall få tycka som de vill, annars jävlar!

Tur att världen är svart och vit...

[dagen]

Oneness blessing

Diskussion om den här artikeln, påbörjas (förhoppningsvis) här.

Välja våra strider

Om man nu skall se på vår tids överideologier, alla individers lika rätt och värde, mäns och kvinnors, etniciteters och sexualiteters, är det onekligen något gott. Om vi ser till kunskapsteori, till vetenskapen som sådan, till det skeptiska förhållningssättet osv. är detta inte vår fiende. Ingen tjänar på galenskap, och vår Gudsbild luttras av logiken. Synen på hans verk blir skarpare ju mer vetenskap vi lär. Nej, vår tids överideologier är inte vår fiende.

Vad som är Paulus ord till den kulturen och vad som faktiskt är Guds vilja lär vi bli varse. Till dess får vi välja våra strider.

'Teologisk diskurs och svk'-rant

Det hänvisas ibland till den lutherska teologiska diskursen. Det teologiska samtalet som förts i t.ex. svk. Var är detta samtal någonstans. Med tanke på att herrar biskopar oftast blir biskopar på akademiska meriter får vi väl anta att det är på universiteten som denna diskussion förs, alltså det är religionsforskningen som är teologiska debatten. Har jag förstått det rätt. Det är sökandet efter den historiske Jesus, det historiska sekulära studiet av bibeln som alla ateister som flummare är välkomna att vara del i som är svenska kyrkans egna teologiska reflektion. Samma tradition som inte kan tillåtas acceptera saker som försyn eller Gudomlig inspiration.

Måste man inte, då man först gjort sig av med det religiösa tolkningsrastret för att kunna utföra forskning enligt Vetenskapens krav, sedan åter sätta på sig konfessionella glasögon och dra konsekvenser av den bibelforskning man bedrivit. Måste inte parallellt med den sekulariserade forskningen ett inomkyrkligt teologiskt samtal föras? Historiskt har forskningen varit mer eller mindre konfessionell. Dagens situation måste analyseras och hanteras, ty det lär inte bli större utrymme för det konfessionella inom universiteten och inte färre "uppgörelse" med det gamla konservativa paradigmet. Kanske är det dags att kyrkan tar tillbaka teologin, i dubbel bemärkelse, och slutar upp med kladdkakeätande och existentiella frågor, a la fjorton år och för sent på kvällen, samt annat flum.

Jag antar att de finns de som med KG menar att alla tolkningar är lika goda, och att därmed bör ingenting i svk på något sätt avvika från normen. Att det är upp till var och en att läsa disputationer om könsroller i tidskriften Pilgrim eller annat cirkelrefererande. Att vår tro de facto inte är gemensam. Jag är inte en av dem och jag tror inte Luther skulle sälla sig till den skaran heller.

Texter måste tolkas, menar man, och vi söker oss ned mot den faktiska grunden (fri från egen tolkningstradition, el. eventuellt i en tolkningstradition som är lika mycket värd som alla andras). Som vanligt når vi framgång genom att bryta ned allt i sina bestånds delar, sortera och kategorisera. Vi sopar bort lager av kultur och tolkningstradition. Vad händer om det faktiskt är i denna kultur, i Kyrkan som Gud inkarneras?

Uppsala

Jag har varit i Uppsala i helgen och satsat på extremer. 60årsfirande av S:t Ansgarstiftelsen (helt slumpmässigt) Youthkonferens på Livets Ord (helt slumpmässigt) och sur kvinna i domkyrkoshoppen efter att jag + flickvän vandrat runt med turistmassorna i jättekatedralen.

Föga förvånande var avsaknaden av uppbyggliga böcker total i domkyrkan, likväl fanns en skrift till 50årsjubileet av beslutet att prästviga kvinnor, Annika Borgs 'Bibeln på mitt sätt' och en prästskjorta och tillhörande "elva" på en kvinnoformad skylt.

Jag kan inte låta bli att finna det lite spännande att Emanuel Swedenborg ligger i en stor kista inne i domkyrkan. Swedenborg är knappast "renlärig". I och för sig delar han detta öde med många mystiker av kyrkan och förmodligen är det så att man måste våga för att vinna. Samtidigt kan korrigerade mystiker skilja sig otroligt inbördes och Swedenborg hör väl till de mer utspacade. Det kommer an på urskiljning. Med tanke på språkets alla tänkbara möjligheter måste man kunna urskilja nyanser i läran och helst det innan vi har ett religionskrig eller en sekt på händerna. Uppgiften trode vara apostlarnas efterträdares, dem som tilldelats tron, setts som värdiga, utvalts och betts för med handpåläggning, generation efter generation, biskoparna. Ibland möter man åsikten att det är något magiskt i denna handpåläggelse, att det skulle göra något med karaktär eller något annat. Det hade varit så mycket enklare med en förandligad bild av det hela, om man som biskop inte stod där med ansvar för den apostoliska tron och enheten. De som kallar sig biskopar, som är vigda till det, borde ta detta ansvar. Vi kan se på dem och förargas, eller så kan vi se på dem som faktiskt tar detta ansvar, för enhet och kontinuitet. De som är de verkliga biskoparna. De vars makt sträcker sig så långt som människor är beredda att lyssna på dem, inte så långt det geografiska område kung och vapenmakt tilldelar.

Vidare då, Bo Brander och Ulf Ekman står på ett sätt på var sin kant, på ett sätt väldigt nära varandra. Från en grånad skara, lite fumlig liturgi och en lång helgonlitania (där vi bland annat bad 'salige Hjalmar Ekström' om förböner) på lördagen, till värsta välsmorda showen, med tusentals ungdomar, powerpointlovsånger och tungotal på LO på söndagen. Likväl märker man en noggrannhet kring de heliga tingen och en stor ödmjukhet inför Gud.

Båda talade om helgon. Båda om dess koppling till oss. Vi är helgon, eller helgon i vardande. Bosse pratade utifrån saligprisningarna. Ödmjuka, renhjärtade, fattiga i anden, vi som håller fred. Ulf om kontinuiteten, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.

Uppsala är en mycket trevlig stad som jag gärna bevistar fler gånger.

Jo, några nya böcker har jag köpt också. 300-talet ftw!

• Hexameron, Basileus den Store


• Om sakramenten, om mysterierna, Ambrosius


• Muslimsk mystik, Ur psykologisk synvinkel, Antoon Geel


• Fem teologiska tal, Gregorios av Nazianzos


• Vi skall se honom sådan han är, Arkimandrit Sofrony

Citat från cyberrymden

Man vill inte bli religiös, man vill bli fri. - Freixenet

Vattenlös

Att döma av evangelierna är det bättre att vara än syndare än rättfärdig, en av dessa fromma prostituerade, sjuka och kriminella. Ändå verkar så många måna om att andra skall leva "rätt" och "kristet".

Man kan undra vad det är för vattenlösa trakter, där man lämnat världen men inte kan (eller ens vill) leva upp till kraven i "de heligas gemenskap".

"Älska, och gör vad du vill," säger Augustinus. Det är rösten av Guden som bryter bojor och frälser.

Ryggrad

"Men äktenskapet känns ju som en förlegad institution." Tove Leffler lägger ut orden i Tv4 morgon i fredags. Det som (den märkliga organisationen) KRISS skriver i sin debattartikel i Svd:

"Det finns alltså en klyfta mellan kyrkan och folket. En viktig del av problemet är utan tvekan att kyrkan av många anses vara bakåtsträvande. Därför är det viktigt för kyrkans långsiktiga överlevnad att mota den bilden och agera starkt i profilfrågor som den om samkönade äktenskap. Man har allt att vinna på att utmana samhället att bli ännu mera etiskt och ansvarstagande, vilket man också tydligt har gjort i det förflutna. Då skapar man möjligheter för fler svenskar att känna igen sig i de ideal som kyrkan står för och i slutänden kan man hjälpa fler att sörja för sina andliga och etiska behov."

..verkar alltså falla ganska platt. Kyrkan uppfattas inte som modern trots att man med alla krafter strävar efter upplysningsidealen som listas i debattartikeln

"Finns det i dag något mindre kontroversiellt än tanken om alla människors lika rätt och värde? Vidare, är det rimligt att de som har kommit längst i en gemenskap ska anpassa sig till dem som ligger efter? Till sist, var får den påstådda förnyelsen plats i ett sådant tänkesätt?";

Idealet om alla individers lika rätt och värde och myten om utvecklingen, framför allt kulturernas utveckling från primitiva (som under medeltiden när kyrkan höll i taktpinnen) till civiliserade (som under upplysningen och framåt).

Och RFSL m.fl. kan inte vara nöjda om inte Helle är det. Det blir en belastning för en kyrka som inte vill "avskärma sig från och sluta vara delaktig i nuet." Det är en annan aspekt av att skämmas för evangeliet (Rom 1:16). Att skämmas för det som står där och dem som inte läser det på samma lärda sätt som kan se att något annat står där än vad som står där.

