Utan att påstå att jag har läst eller till fullo förstått så känns det som att Gilles Deleuzes samhällsanalys om disciplin- och kontrollsamhället för tillfället är synnerligen aktuell.
I disciplinsamhället är chefen extern, chefen - läraren, majoren, föräldern står och gapar. Teknologin gör rummet mindre, med en telefon, eller via Internet har du kontakt med alla andra punkter på jorden. Detta gör det möjligt för färre att se över fler. Variabla oregelbundna stickprovskontroller kan minska de kontrollerande ännu mer.
Då individen inte har en extern chef längre krävs det av henne att tycka som makten kräver. Hon måste bli sin egen chef.
I organisationspsykologin kallas detta bemyndigande "empowerment". Delegation är nyckelordet. Arbetarna skall nätverka och ta ansvar. Självständighet är nyckelordet.
Skolan, som alltid är en spegel av samhället, har samma pedagogik. Grupparbeten och självständighet i yngreåldrarna, även om prefrontal cortex (hjärndelarna som hanterar planering och kontroll) inte är färdigmyeliniserad förrän i 25 årsåldern (när folk i regel sansar sig). Jan Björklunds nyfascism kan ses som ett steg tillbaka till något som inte längre är, men det är intressant att AD/HD (där en stor del av problematiken är just oförmåga till självkontroll och planering) och liknande inte var ett problem för ett bara ett 40-tal år sedan.
När vi nu bygger en utmärkt infrastruktur för kontroll (ja, Internet är i ofs inte FRAs fel) kan man fundera kring hur länge det tar innan man tar ett samlat grepp på brottsbekämpningen.
Det kanske är vägen framåt, vad vet jag, kontrollsamhället kan jag hur som helst känna igen mig i. Orwellsk är dessutom ett elegant ord. :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar