Här ett inlägg från dagens flashbackdebatt, om ateistisk moral:
Det kan vara poäng i att börja med Kohlbergs moraltrappa:
- Nivå 1 - Den förmoraliska nivån
- 1. Lydnad och straff styr moraliska överväganden, och syften har ingen betydelse
- 2. Jagorientering
- Nivå 2 - Den konventionella nivån
- 3. Interpersonell inriktning, där barnet agerar för andras godkännande
- 4. Lag och ordningsorientering
- Nivå 3 - Den postkonventionella nivån
- 5. Kontraktualistisk oritentering, där samhället och värden styr moraliskt handlande
- 6. Orientering mot universella principer, där samvetet styr och principerna är desamma för alla människor
Den lägsta nivån propageras ofta för av t.ex. satanister. Mellannivån tycker jag dyker upp i mycket av mainstreamtyckandet. Emedan den postkonventionella nivån är vad som jag håller fram som högre stående; den idédrivna etiken. Kristen etik är i allra högsta grad idédriven, kristnas etik är det dock inte, det finns lika mycket lydnadsetik där som i andra sammanhang, kanske till och med mer. Det fungerar dock enligt den gamla tyska principen - der Führer denkt für uns (ledaren tänker för oss) - varför det blir farligt först när det ledande skiktet tappar den idédrivna etiken. Varför är det viktigt? För att civilisationen är ett tunt skal runt det barbari som annars skulle råda. Egentligen bör kritiken riktas mot nihilismen och det är väl svårigheten att argumentera mot denna utifrån ett materialistisk/ateistisk ståndpunkt som gör att det är en vanlig kritik.
Man hävdar ibland FN:s mänskliga rättigheter, men står man endast i lydnadsförhållande till denna blir det svårt med både trovärdighet och efterföljelse då etiska regler med tiden vattnas ur om inte idégrunden förnyas. Man måste då komma fram till varför man ser FN:s mänskliga rättigheter som regler värda att följa. Kulturrelativism och postmodernism har goda argument för att det bara är en åsikt bland många och då argumentationen ofta kommer till "känns det rätt så är det rätt" är det svårt att i grunden förklara varför man inte bör äta människokött t.ex. (mest för att visa på ett tabu som är svårmotiverat med annat än "det bara är så"). Många etiska regler har flyttats på och det är svårt att se varför detta inte skulle fortsätta - i frihetens namn.
Idédriven etik är också svårt när man enl. en för långt driven materialism inte erkänner idéerna som sådana, det är en risk.
Den ateistiska idédrivna etiken är dock inte omöjlig. Kants kategoriska imperativ är en mycket god regel, enligt vilken en etik kan byggas. Samhället eller mänskligheten tar där Guds plats.
En reflektion är att samhället blir provocerad av högt ställda ideal. "Alla skall med" och en regel inte alla kan nå till kan inte vara en bra regel. Etik tenderar alltså bli en minsta gemensamma nämnare och ideal fördöms. Har man en lydnadsmoral, en slavmentalitet, är självklart ideal provocerande, likväl är de nödvändiga. Kyrkan har en kader av moralisk och etisk aristokrati, helgonen. De visar hur vi bör leva. De är vad alla kristna bör vara.
2 kommentarer:
Spännande inlägg! Jag är dock inte säker på om jag tycker att Kohlbergs indelning är alltigenom lyckad. Förståelig iofs, men... Är det till exempel självklart att kristen etik är "idédriven"? Även om etiker är tämligen idédrivna - det ligger s a s i sakens natur - så känns det rimligt att betrakta en kristen etik också som "interpersonellt inriktad", som sagt terminologin bråkar men kärleken till nästan är ju inte bara en idé utan något mycket påtagligt minst sagt.
Din avslutande reflektion kring "alla ska med"-problemet i förhållande till ideal var mitt i prick! Jag skulle vilja säga att många idag - tro det eller ej - är ett slags idealister i den meningen att de tror att man måste förverkliga sina ideal. Det går liksom inte att ha ideal som man inte lever upp till. Ett tecken på detta som jag tycker mig se ibland är att många uttrycker svårigheter med syndabekännelsen, att den skulle vara särskilt besvärande i vår tid. Och är det inte just så som du säger: om det finns ett påbud så ska det följas till varje pris (jfr. EU-direktiv), allt annat är otänkbart. Jag minns också en intervju med människor i Ratzingers hemort som kommenterade en fråga hur de stod ut med att leva med de katolska värderingarna angående avhållsamhet, dryckesvanor, intima umgänge m.m.: de svarade att det är högt ställda ideal (minns inte vilka ord som användes) men det är ju inte så att vi alltid klarar att leva upp till dem - men så är det ju att vara människa. Där var det inga oöverkomliga problem att inte leva upp till idealen som hålls fram som eftersträvansvärda av den enkla anledningen att det ingick i det att vara människa att man inte lyckas med allt - man gör så gott man kan och resten rår vi inte över. En inställning man kan sakna här där alla känner att de måste lösa allt själva. Ingen vågar lita på något slags nåd. Det är faktiskt rätt sorgligt.
Tack för alla dina intressanta inlägg!
Rikard
Rickard: Kul med en lång kommentar!
En liten reflektion kring vad du skriver. Den kristna etiken är idédrivet interpersonell. Man skall älska sina fiender, inte för att dina vänner blir glada eller för att din fiende i sig motiverar det utan kärleken som högre idé. Hade du varit ensam kristen skulle idealet för ditt beteende inte ändras. Man kan nog dock se det på andra sätt.
Skicka en kommentar