tisdag 24 juni 2008

Gemenskap



Det finns så mycket att ha en åsikt om. Så mycket system och synsätt. Kanonisk lag med paragrafer som här. Eller tydliga regler och ordningar som här och här. (CT, Anders, David: no offense, verkligen, jag har stor respekt för både liv och kunnande, är er uppenbarelse mer fullkomlig, vägled gärna :).) Jag kan i mitt stilla sinne undra när det blev såhär och hur kan man veta det.

Präster och teologer talar ofta om kyrkan som Guds folk, men de facto utgår man allt som oftast ifrån den klerikala hierarkin som utgörande kyrkan. Tron är något som beslutas och som sedan skall efterföljas. Präster kallas, och kallar sig, fader trots Jesu uttalande om att en är vår Fader och en är vår lärare. Prästerna blir mer herrar än tjänare. De har sanningen, de vägleder inte till honom som är Sanningen. Samtidigt som prästerskapet får makt blir det också exklusivt. Jag tar hjälp av Per Eckerdal.

Under medeltiden hade det utvecklats teorier och teologier som ledde fram till vissa föreställningar i kyrkan. Man gjorde till exempel skarp åtskillnad mellan de vigda – klerus – och de som inte var vigda – folket – i kyrkan. Man menade att det fanns en kvalitativ skillnad mellan klerus och folket, som innebar att klerus stod närmare Gud. Att bli vigd var liksom att svinga sig från en nivå till en helt annan, med en högre status inför Gud. Som uttryck för detta utformades en ”trappstege” med sju olika vigningar från dörrvakt över bland annat vigning till subdiakon och diakon och slutligen prästvigningen. Bland prästerna utvaldes biskopar, vilket man ibland betraktade som ytterligare en vigning. Utifrån denna världsbild eller teologi växte olika ordningar och föreställningar fram. Kravet på celibat hänger delvis samman med denna föreställningsvärld. Idén om en oförstörbar gudomlig kvalitet, ”character indelebilis”, som gavs åt den som vigdes i och med vigningen är en annan konsekvens. Inom denna föreställningsvärld finns också idén där man kopplade samman varje vigningsgrad med speciella ”potestas”, möjligheten eller förmågan att förmedla gudomlig nåd genom bland annat sakramenten.
En sådan makt drar knappast till sig de ödmjuka och givmilda. Historien har allt för många exempel...

I Sverige har akademiseringen av teologin skapat ytterligare en barriär. Man kan ha formell kompetens i teologi, märkligt nog har denna kompetens ingenting med bön att göra. Man lär sig lagarna, man kan dogmerna utan att någonsin fråga sig: hur vet vi detta.

Exempel: 1500-tal, Svk bryter med moderkyrkan. Är det så att församlingsmedlemmarna samfällt ändrat sin teologiska uppfattning i enlighet med de åsikter som Luther för fram. Har bonden i Österrike och fiskaren i Halland så olik syn på transubstantiationen att man inte längre kan dela nattvardsbord.

Exempel: 2000-tal, samtalen mellan moderkyrkan och Svk går trögt. Samtidigt verkar protestanten och katoliken i gemen inte ha så mycket emot varandra. Ingen av dem förstår riktigt längre varför denna uppdelning. Över dem, två torn av klerikal hierarki som inte kan underordna sig varandra.

Samfundsskillnader är i första hand historiska artefakter.

Hade de teologiska skillnaderna varit utraderade hade likväl ingen återförening skett då rädsla genomsyrar kyrkohierarkin likt alla babelstorn. Är kristendomen en von oben-produkt, där präster, pastorer och biskopar lär sig tron vid lärosäten och sedan skall sprida denna till fårskallarna i församlingen finns det all anledning att vara rädda. Är det däremot så att varje uppenbarelse av Gud finns tillgänglig för alla människor, i bibeln och i bönen, hela tiden, och Herren är verksam i vår värld, så kommer kyrkan gå mot sitt fullkomnande och sarghållande kommer endast försvåra.


Skall alla få göra som de vill då?

