Fullkomlighet

Jag har funderat mycket på fullkomlighet det senaste. Tankarna började någonstans vid himlen, vid det eviga, vid frukten som består. Det är något radikalt annorlunda med Herrens rike. Jesu säger: Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig (Matt 5:48). Fullkomligheten är del av att vara Guds avbild. Paulus visar att det är något man kämpar med: Tro inte att jag redan har nått detta eller redan har blivit fullkomlig. Men jag gör allt för att gripa det, när nu Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp (Fil 3:12).

Fullkomligheten har med gärningar att göra: Jesus svarade: "Om du vill bli fullkomlig, så gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig." (Matt 19:21) och Den som inte felar i sitt tal, han är fullkomlig, och han kan tygla hela sin kropp. (Jak 3:2) Detta för att gärningarna är vad vi är. Detta är något annat än den frälsning som Jesu offer ger. Det är att vara i det fullkomliga, i himmelen redan här och nu. Att bygga med guld och ädla stenar (1 Kor 3:10-16) på grunden.

Fullkomligheten hänger samman med Guds natur, här med både enhet och kärlek: Men över allt detta skall ni ha kärleken, det band som ger fullkomlighet. (Kol 3:14) Att fullkomnas är alltså en del av att bli människa i Guds avbild. Vi är dock alla var och en bit ifrån fullkomlighet (eller jag åtminstone), skulle Gud vänta på vår fullkomlighet skulle inte så mycket ske. Det underbara är att verket ändå sker. I Mästarens hand kan även ostämda strängar klinga rent. Vi ser det runt omkring oss, lösningar som bara presenterar sig, oftast inte genom att problemet i sig löser sig utan att ramarna förändras. Himmelsdoft!

Att fullkomligheten är Andens verk visar också det att Lagen inte kan ge fullkomlighet:

lagen har ju inte gett fullkomlighet åt något - men i stället får vi något bättre, ett hopp som närmar oss till Gud. (Heb 7:19)

Det ger en bild av den tid som nu är: man frambär offergåvor som dock inte kan göra den som förrättar gudstjänsten fullkomlig, så att hans samvete är till freds. (Heb 9:9)

Att detta med fullkomlighet är centralt visar kanske framför allt följande passage från Johannesevangeliet:

Den härlighet som du har gett mig har jag gett dem för att de skall bli ett och för att liksom vi är ett, jag i dem och du i mig, de skall fullkomnas och bli ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och älskat dem så som du har älskat mig. (Joh 17:22-23)

Vi kan, med tanke på hur långt ifrån fullkomligheten vi befinner oss, skatta oss lyckliga att Vår Herre är blind av kärlek :) :

Men hon är en enda,

min duva, min fulländade,

den enda för sin mor,

fullkomlig för den som fött henne.

Flickorna ser henne och prisar henne lycklig,

hon hyllas av drottningar och bihustrur:

"Vem är hon som strålar som morgonrodnaden,

skön som den vita månen,

fullkomlig som den heta solen,

skrämmande som stjärnornas här?"

(Höga v 6:9-10)

(För den som inte är van vid tolkningar av Höga visan kan det sägas att bruden har funderats kring både som Kyrkan och som den enskilde kristne. Andlig sång B med kommentarer av Johannes av Korset, eller Låt oss ses i din skönhet av W Stinissen som är en bearbetning av densamma, kan rekommenderas)