Jag har själv mycket svårt för common sense-tolkningar, så vanliga i alla reformert inspirerade sammanhang, men det är svårt när den tolkningen plötsligt inte blir möjlig. Då kan man, likt de professorer som är våra biskopars rekryteringsgrund, läsa lite vad som helst ur skrifterna.

Kanske, kanske bör man ta till sig uppmaningen ledarartikel i dn.

"Övertygelse är för den enskilda prästen inte en fråga om majoritetsbeslut. Däremot är det en fråga om ryggrad och konsekvens. Precis som kvinnoprästmotståndarna på sin tid borde ha lämnat en kyrka som står för något de inte kan ställa upp på och bildat en ny församling borde homovigselmotståndarna fundera över sin framtid."

Om äktenskapsdebatten

Nej dra mig...

Tony Guldbranzén bevisar bortom allt tvivel svk:s mod och profetiska Gudsfruktan i följande kommentar till att beslutet är en anpassning utifrån politiska påtryckningar:

- Nonsens, tyckte biskopen i Härnösand Tony Guldbranzén. Han hänvisade till oliktänkande gentemot staten i allt från apatiska flyktingbarn till svensk vapenindustri och fick den dittills största applåden till svar. Anders Åkerlund (C) sa sig till och med vara kränkt över påståendet att de skulle vara "maktens lakejer".

Att sedan Anders Åkerlund (C) <-- dvs. ett av regeringspartierna, dvs. makten; skulle ha något att göra med makten, ja det är minst sagt kränkande. Kränkt av en maktlös minoritets ifrågasättande, kränkt av den per definition kränkande. Vad är det som kränks? Kan man fråga. Glädjeyttringarna är stora denna dag. Att ett avfärdande av en befogad fråga som "nonsens" leder till stora applåder säger det något om stämningen. De som förfasats över att man kan ha åsikter som strider mot vår tids överideologier enligt principen jag vill förgöra det jag inte förstår, får nu vända aggressionen i segerglädje. Det lär korkas champagne och skickas blommor och klappas på varandras ryggar, detta har man gjort bra. Innegänget får nu fundera på hur man skall ta ansvar för det man drivit igenom och hur man hanterar dem som tycker annorlunda. Koskinens "svartbröder", dem som Helle Klein (2) hänvisat till andra kyrkor. Det är inte alls omöjligt att rensa kyrkan och det ganska fort, de flesta kommer anpassa sig och några kommer bryta.

Det är en märklig tolerans som skiljer och tvingar, men det är så det är i den politiska dimensionen.

Homosex

Ibland är det lite otydligt vad det är som diskuteras. Som äktenskapet i svk. Är det ett sakrament? Är det regelverket för samlevnad i samhället? Kan någon förklara vad det ens träts om.

Det är nog detta som Dag Sandahl menar när han skriver att det kristna äktenskapets natur inte utretts. Kyrkomötet omdefinierar något, eftersom det inte är ett sakrament enligt luthersk syn, måste det vara något annat. Detta som man nu hävdar är särskilt för människor i autonomt barnalstrande parrelationer består ju. Är det så att Gud har en särskild välsignelse för dem så är det väl det som blir när de ingår äktenskap. Det finns också en välsignelse som Gud avser ge till var och ens samliv, som väl är den man eftersöker, dvs. i allt likheten, vilket är precis vad man får. Då, till var och en vad han eller hon önskar.

Begreppsförvirringen hör som bekant till begreppsvärlden.

Med detta vill man förmodligen dock inte nöja sig, utan bråkar om vilken av växterna som är ogräs att ansa. Guds välsignar i sitt höga majestät, och låter solen gå upp över ond och god.

(Stunder som denna sörjer jag att jag inte köpte Homoerotik av Chrys Caragounis när jag var nere i Lund för någon helg sedan)

Oglada göre sig icke bekymmer.

Sista ordet klingar ut och kontakten bryts. Hade jag frågor, tankar? Bar jag något jag ville dela? Minns inte ens.

Där står du, med ett nyvunnet intresse för din telefon. Här står jag och känner hur allt däms upp. Var det så otalbart, så ointressant. Var det en klagan från en beklaglig, plåga från en plågad plågoande.

Nej, här blickar vi framåt. Här väljer vi glädjen och förskjuter all sorg.

Oglada göre sig icke bekymmer.