Är vi inte skapade med fri vilja.


Hur går det då med alla trons sanningar?

Är de sanningar kommer de bestå.


Hur går det då med gemenskapen?

Kristuslikhet innebär en längtan efter gemenskap och ett underordnande inför den visare.


Jag har inte alla svaren men jag älskar Jesus och vet vad kärlek och gemenskap är. Om jag börjar där, älskandes alla, eftersträvandes gemenskap med alla, så får den som vill utestänga någon göra det på eget ansvar.

Hädanefter kommer inte jag eftersträva någon typ av sammanslutningar dit inte vem som helst kan komma som hon är.



Edit:

Vikten av kyrkans strukturkapital, den franchisekultur som kyrkan är, får samtidigt inte underskattas. Biskopens urskiljningsfunktion lika så. Friheten kräver organisation. Organisationen som sådan är god, men den måste fullkomnas. Den formella strukturen måste korrespondera med den verkliga.

18 kommentarer:

David Heith-Stade sa...

Du åberopar västerländsk medeltid, vilket inte är relevant i fallet med Ortodoxa kyrkan då "utvecklingen" varit helt annorlunda i öst än i väst.

Ortodoxa kyrkan har ingen lära om prästämbetets outplånliga prägel, varför en präst som brutit med sin biskop inte, enligt ortodox ecklesiologi, kan anses kunna fira giltiga sakrament, eftersom de har endast makten att förrätta sakramenten genom sitt särskilda förhållande till församlingen, och om detta särskilda förhållande upphör har de längre inte ämbetets makt att helga.

(Det finns också en helt annan syn på sexualitet och äktenskap i östligt patristiskt tänkande än den som utvecklades i latinsk teologi och fromhet under västerländsk medeltid, och som i våra dagar brukar påstås vara den "kristna" synden, även om det i själva verket endast är den västerländska medeltida latinska synen).

Du skulle nog finna följande verk intressanta:
John Zizioulas, "Being as Communion"
John Zizioulas, "Communion and Otherness"
John Zizioulas, "Eucharist, Bishop, Church: The Unity of the Church in the Divine Eucharist and the Bishop during the First Three Centuries"

Alla kan beställas från: John Zizioulas,

Excelsis sa...

David: Det är som vanligt intressant att läsa dina synpunkter. Det står klart för mig att Svk:s kyrkosyn, och kanske också västkyrkans, måste omvärderas på något sätt. Eller kanske snarare, jag måste jobba med min. Jag skall kolla på verken du föreslog.

David Heith-Stade sa...

Ett annat boktips som kanske är av intresse är Peter Brown: The Body and Society: Men, Women, and Sexual Renunciation in Early Christianity. Vilket är en idéhistorisk framställning av synen på sexualitet och kyskhet i tidig kristen teolog. Detta verk är framför allt intressant då det visar den tydliga skillnaden mellan å ena sidan den tidiga patristiska och östliga synen på sexualitet och å andra sidan den avvikande västliga latinska synen på sexualitet som utvecklades av Ambrosius, Hieronymus och Augustinus, och som fortfarande i en sekulariserad form anammas av det efterkristna Västerlandet.

Ytterliggare en intressant bok (som dock har en polemisk ton) är John Romanidis: The Ancestral Sin: A comparative study of the sin of our ancestor Adam and Eve according to the paradigms and doctrines of the first- and second-century Church and the Augustinian formulation of original sin. Som handlar om skillnaden i synen på arvssynd i å ena sidan den tidiga och östliga patristiska teologin och å andra sidan den senare västliga augustinska latinska teologin. Romanides är dock litet irriterande för han blandar ihop Augustinus med augustinsk teologi. Det är en ganska stor skillnad mellan vad Augustinus själv lärde ut och vad å andra sidan de medeltida latinska skolastikerna menade att Augustinus lärde ut. Romersk katolicism, lutherdom och calvinism är alla tre uttryck för augustinsk teologi, även om de inte alltid motsvarar Augustinus teologi, och i än större grad avviker från den tidiga patristiska och även den östliga teologin.

