Stelhet

Vad händer när religionen stelnar? När den blir ett hinder, ett mål i sig, en avgudabild? En liten liknelse för att förklara vad jag menar. Arbetarrörelsen var en dynamisk rörelse. Det var kamp och känslor. Konflikten mellan kapitalet och proletärerna. Ibland infann sig en känsla av att nu räcker det. "Det är strejk, det är strejk det är vägen för oss. De jävlarna skall få känna på, att det blir inga vinster och ingen profit..." som Knutna Nävar sjunger. Facket var något som man från arbetsgivarsida var rädd för. Ingen vill egentligen vara rädd, ingen vill vara arg (några vill, men det tillhör det mer patologiska), så vad händer. Man börjar formalisera konflikten. Strejken får sin gång, facken bjuds in i samverkansgrupper och arbetarrörelsen reduceras till en parad med trumpetfanfar och kokt korv med bröd. Så långt från sitt ursprung. Den formella paraden är död i den meningen att den är helt frikopplad från den känsla, den verklighet som gjorde den nödvändig från början.

Tänker vi på hur mycket sociala överenskommelser som finns i samband med bjudningar (man måste säga att det var gott och ta mer även om det inte var det, osv.) och andra sammanhang kan vi se att detta är något mänskligt. Det finns en formell värld där inget är äkta, inget är levande.

Så även i kyrkan. 2000 år har ackumulerat en massa formaliteter, biskopen är biskop efter val, inte för att han är en som går i apostlarnas efterföljd. Kyrkorådet representerar församlingen även om ingen av dem går i kyrkan. Ritualen följs även om få förstår dess innebörd, även bland kyrkans anställda. Det spelar egentligen ingen roll om du går till de pånyttfödda karismatiska församlingarna. Livets ord är ett gott exempel, det finns en tydlig form, vissa nyckelord man skall skratta efter, ställen att säga halleluja på även om man inte är så glad. Det levande är så skrämmande.. Varför? För att vi har ingen kontroll, i det levande finns tvivlen, i det levande utsätter vi oss för stunden, för våra egna infall, och - Gud förbjude - den Helige Ande. Vi kan dogmatisera Gud till oigenkännlighet. Rationalisera bort alla kantigheter i tron, alla utmaningar.

Om nu varje försök till förnyelse leder tillbaka in i stelhet måste lösningen vara en annan. Merton(?) talar om att rörelser är bäst i början, sedan blir de bara gamla. Fullkomnandet i Kyrkan handlar om föryngring. Om att återupptäcka, fascineras för samma saker som de första. Fylla, förstå och förnya.

Vi är Jesu lärjungar, inte lärjungarnas lärjungar.