If you can't beat 'em...

Om vi nu har att göra med överideologier, som alla individers lika värde, likhet mellan könen och sexuell läggning, får nog hållningen vara enligt maximen: if you can't beat 'em, join 'em.

Hur då? Jo, det finns en gammal god jesuitsk praxis att se vad som berättar om Kristus i just den här kulturen. Just genom att inget egentligen kan vara avskilt från Gud, och samme Gud kan använda allt.

Och hur då? Jo, genom att inte skapa andra stötestenar än Kristus själv.

Söndag kväll...

Inte kan det väl vara så att detta är vägen? Inte kan det väl vara så att ett stelfruset hjärta och vrede är frukten av att närma sig Gud.

Snarare förtappad. Hopplöst hopplös. Vill inte låtsas längre. Vill inte anstränga mig en enda millimeter för att uppfylla någons krav. Vill tvivla i fred, på mirakler, och bönesvar. Vill kämpa med tron i min hjärna, kasta mig i djupen och förkasta allt banalt nog att förstå. Inte en enda gång vill jag bli klappad på huvudet eller bli offer för koncept och modeller.

Bara vanlig, inför den högste, vill jag stå. Hjärtat blottat, inga ursäkter eller förskönande omskrivningar.

Förtydligande

Förtydligande utifrån förra inlägget.

Det kanske är lätt att tänka, utifrån vad jag skrev, att jag skulle vara emot mäns och kvinnors lika rättigheter, homosexuellas lika rättigheter, eller att allas röster skulle vara lika mycket värda. Det var inte min avsikt. Bara ett konstaterande att det i vår kultur är svårt att ha en avvikande åsikt.

Det blåser

Jag läser Dag Tuvelius ledare i kyrkans tidning.

"Men lika viktigt som själva beslutet är hur kyrkan hanterar frågan efteråt. I den vardag som följer. Svenska kyrkan måste välja väg, det är ofrånkomligt. Inget nja är möjligt. Men när vägvalet är gjort handlar det om att leva vidare tillsammans. Insikten om att de som har en annan åsikt ändå tillhör samma kyrka.
Hur kyrkan förmår klarar åsiktsskillnaderna berättar lika mycket om Svenska kyrkan som själva beslutet. Resan är inte över efter vägvalet, det är bara en ny dagsetapp som har börjat."

"Nästa vecka fattar kyrkomötet sitt beslut. Blir det ett ja till kyrkligt äktenskap för homosexuella kommer beslutet knappast att rivas upp framöver. Kyrkan har valt väg. Med vigselrätten är det tvärtom. Väljer Svenska kyrkan att behålla den kommer frågan att väckas igen.

Kyrkans Tidning har tidigare på ledarplats tagit ställning för både bibehållen vigselrätt och ett ja till äktenskap för par av samma kön. Men ett råd till den som engagerar sig i frågorna. Gå in och läs både besluten och reservationerna i sin helhet. Om inte annat så finns de på Svenska kyrkans webbplats, under ikonen Kyrkomötet. Det är värt att ta sig den tiden.
Efter beslutet står Svenska kyrkan inför samma utmaning som ELCA gjorde tidigare i höstas. Även om det svenska kyrkomötet troligen präglas mindre av sorg över oenigheten och mer av glädje, stolthet, frustration och besvikelse. Men det som kan förena är omsorgen. Omsorgen om den andre, trots skilda åsikter, och omsorgen om kyrkans medlemmar. Som alla berörs av dessa beslut. På ett eller annat sätt."

Dag är en av opinionbildarna i Svk, hans tidning plattform för det etablissemang som är nöjda med kyrkan som hon är och utvecklas. Jag anar likväl ärligt menat utsträckt hand. När segern är vunnen är det en storstilad gest. Han hade inte behövt. Han hade som biskopsämnet Helle Klein kunnat hänvisa till andra kyrkor. Kravet blir tyvärr lätt felriktat. Den som blir överkörd får också ansvar för enheten. Storsintheten räcker så långt att man tillåts bekänna sin synd och anpassa sig.

Och vad skall man säga. Heterosexuella och homosexuella skall ha olika rättigheter. Män och kvinnor skall ha olika rättigheter. Olika människors röster är olika mycket värda. Vi har att göra med kulturella överideologier. Det går inte att vrida sig ur, med hur mycket kontext och ideologi man vill. Tomten kan ha varit man i 100 år, herr och damidrott kan vara uppdelad utifrån fysiska skillnader, organisationer som frimurarna kan ha varit för män sedan de startades - det spelar ingen roll, överideologin tar inga hänsyn. Samtidigt närmar sig klassperspektivets bäst-före-datum. Det är väl bara att köra på tills vindarna blåser åt något annat håll.