Papa Dan sa...

Problemet är att kyrkoinstitutionerna gärna bortser ifrån vissa bibelelement. Jag är övertygad om att såväl Kristus som Paulus gråtit blod idag om de kunde se vad som händer o sker i den kristna världen.

Kor 1:3
4 Ni grälar om vem som är störst av Apollos och mig och splittrar därigenom församlingen. Visar inte detta hur lite ni har vuxit i Herren?

5 Men vem är egentligen Apollos? Eller Paulus? Jo, vi är tjänare som har fört er till tro, var och en med den gåva han har fått av Herren.

6 Min uppgift var att så trons säd, Apollos uppgift var att vattna den, men det var Gud, inte vi, som såg till att den växte i er.

7 Den person som planterar eller vattnar är inte särskilt betydelsefull, men Gud är det, eftersom det är han som får det att växa.

8 Den som sår och den som vattnar arbetar tillsammans med samma mål i sikte, även om var och en kommer att belönas för sin insats.

9 Vi är bara Guds medarbetare. Ni är Guds trädgård, inte vår. Ni är Guds byggnad, inte vår.

10 Gud har i sin godhet låtit mig bli en erfaren byggmästare. Jag har lagt grunden, och Apollos har byggt vidare på den. Men den som bygger måste tänka på hur han bygger.

11 För ingen kan någonsin lägga någon annan grund än den som redan finns - Jesus Kristus.

Excelsis sa...

Papa: Ord av vishet. Jag tror det är dags för en liten djupdykning i ecklesiologin!

Anonym sa...

Papa: Mm det är mycket viktigt det partiet i korint. Problemen är inte nya.

Vad vore vi utan kristus? En tom lokal och en massa namn i en matrikel.

Kraxpelax sa...

Vad kmom vi fram till i den avslutande editeringen? :o)

HÄR jag själv paradoxalt lojalistisk. Misantrop av erfarenhet. Den hierarkiska principen, herde-får-dikotomin är oundgänglig, katolskt normativ med högsta prioritet.

Det är nämligen inte hierarki som är problemet, utan tvångsmedlen. Såna finns n u inte. Det är utmärkt.

Du är lite liberal/modern/progressistisk här, är det inte så, det är inte min likör, jag håller inte med dig.

Att v i har problem med falsk auktoritet är lixom alltför självklart.

Men von oben, JA. Senkrecht.

Kraxpelax sa...

Till Sleepaz: där sa du nåt som sökte mig. Tom lokal. Jag tänker då på kyrkorummet. Mitt är inte tomt. Sakramentet!

Kraxpelax sa...

Till excelsis. Ecklesiologin. Lumen gentium. Guds folk på vandring. Både kyrkofolk och lekmän, självklart. För mig i första hand: Corpus Christi Mysticum, den formulering Gunnel Wallquist ondgorde sig över. Här är kommunionen central. Av detta skäl skall natttvardsbordet vara avskilt. Här om något rigorism!

Ecklesiologi: begrunda Älsklingslärjungens funktion, i ett slags frånvaro INOM kyrkan, konkret: den enskilde kontemnplerar i kyrkans mariakapell, på tu man hand med Vår Fru, något präster varmt rekommenderar. Det är Johannes, det. Det är Skrift och Tradition.

Kraxpelax sa...

Till heith-stade: östkyrkans stora skatt är insikten om Arvsyndens natur. Där var inte Augustinus särskilt klar.

Moralfrågor? Sexualsynen i synnerhet? Där håller jag på den latinska kyrkan. Ta Humanae Vitae, denna dogm är absolut korrekt. En stötesten! Vad man måste förstå är att denna syn är praktiskt nästan omöjlig, en pastoral maxpåfrestrning. Det är just det som är poängen! "Credo quia absurdum."

Latinskt tillkortakommande? Otillräcklig grund för celibatet. Detta måpste SKÄRPAS, inte mildras. Det här är ingen pastoral fråga. Det handlar om fundamental teologi. Östtraditionen måste stå åt sidan här.

