Skapelsen

Efter önskemål har jag samlat lite tankar kring skapelsen, kommentera gärna.

För det första. Jag tror på vad den vetenskapliga metoden kommit fram till. Jag tror Stephen Hawking när han säger att något kan uppstå ur intet med de mekanismer som styr vår verklighet. Jag tror på evolutionen. Jag tror på att jorden är c:a 4,6 miljarder år gammal. Detta av skäl som jag angett här.

Adam och Eva kan man fundera kring. Skulle det vara de första Homo Sapiens, skulle Edens lustgård vara en faktisk plats behöver vi placera den. Framför allt behöver man veta när varelser började dö. Adam och Eva behöver placeras i rum och tid. Detta låter sig inte med enkelhet göras. Säg att det är så att jorden är sex tusen år och Adam och Eva var de första människorna, så infinner sig problemet att dessa är skapade dag sex. Hur vet då någon vad som hände de första dagarna.. Det känns inte tillfredsställande. Som jag ser det är berättelserna om Adam och Eva svårförenliga med en gammal jord.

Fullkomligheten, den paradisiska tillvaron och syndafallet är dock av sådan totalt avgörande betydelse för den kristna teologin att de inte går att bortse ifrån. Jag antar att det är därför som skapelseberättelsen inte "görs upp med", och evolution osv. är så hotfullt.
Attityden presenteras av Seth Erlandsson i artikeln Utvecklingsläran och Bibeln. Jag citerar lite stycken, jag tror ni känner igen argumentationen.

”Om kristna tillåts säga, att skapelseberättelsen är en myt, vad hindrar dem då ifrån att säga att berättelsen om jungfrufödelsen är en myt, att berättelsen om Kristi uppståndelse är en myt, att berättelsen om himmelsfärden är en myt, att profetian om Kristi andra ankomst är en myt etc. Allt detta sägs också inom kristna kyrkor idag.”

”Om orden inte betydde vad de sa, vad betydde de då? Var och en fick gissa.”

”In i detta exegetiska klimat kom Martin Luther med sitt påstående, att "det naturliga talet skall vara kejsarens hustru", d v s att Bibelns mening skulle återfinnas i Bibelns ord, eller att Bibeln menade just det som den sa. I sin kommentar till Första Mosebok sa han, att Moses "syfte är att undervisa oss om, inte allegoriska varelser och en allegorisk värld, utan om verkliga varelser och en synlig värld, som kan uppfattas med sinnena... Han använder termerna 'dag' och 'afton' utan allegori" (Luther's Works, 1,5). Som en kommentar till Origenes' syn att träden i Edens lustgård var änglar och. floderna en symbol för visdom, sa Luther: "Sådant trams är ovärdigt teologer... Origines betänker inte att Mose skriver historia" (1,9). När han kommenterade människans syndafall skrev han: "Jag håller mig helt enkelt till den historiska och bokstavliga meningen, som är i harmoni med texten. Enligt denna mening förblir ormen en orm... kvinnan förblir en kvinna, Adam förblir Adam" (1,185).. Bara om vi närmar oss Bibeln på samma sätt, kan vi veta med visshet, vad Herren önskar att säga oss i denna bok.”

New Advent skriver:

“Finally the Biblical Commission in a decree issued 30 June, 1909, denies the existence of any solid foundation for the various exegetical systems devised and defended with a show of science to exclude the literal, historical sense of the first three chapters of Genesis; in particular, it forbids the teaching of the view that the said three chapters of Genesis contain, not accounts of things which have really happened, but either fables derived from mythologies and the cosmogonies of ancient peoples, and by the sacred author expurgated of all error of polytheism and adapted to monotheistic doctrine, or allegories and symbols destitute of any foundation of objective reality and proposed under the form of history to inculcate historical and philosophical truths, or legends partly historical and partly fictitious freely composed for the instruction and edification of minds. The commission bases its prohibition on the character and historical form of the Book of Genesis, the special nexus of the first three chapters with one another and with those that follow, the almost unanimous opinion of the Fathers, and the traditional sense which, transmitted by the people of Israel, the Church has ever held.”

Seth Erlandsson igen:

”När man vill ändra och anpassa Bibelns lära för att inte stöta sig med världen, bör man komma ihåg att det är människans onda, otroende hjärta som behöver ändras och människans fördärvade och blinda förnuft som behöver upplysas. För den oomvända människan är "det som hör Guds Ande till" "en dårskap" (1 Kor 2:14), och så har det alltid varit.”