Excerpt: Magi, religion och vetenskap

Mer ur Humanismen som livshållning av Georg Henrik von Wright. Det är spännande att se skillnaden i argumentation mellan detta och vad vi vanligen finner hos Dawkins et consortes. Kanske detta är anledningen till de hårda nedslagen på Jesu under.

"Förhållandet mellan religion, magi och vetenskap är både idéhistoriskt och i sig självt utomordentligt intressant. Då det har betydelse också för vårt ämne, måste här några ord om saken inskjutas.

Frågan om religionens och magins inbördes förhållande på primitiva kulturstadier angår oss inte nu. Av vikt är däremot, att i det skede i den västerländska kulturens historia, som föregår den moderna vetenskapens uppkomst, religion och magi uppfattas som motsatser. I denna uppfattning ingår, vid sidan av allsköns tidsbetingat slagg, också en sanning av universell innebörd.

Man hamnar på fel spår, om man i religion och magi ser två konkurrenter på de mänskliga vidskepelsernas marknad , - låt vara att den sådan syn har ett visst fog för sig. Det är mera fruktbart att i religionens och magins historiska manifestationer, som på ett förvirrat sätt blandats med varandra, se uttryck för två motsatta mänskliga förhållningssätt. Mycket summariskt kunde man säga saken så: Religion är underkastelse, ett erkännande av människans litenhet inför makter, av vilkas nåd hon är beroende. En religiös inställning behöver, såvitt jag kan förstå, inte innehålla något som rätteligen kan kallas vidskepelse. Magi åter innefattar en tro, att de utommänskliga krafterna i tillvaron kan påverkas, att människan - i varje fall i någon utsträckning - har makt över dem. En magisk föreställning om hur denna makt verkar är emellertid, i motsats till en vetenskaplig föreställning om saken, en vidskepelse.

Denna syn på förhållandet mellan religion och magi är inte originell. (..)

I relation till nämnda idealtyper (den religiösa och magiska attityden), kan också vetenskapen placeras. Vi ser då att det inte är mellan religion och magi å ena sidan och vetenskap å den andra, som den djupaste klyftan består - utan mellan vetenskap och magi å ena sidan och religion å den andra. Vetenskap och magi har en gemensam trosbekännelse: tron på människans förmåga att betvinga "makterna". Magi är för-vetenskap. Vetenskap är rationaliserad, från vidskepelse renad magi.

Lika litet som religion, är magi något som förekommer bara på s.k. primitiva kulturstadier. Den gren av matematiken, som har det arabiska namnet algebra, kunde ännu under renässansen knappt skiljas från kabbalistisk tal-magi, den europeiska astronomien var ännu under barocken i nära förbund med astrologien, den europeiska kemien var ända till upplysningstiden i stort sett liktydig med det som araberna kallar alkemi.

I jämförelse med oss var grekerna från början ofantligt mycket mer rationella. Problemet att rationalisera magin till vetenskap existerade knappast för dem. Detta beror inte bara på att vår vetenskap tydligen bär på en tyngre magisk arvsmassa - från araberna - än antikens. Utan det beror också på att dess ursprungliga förhållandet till religionen varit ett annat. Vetenskapens förlossning ur sitt moderssköte i magin är i Europa förbunden med en strävan att rättfärdiga vetenskapen inför religionen. Det har gällt att visa, att den vetenskapliga attityden, i motsats till den magiska, inte är en förmätenhet eller hybris, som strider mot religionens krav på ödmjukhet, och att den vetenskapliga sanningen inte är oförenlig med den religiösa tron.

(..)

Försöken att rättfärdiga vetenskapen inför religionen har burit vatten, och de två makternas fiendskap tycks lika uppenbar som före renässansen. Med den stora skillnaden likväl, att det nu är vetenskapen som har övertaget. Den apologetiska uppgiften har överflyttats på religionen, som - med filosofiens eller poesiens medel - söker ursäkta sin existens inför vetenskapens majestät."

Hur placerar vi förresten helandepredikanter?

