Oj då, nu ligger jag efter... "Skapelsen" var ju igår, och idag "den högstes profet." En sak i taget.
Två korta tankar: Skapelsen har människan som krona. Alla dessa planeter, det gigantiskt stora, och kvarkar och kvantmekanik, det otänkbart lilla. På en liten arm i en liten galax, på en oansenlig planet, i en begränsad tidsrymd. En vindpust i det stora. Här föddes han, Ordet. Detta är den krona vi i övrigt inte gör oss förtjänta av..
Texten - brödundret - är lika mycket ett gemenskapens under. Det finns en möjlighet att folk satt och höll på lite bröd här, lite fisk där. Man förutsätter att det var kvinnor bland de 5000 männen (ok, ta detta som självironi och inte som ett inlägg kring könsroller) att det inte någon av alla morsor, fruar och flickvänner när den ivrige mannen hastade ut för att höra Mästaren, ropat vänta, det är säkrast att ta med något, vi vet inte hur länge det håller på. Men de tog inte med till 5000 (x2). När de väl sätter sig ner, i gemenskap, och det börjar delas, så kanske det där brödbitarna smyger fram...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar