Gemenskap

Det finns så mycket att ha en åsikt om. Så mycket system och synsätt. Kanonisk lag med paragrafer som här. Eller tydliga regler och ordningar som här och här. (CT, Anders, David: no offense, verkligen, jag har stor respekt för både liv och kunnande, är er uppenbarelse mer fullkomlig, vägled gärna :).) Jag kan i mitt stilla sinne undra när det blev såhär och hur kan man veta det.

Präster och teologer talar ofta om kyrkan som Guds folk, men de facto utgår man allt som oftast ifrån den klerikala hierarkin som utgörande kyrkan. Tron är något som beslutas och som sedan skall efterföljas. Präster kallas, och kallar sig, fader trots Jesu uttalande om att en är vår Fader och en är vår lärare. Prästerna blir mer herrar än tjänare. De har sanningen, de vägleder inte till honom som är Sanningen. Samtidigt som prästerskapet får makt blir det också exklusivt. Jag tar hjälp av Per Eckerdal.

Under medeltiden hade det utvecklats teorier och teologier som ledde fram till vissa föreställningar i kyrkan. Man gjorde till exempel skarp åtskillnad mellan de vigda – klerus – och de som inte var vigda – folket – i kyrkan. Man menade att det fanns en kvalitativ skillnad mellan klerus och folket, som innebar att klerus stod närmare Gud. Att bli vigd var liksom att svinga sig från en nivå till en helt annan, med en högre status inför Gud. Som uttryck för detta utformades en ”trappstege” med sju olika vigningar från dörrvakt över bland annat vigning till subdiakon och diakon och slutligen prästvigningen. Bland prästerna utvaldes biskopar, vilket man ibland betraktade som ytterligare en vigning. Utifrån denna världsbild eller teologi växte olika ordningar och föreställningar fram. Kravet på celibat hänger delvis samman med denna föreställningsvärld. Idén om en oförstörbar gudomlig kvalitet, ”character indelebilis”, som gavs åt den som vigdes i och med vigningen är en annan konsekvens. Inom denna föreställningsvärld finns också idén där man kopplade samman varje vigningsgrad med speciella ”potestas”, möjligheten eller förmågan att förmedla gudomlig nåd genom bland annat sakramenten.

En sådan makt drar knappast till sig de ödmjuka och givmilda. Historien har allt för många exempel...

I Sverige har akademiseringen av teologin skapat ytterligare en barriär. Man kan ha formell kompetens i teologi, märkligt nog har denna kompetens ingenting med bön att göra. Man lär sig lagarna, man kan dogmerna utan att någonsin fråga sig: hur vet vi detta.

Exempel: 1500-tal, Svk bryter med moderkyrkan. Är det så att församlingsmedlemmarna samfällt ändrat sin teologiska uppfattning i enlighet med de åsikter som Luther för fram. Har bonden i Österrike och fiskaren i Halland så olik syn på transubstantiationen att man inte längre kan dela nattvardsbord.

Exempel: 2000-tal, samtalen mellan moderkyrkan och Svk går trögt. Samtidigt verkar protestanten och katoliken i gemen inte ha så mycket emot varandra. Ingen av dem förstår riktigt längre varför denna uppdelning. Över dem, två torn av klerikal hierarki som inte kan underordna sig varandra.

Samfundsskillnader är i första hand historiska artefakter.

Hade de teologiska skillnaderna varit utraderade hade likväl ingen återförening skett då rädsla genomsyrar kyrkohierarkin likt alla babelstorn. Är kristendomen en von oben-produkt, där präster, pastorer och biskopar lär sig tron vid lärosäten och sedan skall sprida denna till fårskallarna i församlingen finns det all anledning att vara rädda. Är det däremot så att varje uppenbarelse av Gud finns tillgänglig för alla människor, i bibeln och i bönen, hela tiden, och Herren är verksam i vår värld, så kommer kyrkan gå mot sitt fullkomnande och sarghållande kommer endast försvåra.


Skall alla få göra som de vill då?

Är vi inte skapade med fri vilja.


Hur går det då med alla trons sanningar?

Är de sanningar kommer de bestå.


Hur går det då med gemenskapen?

Kristuslikhet innebär en längtan efter gemenskap och ett underordnande inför den visare.


Jag har inte alla svaren men jag älskar Jesus och vet vad kärlek och gemenskap är. Om jag börjar där, älskandes alla, eftersträvandes gemenskap med alla, så får den som vill utestänga någon göra det på eget ansvar.

Hädanefter kommer inte jag eftersträva någon typ av sammanslutningar dit inte vem som helst kan komma som hon är.



Edit:

Vikten av kyrkans strukturkapital, den franchisekultur som kyrkan är, får samtidigt inte underskattas. Biskopens urskiljningsfunktion lika så. Friheten kräver organisation. Organisationen som sådan är god, men den måste fullkomnas. Den formella strukturen måste korrespondera med den verkliga.