Dikotoma herdebilder

Jag har funderat lite kring herdeskap. Jag tror vi alla har stött på dem, församlingsherdarna, som ser det som sitt uppdrag att hålla flocken lugn. När en varg i form av en obesvarad fråga, en vetenskaplig observation eller vad det nu kan vara, träder de fram och lugnar flocken. De vet sällan, svaren de levererar är inte svar i meningen att frågan försvinner. Det är tom retorik vars enda syfte är att den som vill tro på det inte skall behöva besvara frågan. "Jag begriper det inte, men han gör (det är oftast en han)."

Auktoritet, inte i sann bemärkelse där den ene vet och den andre litar utan där den ene låtsas och lurar alla, inklusive sig själv, framputtad av en massa som inte själv vill bära frågan. Det är inte en herde per se, utan ett får med en herdestav som puttas fram av de övriga fåren att själv möta vargarna. Och så länge de hålls avskilda kan illusionen fortgå. Det är en flock får som väljer tryggheten framför friheten, som gör en guldkalv istället för att vänta på Gud, som kräver en kung som de andra folken, och en herde som själv tar upp staven. En herde som på intet sätt får tappa ansiktet, inte känna vägen och inte ha svaret, inte snava, ty det är så högt till marken.

Med sådana herdar behövs inga villovägar.

Ändå sänder Gud oss herdar.

"Redan förut, när Saul var vår kung, var det du som förde befälet över Israel, och Herren sade till dig: Du skall vara herde för mitt folk Israel, du skall vara Israels furste." (2 Sam 5:2)

och

När de hade ätit sade Jesus till Simon Petrus: "Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör?" Simon svarade: "Ja, herre, du vet att jag har dig kär." Jesus sade: "För mina lamm på bete." Och han frågade honom för andra gången: "Simon, Johannes son, älskar du mig?" Simon svarade: "Ja, herre, du vet att jag har dig kär." Jesus sade: "Var en herde för mina får." Och han frågade honom för tredje gången: "Simon, Johannes son, har du mig kär?" Petrus blev bedrövad när Jesus för tredje gången frågade: "Har du mig kär?" och han svarade: "Herre, du vet allt; du vet att jag har dig kär." Jesus sade: "För mina får på bete." (Joh 21:15-17)

Profetkungen David och Klippan, Simon Petrus, den förste påven. Kanske ligger svaret i fortsättning på Johannesevangeliet.

Sannerligen, jag säger dig: när du var ung spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir gammal skall du sträcka ut dina armar och någon annan skall spänna bältet om dig och föra dig dit du inte vill." (Joh 21:18)

David, herden skaldar själv:

Herren är min herde,
ingenting skall fattas mig. (Ps 23:1)

Någon gång emellanåt tycker jag mig stöta på dem, de ödmjuka ledarna, som leder för att de själva hör rösten. Rösten av den gode herden.

Spridda tankar

Ditt hjärta är friskt, min herre. Det är dina ben som är sjuka, själva skelettet som skulle bära upp dig sprider nu ut ett gift...

---

Att inte ha, inte äga, inte ens en känsla, inte en förståelse, inte helighet, knappt en pose, men ändå bära en förvissning och ett ja. Är det en döende tro eller börjar den leva. Flyger den bort eller blir den fri.

Tyst ja

Kärlek - du ordning i ett känslohav, du färdighet, du precision.
Kärlek - du stilla, du öppna, du mottagliga.
Kärlek - du tysta ja.

Klockren!

länk

Lösa tankar om syndafallet och humanisterna

Håller på och läser von Wrights "Humanismen som livshållning och andra essayer" (där begreppet filiströst redan använts vid ett flertal tillfällen). För v.Wr. är inte humanisten liktydig med scientisten och bulldozer-"upplysnings"mannen vilket är upplyftande. Humanisten kännetecknas istället av sin längtan till sanningen i alla dess former, samt sin kärlek till människan.

I den andra essayen, "Tre Myter", tar von Wright myten till hjälp för att klargöra något om människans förhållande till kunskapen. Den första myten är syndafallet där han huvudsakligen utgår ifrån bibeltexten och Miltons Paradise Lost (vilken jag inte läst).

Människan, i sitt naturstadium, är lycklig. Men i samband med att hon tar del av kunskapens träd, blir hon utkastad ur paradiset. Är det kunskap på gott och ont (dvs. kunskapen i sig, som sedan kan användas till gott eller ont), eller kunskap om gott och ont som är misshagligt i den Högstes ögon? Eller är det så att det var ett godtyckligt träd som Gud ville testa vår lydnad emot.

Hur vi förhåller oss till denna fråga kommer påverka mycket av vårt utlevande av den kristna tron. Är det kunskapen i sig själv som utgör problemet kommer vi gång efter annan lyfta fram hur tron är en dårskap för världen och sedan vandra på vid gott mod i denna dårskap. Är det kunskapen om gott och ont, alltså en moralisk medvetenhet, blir svaret ett annat. Hållningen att det var ett godtyckligt träd tycks mig för platt.

Den moraliska medvetenheten. Djuret som dödar är inte ont, det följer bara sina impulser. Vi kan förstå resonemanget. V.Wr. kallar det att leva bortom gott och ont (vilket måste vara en liten blinkning åt Nietzsche, och talar i ganska tydliga termer om vad en för långt dragen värderelativism leder till). Omedvetenheten som det paradisiska. Naturens grymhet värderingsfri så länge ingen har ett val. V.Wr. påtalar den inneboende dynamiken när detta bryts mot budet att vara fullkomliga. Det är intressant att lösningen blir den helt andra ändan, den totala medvetenheten i Kristus.

Eller är det så att syndafallet handlar om självtillräckligheten? Är inte det just humanismens (och vår tids) blinda fläck. Människan kan vara oändligt vis men kommer inte till sin rätt, blommar inte ut, förrän hon böjer sig inför Gud. Man kan tänka på det både i termer av gemenskap och djupast i Gudsskådande - theoria. I sökandet efter Gud är sanningskravet absolut.

Dogmatism är sanningens fiende enl. von Wright. Men dogmatism är inte liktydig mer religion per se. Han lyfter fram Tolstojs "brottning med en Gud han inte kan avvisa". Dogmer är inte med nödvändighet dogmatiska om de grundas i en erfarenhet. Tyvärr är det lättare att lägga sig till med en dogmatisk hållning än att göra dessa erfarenheter.

Hitta till Stockholm

Min kollega berättade om en kvinna på ett tidigare jobb som inte lämnade närområdet så ofta. Min kollega skulle åka till Stockholm (händelsen utspelar sig i Mölndal av alla ställen) och kvinnor kommenterar "men hur hittar du dit?" Ja, du. Hittar som man känner sin stad gör man uppenbarligen inte, man vet inte exakt hur alla vägar och svängar går utan måste på något sätt lita till något annat, till att något skall vara samma här som där, till en princip. Turligt nog finns både vägskyltar och en lagstiftning som är samma i Mölndal som i Stockholm. Det är lite av ett äventyr.

Det får mig att tänka på att c:a 10 % av befolkningen är mobil övriga lever sitt liv där de föddes (möjligen något år på en studieort). 90 % behöver inte läsa skyltarna för de hittar. 90 % kan klaga över "Stockholmare", eller "badjävlar" eller vad man nu kallar dem. De som inte är vi, som kommer hit och inte gör som vi. Som en av de mobila känns det tydligt. Man kommer till en stad vars sociala mönster fixerades i högstadiet eller gymnasiet. Man känner inte till de lokala sedvänjorna, hur man gör, jag "hittar inte" i de social koderna. Det finns dock en princip att vända sig till. Etikettsregler. Borgerlighet handlar väldigt mycket om etikettsregler, och faktum är att jag ofta känner mig mer hemma på en restaurang på kontinenten än det lokala gatuköket. På gatuköket upphör allmän väg. Den lilla gaffeln med taggar på ena sidan som envist går av inne i korven råder under andra lagar än de många på Nobelmiddagen, (kanske lite överdrivet, men ni fattar.)

Det är lite som (fri)murarna, medeltida murare som till skillnad från andra hantverkare var kringvandrande, uppsökande de arbetsplatser som fanns. En byggherre behövde snabbt kunna avgöra om det var en skicklig hantverkare eller en bedragare. Genom särskilda handslag och "hemligheter" kunde man lätt se vem som kunde vad.

Etiketten är ett socialt kontrakt som fyller en funktion. Allt för ofta har man dock en närsynt analys av det hela. I frihetens, utvecklingens eller modernitetens namn, bryter man ned. Dekonstruerar. "Inget skall få stå bara för att det är gammalt, nej, ut med det gamla, in med det nya."

Min tes är att varje sociala kontrakt som dekonstrueras måste omförhandlas vid varje tillfälle. För varje vägskylt som plockas ned måste en lokal praxis byggas upp, i det här äktenskapet betyder kvinna dethär, på den här skolan får man göra såhär. Är det frihet? Och hur skall man hitta till Stockholm?

Tji

Tji fick jag.

