JK GL hos CS

När jag ändå är på det... Göran Lambertz besökte Christer Sturmark 14/1 -09. På frågan om det finns några universella värden som inte kan överskridas svarar G L, [återgivet med artistisk frihet] "jag är ju jurist och tittar på vad som är beslutat och då finns det ju regler som inte kan överskridas". Fas 2 i Kohlbergs moralutveckling - lite typiskt skulle jag säga. När Peter Ahltin tror att Sverige skulle fungera bättre ifall det fanns fler jurister i styrelsen av Sverige är det just det, det hade nog följt regelverket bättre, cybernetik av första ordningen. Frågan är om det verkligen blivit bättre...

..hellre en död kyrka..

Rädslan för att något skall organisera sig i "församlingen" (dvs det geografiska området i sv"k"s organisation som leds av ett kyrkoråd), tycker jag mig se allt tydligare. Man är rädd för att ett vi skall utesluta ett de. Vi människor, det är ingen åtskillnad mellan den som vill ge sitt liv för Kristus och den inte kunde bry sig mindre. De är till och med viktigare, de onådda är vår målgrupp. På så vis väger ateistens och muslimens, eller varför inte den morgontrötte ungdomens åsikt tyngre än den strävsamma gudstjänstbesökaren som ännu inte hunnit knäckas. KG Hammar visar gott prov på sitt goda herdeskap i senaste Existens. Den som känner sig kränkt och rädd skall titta på sig själv och känna skuld, från sin herde har hon inget att hämta, han står och pekar finger med de andra.

Kristna tillhör den lilla grupp som det inte är synd om i socialliberal retorik. När det är synd om offer och förrövare finns det någon annan som får bära skulden: systemet och traditionen. Kyrkan och alla vita medelklassmän borde inse sin skuld för det struktruella förtrycket som får kvinnor att vilja vara hemmafruar och en psykiskt sjuk man att slå sin fru.

På helgens konfirmation fick jag höra att det är viktigt med församlingen - därför har vi med en kyrkvärd med vid konfirmationen - för det är ju så vi har två linjer i vår folkkyrka, en demokratiskt förtroendevald och en ämbetslinje. Att väldigt få av de folkvalda går i kyrkan nämns inte. När församlingens anställda på sina planeringsdagar suttit ned med de folkvalda heter det att man konfererat och förankrat i församlingen. Den lejde prästen som 40 timmar i veckan ägnar sig åt en liten del församlingsriktat arbete och en stor del åt pappersarbete och förättningar för människor som är kristna lite mer kulturellt, och bygdens starke man, socialdemokrat. Tänk så lätthanterligt...

Kan man ana ett annat skäl till denna stora öppenhet. Kan det vara så att man förlorar kontrollen, inte längre kan planera strategiskt, inte längre kan följa den ovärdiga organisatoriska klädnad kyrkoordningen innebär. Har man hellre en död kyrka än en man inte har kontroll på? Den öppnaste av alla kyrkor är som bekant ruinen.

Initiativen då? Man kan ju försöka påverka den demokratiska processen, starta ett parti... Man kan ju gå med i EFS och ansluta sig till någon av de organisatoriska frizonerna, frikyrka i folkkyrkan, i likhet med de kapitalistiska zonerna i Kina. För någonstans måste de ju kanaliseras in, frisläppt kraft skulle vara katastrofalt - vem har då kontrollen? Vem skall då tämja Lejonet av Juda till den kastrerade huskatt som idag, välgödd, sväljer allt staten föder den.

Politisk ockupation av kyrkan är kanske inte det värsta. Det värsta är det teologiska rättfärdigandet. Du skall inte tro att du är förmer, du skall inte stänga ute någon, vi måste alla komma överens, vi måste värna de svaga. En kyrka där alla Gud ger gåvor avvisas borde inte kunna bestå. Lejd kleresi håller skenet uppe. När reträttkriget nu på allvar börjar kommer den verkliga karaktären mejslas ut. Att vara "graceful in defeat, humble in victory" är viktigare än segern i sig.

missionärer

Jag kom att tänka på min farmor och farfar som var missionärer i djupaste Afrika när jag var ute och körde bil idag. Vad får stora delar av oromofolket att lyssna på "frenjies" som kommer och pratar om något för dem kulturellt helt obekant. Visst bringar de sjukvård med sig men det kan ju inte vara enda skälet till att man hugger ned släktträdet och gör sig av med sina trolltrummor och på så vis skär av hela sin egna nedärvda kultur.

Helig Ande kanske någon säger. Men hade det bara varit den gör jag lika mycket nytta på mitt sofflock som de som väl är där, Helig Ande måste inspirera till någon form av salespitch. Jesus, Jesus har dött för dig, för att lösa dig från en skuld till en Gud du inte kände? Eller är det förkunnandet av Guden som blev människa, Gud som vill lära känna oss, som är god och kärleksfull? I ett land där man aldrig hört om något sådant måste det vara makalöst. Tro, väckelse och under i dess följd. Ja, för där är historien om under frekventa, precis som det var under frikyrkoväckelsen på 1800-talet, något mängder av bevarade avlagda kryckor i John Ongmans spår vittnar om.

Onekligen måste den jungfruliga jorden vara mer lättarbetad. Vad händer sedan? Vari ligger den stora besvikelsen av idag som gör att Kyrkan i Sverige får kämpa reträttkrig, med allt vad det innebär av misströstan och överlöpare?

För egen del är det en brottning med anspråken där för många byggt upp och försvarat pseudovetenskapliga system för att jag skall lita på en enda religiös person i en enda fråga som har med vetenskap att göra. Den intellektuella hederligheten finns helt enkelt inte att uppbåda. Man finner den hos John Lennox och Alistar McGrath men de har en teologi som så mycket skiljer sig från dem som idag utgör mittfåran av religiösa. Attityden blir också så tvehågsen, intellektualiserande ses som ett problem, samtidigt vill man vara orörbar. Kanske går det inte ihop, jag vet inte ifall det blir problem.

För egen del är det en rädsla för sekterism. För grupprocesser där det blir vi mot världen, vi den goda församlingen, och den andre som allt kan projiceras på, som det sedan kan bli synd om och som man skall rädda. För ledare man inte får ifrågasätta, för den alltid lurande omnipotensen, och snart uppdagas sexskandalerna.

För egen del är jag rädd för den religion som är en spegling av andra människors psykodynamik. När egna skuldkänslor eller hjälpandebehov blir gudomliga imperativ, norm för allt och alla. När egen masochism blir ett normativt religiöst skuldsystem som tynger ned och binder. Egen homofobi blir lätt normerat böghat, osv.

För skapade effekter och andra bländverk. För skickligt uppbyggda känslocrecendon där Jesus eller Adolf Hitler egentligen är utbytbara, men likväl "gudsnärvaron" är gudsbeviset.

Jesus själv har jag inget problem med. Guden som blev människa, kan man möta honom någonstans tro? Mitt i allt kyrkgytter?

..mänsklighetens gränser..

Annika Borg skriver i senaste numret av torsdagdepressionen:

"'Kyrkan måste våga vara kyrka!' Känns uppmaningen igen?
I lite olika sammanhang har jag hört präster, ofta unga (och jag vet inte alls om just åldern har med saken att göra), säga så.
För mig är uppmaningen i det närmaste obegriplig. Liberalteologen inom mig undrar om det inte är viktigare att våga vara människor bland andra människor. Den akademiskt skolade teologen i mitt inre svarar med en annan maning: 'Definiera begreppet kyrka!'."

Jag läser till att börja med, med en viss irritation. Vad är det för flum, den enda ambitionen är att vara människa, det enda erbjudandet, det du redan är - den kravlösa kyrkans zenit. Tolkar jag in rädslan för att organisera sig? För substansen, för kraven?

Josef Fritzl är till sin biologiska make-up människa, frågan är om hans handlingar är att se som mänskliga, eller vad står omänsklig för? Andra världskrigets stora filosofiska fråga kring var mänsklighetens gränser går, vad människan är kapabel till, lämnar ganska nedslående svar. Under den tunna hinnan går barbariet djupt, ända ned till grunden - precis som bibeln postulerar. Människans förmåga att höja sig över sina instinkter kunde även användas för att höja sig över biologiskt betingad medkänsla. Människans föreställningsförmåga kunde på medmänniskans plats placera ickemänniskan, siffran i statistiken. "The death of one man is a tragedy, the death of millions is a statistic," som Stalin sade eller inte sade. Vi börjar här närma oss mänskligt som något annat än det människor gör, kanske också något annat än vad som är naturligt.

Pilatus anspråk: "Ecce homo", som jag burit med mig den senaste tiden, blir här otroligt pregnant. Kristus, sann människa, den nya människan, människan som evangelium. När Annika Borg ber mig, som ung person som önskar att kyrkan skall vara Kyrka, att definiera Kyrkan, är det just som människa jag menar att hon träder fram. Det är just i vågandet av detta, snarare än hållningen till bruket av sax på söndagar, gardiner, alkohol eller om man blir kär i killar eller tjejer, som kyrkan och alla andra individer som hörsammar Guds kallelse blir Kyrka. (Jag håller det inte för omöjligt att jag får ödmjuka mig på någon av punkterna längre fram på min salighetsvandring.)

Annika Borgs hållning och fråga är kanske inte så dum trots allt...

Kan han vara Messias?

Kvinnan lät sin vattenkruka stå och gick bort till staden och sade till folket där: "Kom så får ni se en man som har sagt mig allt som jag har gjort. Kan han vara Messias?" (Joh 4:28-29)

Märkligt evangelium, "han har sagt mig allt som jag har gjort." Märkligt tecken på att det skulle vara den smorde. Man kan ana att en del kristen lagiskhet är inspirerad i detta (det gäller ju att hålla måttet om man vill vara medlem i församlingen), men jag tror inte att det är det som är Andens budskap.

Kanske ligger det något annat i detta möte med Kristus. Kanske har det med Guds avbild att göra. I Kristus ser hon människan, som hon var tänkt att vara, "Här är mannen." (Joh 19:5) I sig själv ser hon Guds avbild, och sin synd. Hon ser inte Gud, ingen har någonsin sett Gud, men hon ser han som förklarat honom, Människan, förstlingen. "Adam, var är du?" "Här är mannen." "Jag har kommit för att göra din vilja".

Förståelsen av människan är en av Gudsmötets konsekvenser, ett Andens verk. Man ser sig själv, man ser mästarens ögon, och får i detta en modell för relaterande, det eviga behovet av upprättelse och den eviga nåden. Man kan då prata om en kristen människosyn. Då kan gudsbilderna falla, avbilden förklarar Guden. Den fixa punkten blir Kristus. Den fixa punkten blir Människan. Den som tror sig kunna tolka hur den vill, eller på bekostnad av detta ger människan frihet, bedrar sig oavsett hur stor man hävdar att Gud är. Den som inte känner Kristus i sitt hjärta kan inte förmedla annat än lagar, hur väl man än packar in det i allsköns bländverk. Den som inte känner nåden kan inte förmedla annat än dekadens. Skapelsen själv vittnar om Honom.

När kvinnan vid Sykars brunn får se Människan, Avbilden, tror hon, hoppas hon, vet hon. Messias...