Frågan är huruvida det inte är just dårskap, bara dårskap. Tyvärr är också attityden synonym med äkthet och allvar inom (åtminstone delar av) svensk kyrklighet. Inom den katolska kyrkan parentessätter man mycket av frågeställning genom att hänvisa till att evolution osv., är vad den helige Thomas av Aquino kallar ”causae secundae”. Alltså det medium igenom vilket skaparen skapar. Detta leder till en så kallad metodologisk materialism, utifrån vilken man accepterat evolutionsteorin (encyklikan Humani generis, 1950) Adrian Walker skriver ”Trots att det principiellt råder förenlighet mellan skapelsetron och evolutionshypotesen kan det finnas konkreta varianter av denna hypotes som inte kan bringas i samklang med skapelsetron. Det rör sig om de fall när de praktiskt taget förnekar spåret av det gudomliga, som vi tidigare nämnde. ”

Alla källor jag har tittat på och refererat önskar alltså hålla kvar en konkret tolkning, innan vi kommer till varför, tänkte jag att vi kunde ta en titt på de tolkningsriktningar som finns.

Origenes hjälper oss lite:

Det är så här du skall förstå Skriften: som Ordets enda och fullkomliga kropp. Origenes, Fragment av en homilia över Jeremia.

I sanning, Skriften var vatten före Jesus, men efter Jesus är den det vin han förvandlade vattnet till. Origenes, Kommentar till Johannesevangeliet.

[Skriftens] första aspekt, bokstaven, är ganska bitter. Den föreskriver omskärelse i kroppen och sätter upp regler för offer och för allt det som står under ”bokstaven som dödar”. Förkasta allt detta som mandelns bittra skal. Sedan kommer du till mandelskinnet, som är moralen och självbehärskningen. Dessa är nödvändiga för att skydda det som finns innanför, men de måste skalas bort. Därefter kommer man helt visst att upptäcka att vishetens och gudskunskapens mysterier, som återstgäller och nr de heligas själar, fanns dolda under dessa skal. Detta trefaldiga mysterium upprepar sig genom hela skriften. Origenes, Homilior över Fjärde Moseboken.

Traditionellt ser man Mose som författare eller åtminstone redaktör till texterna. Då 5 Mos slut behandlar Mose död ser man det som att Josua skrivit denna sista del. Mose i sin tur skall ha haft källor tillgänglig traderade från Adam och framåt, detta försvaras av t.ex. kreationisten Russel Grigg. Denna syn ifrågasätts ganska kraftigt från textkritiska källor, och utan att gå in för mycket i detta kan jag tycka att formuleringar som ”den står här än idag” och t.ex. Mose död gör det svårt att se Mose som författare och redaktör. En möjlighet är att lagen varit ett levande dokument som man använt och uppdaterat fram till dess att den fått sin slutgiltiga form. Adam skall ha fått en vision om vad som hände innan han själv var tillkommen. Den som hävdar att det är en exakt beskrivning menar alltså att visionen, oförvanskad fördes från Adam fram till Mose som skrev ner den. Sedan har den bevarats till våra dagar och är dessutom rätt vokaliserad och översatt. Detta är i och för sig inget problem om man räknar med den Helige Andes verksamhet.

Alla gör dock inte denna tolkning av skapelseberättelsens ursprung. Bland textkritiska bibelforskare diskuteras huruvida skapelseberättelsen är lånad från andra kulturer, är en egen semitisk myt, en kombination av Gudomlig inspiration och folklore, eller ifall det är en direkt uppenbarelse.

Vissa, bland dem många kyrkofäder (Efraim syriern, Basileos den Store, Gregorius av Nyssa, Gregorius den store och Beda Venerabilis m.fl., jag har givetvis inte läst själv…), sätter inga gränser för Guds makt utan ger stöd åt en bokstavlig tolkning, skapelsen som irrationellt mirakel. Andra ser dagarna som perioder (med problemet att det är ganska stort överlapp och att kronologin inte riktigt stämmer).

Ytterligare andra ser skapelseberättelsen som en vision till Adam, Mose eller vem som nu författade texten. I visionen uppenbarar Gud de existentiella förutsättningarna för mänskligheten utan ambitionen att göra en vetenskapligt hållbar redogörelse för hur det gick till. Tolkningar i linje med denna framförs också av diverse kyrkofäder (Johannes Chrysostomos, Basileios den Store, Ambrosius av Milano, Gregorius av Nyssa m.fl), det som talar emot detta är att Bibeln ofta påtalar att det är en vision den återger och att Sabbaten inte kan vara bara från en vision.

Vissa ser det som poesi.

