Förlorad och återfunnen

Idag, tredje söndagen efter trefaldighet, är temat "förlorad och återfunnen". Evangelietexten är, inte helt oväntat, den förlorade sonen. Prästen lade idag ut kring det existentiella tillstånd man kan hos den förlorade sonen, av att leva i världen, på världens villkor. Han har att ge och allt är bra, men när det han har tar slut så tvingas han förnedra sig. (Jag behöver nog återberätta lite mer av predikan, den var bland de bästa på länge.. Tack för den Josefine.) Det är inte insikten i att ha syndat som får sonen att vända tillbaka, utan det reella i att daglönarna har det bättre hos Fadern, än den fria har i världen. Omvändelse, omvändelse, omvändelse...

Att vara förlorad, fördömd, trasig, ovärdig, jag tror vi är många som delar den känslan. Man skulle kunna se det som att det är den svages hopp, en snuttefilt att ta till för att må bra, stå ut med att man inte lyckas. Är det så skulle inte denna världens starka behöva Herren, det är ju åtminstone så de själva uttrycker det. Vi kallas sinnessjuka, mentalt instabila. Vad skall man säga, jag kan inte annat än att erkänna min svaghet. Är jag mentalt instabil, så mycket mindre då än vad det har varit.

Vår tro är dock att allt är svagt, endast Gud är stark. I den mån vi tror att vi klarar oss själva är detta ett självbedrägeri. Vi är en vindpust, ett intet i det kosmiska. Självklart ser vi vår egen litenhet inför den Högste, självklart ser vi den svaghet och rädsla som finns i splittringen, när vi står inför honom som är allts ursprung och mål. Den styrka som fullkomnas i svaghet (2 Kor 12:9), är en styrka delvis för att den har nått insikt.

Omvändelsen är vår väg. Tyvärr känns det oftast som att omvändelsen blir ett besök hemma hos Fadern, ett "ha det bra", och vilsenhet igen... Men det kanske är det sättet jag kan närma mig på, mitt "..jag är inte värdig.."