Två personer har personvalskryssats förbi mig. Där ser man... Inte så att jag förlorat något men likväl tråkigt. Lite som Alf Svensson och Ella Bohlin. Frågan är om det är kyrka som förr eller kyrkan förr man önskar. Hur som helst är jag ju för att man skall rösta på person och inte nomineringsgrupp och då får man acceptera konsekvenserna. Samfälligheten är inte färdigräknad.

Jag säger som Glenn Hysén efter VM 90.

Såsom en skugge...

Så dog han plötsligt. I fredags förstår jag det som, min förfelade vän. Alkoholen. Det är tråkigt, under våren gjorde han stora framsteg, färg i ansiktet och mannen med högskoleutbildningen, den kompetente ledaren fick skymta fram något. Sedan kom sommaren. Jag vet inte om det var den, men efter den var han grå och slutade komma till kyrkan. Jag fick möta honom för då några veckor sedan och hälsade på honom på stan någon gång efter det. Inte utan att det känns lite tomt.

Vila i frid, I.!

Länktips: Göran Skytte

Göran skriver en ledare om det vi försökt hamra in här under kyrkovalrörelsen.

Komplext nog att vara verkligt

Hur kan mamma vara både snäll och elak, ond och god? Att få ihop sin värld med alla dess gråskalor är en av de stora utvecklingsuppgifterna under uppväxten. Att greppa detta att vi kan agera utifrån motsatta principer, ömsom sött och ömsom salt, lyckas inte alla med. Och de flesta av oss kan, när den mentala balansen sviktar, se världen i svart och vitt. Sagans värld med den onda häxan och den goda prinsen är just denna enkla värld. Vi avfärdar den gärna som för enkel. Vi vet att inget är så alltigenom gott. För den intellektuellt mogne ter sig kanske den platonska världsbilden med absoluta kategorier som "det goda" och "det onda" och med en Gud som en personifikation av den ena polen, just som ett omoget sätt att se på världen. Kanske man ser det som ett uttryck för människans egna projektioner och hopp om det goda snarare än att spegla en verklighet, kanske är det just det absolutheten i Guds egna anspråk när han möter oss, som gör det svårt för oss att ta honom till oss.

Samtidigt verkar det vara så att paradoxerna, komplexiteten i Guds uppenbarelse som får många att rygga. Hur kan man säga att han är god samtidigt som han står på Israels sida i krig, samtidigt som han förstockar faraos hjärta och sänder plågor till Egypten? Hur kan han vara tre och ändå ett? Hur kan han ha all makt och ändå ge utrymme för den fria viljan?

Förmodligen finns det en risk att Gud allt för mycket tar rollen av våra projektioner eller blir allt för ensidigt definierad. En del av missförståndet runt det hela härrör nog från den omkastning som sker i mötet med Gud. Från att definiera Gud utifrån (kanske inte alltid så) färdigdefinierade absoluter får man låta God, Kärleksfull och Rättvis formas efter mötet med Gud. Storheterna kan inte bära betydelse annat än på det sätt det fullkomnas i Gud.

För Gud kan ju inte vara annat än vad han är, precis som allt annat är vad det är. Världen är en. Är det inte hela liberalteologins angrepp på traditionen. När man hävdar att man är kärleksfull, rättfärdig osv. i Kristus, liksom utan att det påverkar oss. Vi ser hat men egentligen är det kärlek. Det liknar pseudokängurun, den som hoppar och på alla sätt är lik en kängru men till sitt väsen inte är en känguru. Nej, vill vi tala om andliga makter och demonisk påverkan får vi se den i vår verklighet. Allt för många mystiska dimensioner har skapats för att innehålla änglar och makter osv. Allt blir bara förandligat. Förångat, till dimmor, där det borde vara kött.

Den enade världen innebär inte att Gud och Världen är ett. Det är inte genom att Gud som en kosmisk Paul Anka erbjuder oss allt vi kan peka på till pris för vår frihet, som Han visar oss kärlek. Det blir ju lätt så när det handlar om det "kärleksbudskapet" och allt bara blir strukturer och politik. Valet står inte mellan självbedrägeri i självskapade andliga världar och framgångsteologisk socialt engagemang. Nej, Gud möter oss var och en och låter den inre människan växa till. Den inre människan är konkret i allra högsta grad som en psykisk struktur, den är det jag som formas efter det Du vi bara kan ana indirekt. En levande Gud, som i våra föreställningar kan uppfattas som både ond och god, ett subjekt komplext nog för att vara verkligt.