Nedan följer två tolkningsförsök, översatt från New Advent.

Origenes ser den första dagens ljus som änglar, avgrunden som helvetet, solen och månen som Kristus och Kyrkan. Världen är för Origenes skapad i ett slag och de olika dagarna pekar bara på olika sorters skapade objekt.

St. Augustinus av Hippo har vid tre tillfällen försökt lägga ut skapelseberättelsen i bokstavlig mening, men landar i allegorier. Första gången landar han i att dygnen är uppdelningar mellan olika skapelseprocesser. Nästa gång fastnar han i frågorna: Tog det verkligen Gud en hel dag? Hur kan dagar finnas innan de stora himlakropparna? Varifrån kom ljuset innan solen och stjärnorna? Dessa frågor får honom att göra en tolkning som liknar Origenes. Det sista försöket landar i en uppdelning i olika nivåer av värdighet – änglarna, världens fundament, jorden.

Den katolska kyrkans katekes har givetvis en del att säga om skapelsen, vi saxar lite relevanta partier:

”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord” (1 Mos 1:1) uttrycker vår tro på Gud, den allsmäktige Fadern, som ”Skapare av himmel och jord, av allt vad synligt och osynligt är”. Skapelsen är ”början på frälsningshistorien”, som når sin höjdpunkt i Kristus.

Om Gud skapar med vishet, är skapelsen ordnad: ”Du har bestämt allt enligt mått, tal och vikt” (Vish 11:20). Skapelsen har kommit till i och genom det eviga Ordet, ”den osynlige Gudens avbild” (Kol 1:15), den är inriktad på, avsedd för människan, Guds avbild – och hon är själv kallad till att ha personlig förbindelse med Gud. Vårt förnuft som har del av det gudomliga Förnuftets ljus kan höra vad Gud säger oss genom sin skapelse, även om detta förvisso inte kan ske utan stor möda och i en anda av ödmjukhet och vördnad inför Skaparen och hans verk. Eftersom skapelsen har framgått ur Guds godhet har den del av denna godhet – ”Och Gud såg att det var gott... mycket gott” (1 Mos 1:4, 10, 12, 18, 21, 31). Ty skapelsen är av Gud avsedd att vara en gåva till människan, till att vara ett arv som ges åt henne och anförtros åt henne. Kyrkan har upprepade gånger tvingats att försvara skapelsens – inklusive den materiella världens – godhet.

Vad är det då som vi behöver ha med oss, vad är det vi läser ut ur Kristi frälsningsverk?

Kristus försonar någonting, överbryggar gränsen mellan himmel och jord. I skapelseberättelsen lever Adam och Eva inför Herren, fullkomliga. I paradiset finns ingen död. Där lever människan som Guds avbild, speglande sitt ansikte i den Högste. Denna fullkomlighet är vad Kristus igen introducerar i världen och som är den Helige Andes natur.

Katekesen skriver:

”Den första människan skapades inte bara som god utan ingick också ett vänskapsförhållande med sin Skapare och levde i harmoni med sig själv och skapelsen omkring sig, något som enbart skulle komma att överträffas av den nya skapelsen i Kristus.”

Något som inte är Gud har trätt in. Ormen har lurat kvinnan att bryta Guds bud och de inser att de är nakna och får kunskap om gott och ont. Människan lämnar Gud (Jag är), och föreställer sig andra möjligheter i framtiden. Människan är given ett val och det finns en kraft som drar ifrån Gud - arvssynden. Ormen erbjuder jämlikhet med Gud – stoltheten är kanske roten till allt – likväl har i så fall Gud skapat stoltheten? Valfriheten är nödvändig för kärleken. Kanske behövs inte så mycket viskande från en fallen ängel trots allt?

”Herren Gud gjorde kläder av skinn åt mannen och kvinnan och klädde dem. Herren Gud sade: "Människan har blivit som en av oss, med kunskap om gott och ont. Nu får hon inte plocka och äta också av livets träd, så att hon lever för alltid"”(Mos 3:21-22).

Herren ger i omsorg oss hård hud, att skyla vilka vi verkligen är, för utan Gud blir det en hård värld och han ger oss döden, så att detta inte skall vara för alltid. Detta är det första steget i räddningsplanen, som fullkomnas i Kristi död på korset och hjärtats omskärelse i Anden – att människan blir mänsklig och gudomliggjord.