Excelsis sa...

Krax: 'Du är lite liberal/modern/progressistisk här, är det inte så, det är inte min likör, jag håller inte med dig.'

Visst är det så. Det är något jag har svårt att förlika mig med. Något jag ser har tendens all landa i det sjuka.

Men jag älskar både liturgi och kyrkan som sådan. Den fundamentala förändring jag önskar är fördjupning. Även en eventuell demokratisering kräver ju en stor sådan... Det slår mig också att mönstren uppträder spontant i de rörelser som vill vara fria. Så har Livets Ord nu en utvecklad litrugi, pingstkyrkan nu en ledarstruktrur osv.

Inlägget kanske främst skall läsas som en personlig uppgörelse med önskan att tillhöra alla sammanhang. Är jag utestängd så är det något jag får acceptera. Det är dock lätt att få för sig att man missar något.. :)

Kraxpelax sa...

Jag är väl misantrop. Själv upplever jag starkt en barriär mellan mig och mina präster. Det skapar en distans, en opersonlighet som t ex underlättar bikten för båda parter. Att bikta är förfärligt obehagligt, men det måste göras.

Charlotte Therese sa...

Excelsis,

Jag tyckte mycket om dessa rader:

"Jag har inte alla svaren men jag älskar Jesus och vet vad kärlek och gemenskap är. Om jag börjar där, älskandes alla, eftersträvandes gemenskap med alla, så får den som vill utestänga någon göra det på eget ansvar.

Hädanefter kommer inte jag eftersträva någon typ av sammanslutningar dit inte vem som helst kan komma som hon är."

Just så.

Det är för mycket utestängande, särskilt i min del av kyrkan.

En exklusivism som Jesus nog sörjer djupt över.

Om några vill utesluta folk åt höger och vänster, och t.o.m. menar att andra medkristna utesluter sig själva - genom att (hör och häpna) följa Jesu kallelse (!) - vad säger att de själva är på rätt väg?

Att en sådan person befordras av påven? Att han kanske själv en dag blir påve?

Nej...

Jag känner ofta stor sorg över min kyrka, över allt som har gått snett på sistone - över alla som utestängs från kommunionen - såväl katoliker som protestanter - alla som tror på allt det väsentliga. Som älskar Jesus över allt annat.

Och som ser rakt igenom allt som inte är gott...

Hur kunde det bli så fel?

Ja - splittringen beror ytterst på hierarkiskt högmod...

Vad skulle väl en dag kunna besegra det?

En stor dos av Guds Andes ödmjukhet utgjuten över hela Kyrkan...?

Men först behövs förmodligen så mycket annat...

Klarsyn.

Sann förkrosselse.

Omvändelse.

Mod.


Charlotte

Excelsis sa...

Charlotte:

Jag blir mycket glad att läsa vad du skriver. En gemensam längtan ger mig någon sorts förhoppning att jag inte är helt ute och cyklar.

Vi får be om den Helige Andes fullkomnande. Kanske är det på en paragrafryttares omvändelse som Herren vill bygga sin Kyrkan :).

Charlotte Therese sa...

Excelsis,

Ja, det vore ju inte första gången i så fall.

Exemplet Paulus strålar klart.

Det ger mig hopp inför Kyrkans framtid - trots de bistra vindarna.

Det kan också lura en ny Johannes XXIII nånstans i kulisserna.

Charlotte

Charlotte Therese sa...

Förtydligande - jag menade:

Inte första gången som en omvändelse gav överflödande frukt för Kyrkan alltså.

Inte att du skulle vara ute och cykla... :-)

D.S.

Anonym sa...

Härliga tankar av er Excelis och Charlotte i eran kärlek att ena kristi kropp.

Kraxpelax sa...

Om vi ser krisendomen som främst en hjärtats tro relativiseras dogmatiken. Man kan kanske se de olika trosriktningarna som "ekonomier", olika sätt att närma sig Gud, med olika betoningar. Dopet blir åter centralt, och det kristna ekumeniska enhetsverket kräver inte längre allmän likriktning.