Jag låter kyrkofäderna tala lite om detta då jag inte förmår:

Gud satte människan i paradiset – vad nu paradiset är för något – och gav henne frihet, så att lyckan hos den som stod i skuld inte skulle stå välgörarens lycka efter. Han gav henne i uppgift att vaka över de odödliga växterna, som möjligen var Guds tankar. … Han gav henne en lag att pröva sin frihet mot. Denna lag var ett budord: det fanns träd vars frukt hon kunde plocka och ett som hon inte fick röra. Detta var kunskapens träd. Gud hade inte planterat det i begynnelsen för att människan skulle komma på fall, och han förbjöd det inte för att få hålla det för sig själv – låt inte Guds fiender säga någonting nu, låt dem inte efterlikna ormen! – utan det var av godhet, om man tolkar förbudet rätt. Enligt min uppfattning var detta nämligen skådandets träd, och endast de som var andligen beredda och hade uppnått en tillräcklig fullkomlighet kunde närma sig det utan att skada sig själv. Å andra sidan kunde trädet inte medföra annat än olycka för grova själar med råa begär, liksom fast föda är skadlig för barn som behöver mjölk. När den första människan genom djävulens illvilja kom på fall – hur sorglig är inte denna min svaghet, ty min avlägsne anfaders svaghet är min egen! – blev hon tagen ifrån livets träd, från paradiset och från Gud själv, och hon klädde sig i kläder av skinn, det vill säga ett grövre, dödligt och motspänstigt kött. För första gången erkände hon också sin egen ovärdighet och försökte gömma sig för Gud. Men hon fick också döden på sin lott, för att det onda inte skulle vara för evigt. Straffet blev sålunda till människokärlek. Sådant, tror jag, är Guds sätt att straffa. Gregorios av Nazianzos, Tal 45, Om påsken 8.

Människan ville ta för sig av det som är av Gud utan Gud, före Gud, och inte enligt Gud. Maximos Bekännaren, Ambigua

Döden är inget annat än en skilsmässa från Gud … och, som nödvändig följd, kroppens död. Maximos Bekännaren, Centurier om kärleken

Gud kan inte hållas ansvarig för det onda, han som är skaparen av det som är och inte av det som inte är, han som har gett synen, men inte blindheten. … och detta utan att utsätta människan för sitt godtycke och med våld dra henne till det goda mot hennes vilja som ett livlöst föremål. Om någon, när ljuset lyser klart av fri vilja stänger det ute genom att blunda är det inte solens fel att han ingenting ser. Gregorius av Nyssa, Stora katekesen 7.

Vad Gud beträffar kunde han ha skänkt fullheten åt människan redan i begynnelsen, men människan var inte i stånd att ta emot den, ty hon var bara ett litet barn. Irenaeus av Lyon, Mot heresierna.

Jord och Ande, människan är unik, med något Gudomligt inblåst i sin näsa.

Katekesen:

Den mänskliga personen, skapad till Guds avbild, är en både kroppslig och andlig varelse. Den bibliska berättelsen uttrycker denna verklighet på ett symboliskt språk, då den säger att ”Gud danade människan av stoft från jorden och inblåste livsande i hennes näsa, och så blev människan en levande varelse” (1 Mos 2:7). Människan i sin helhet är alltså avsedd av Gud.

Vad kan vi då säga om skapelsen? En värld utan död är svår att tänka sig. Adam och Eva går svårligen att placera i tiden. Är detta faktiska händelser så är det utanför det förklarbara, i en annan värld, eller att Gud efteråt ändrat alla lagar (det omvälvande i att saker och ting förgås kräver nästan det,) och sedan gjort det så att det skall se ut som att jorden är 4,6 miljarder år i någon sorts jätteskämt. Eller så är skapelseberättelsen just en vision i vilken de existentiella förutsättningarna (inte de naturvetenskapliga processerna) förklaras på ett sätt som går att ta till sig. För är det inte så, skapelsen fortgår fortfarande, saker och ting förvrängs till oigenkännlighet och dör (paradoxalt nog är detta en del i skapelseprocessen som tillsett att vi har en sådan mångfald som vi har). Varje del av den kontinuerliga skapelsen har en potential till fullkomlighet, det som vi ser i den Helige Ande. Denna Guds intention är vad som andas paradis;

[t]y skapelsen väntar otåligt på att Guds söner skall uppenbaras. Allt skapat har lagts under tomhetens välde, inte av egen vilja utan på grund av honom som vållade det, men med hopp om att också skapelsen skall befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas. Vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor. (Rom 8:19-22)

I våra psyken finns fullheten, strävan efter det hela nerlagt. Kläderna av skinn kläs vi på i mötet med världen, för att överleva densamma och visst har vi både jordiska och himmelska kvaliteter.