måndag 23 juni 2008

Rörelse från Gud


När bönen är en rörelse från Gud, hur skall jag då tillbe?

6 kommentarer:

Johanna G sa...

Klockren fråga! Har du kommit fram till några "vettiga" svar också, eller?

Excelsis sa...

Johanna: Mina tankar går som följer:

Vi kan inte tillföra Gud något då han är fullkomlig. Istället för att ge tillbaka kärlek och omsorg till honom kan vi rikta den ut i tjänandet av våra medmänniskor. Att ge det som borde tillfalla vår Herre till våra medmänniskor.

Liturgi och diakoni. Diakoni som liturgi. - Ett liv i bön.

Vad tror du om det?

Johanna G sa...

Jag har aldrig formulerat frågan så tydligt som du gjorde det i inlägget, så jag har inget färdigt svar. Men låt mig i alla fall försöka skissa på några funderingar:

- Bara för att bönen i våra liv är en rörelse från Gud, så hindrar det väl inte att rörelsen vänder åter till Honom? Snarare är väl bönens själva grunddefinition och väsen inte att säga vissa ord eller utföra vissa rörelser, utan att vända vårt inre mot Gud? Så som blomman vänder sig mot solen, så vänder sig vårt inre mot Gud. Men utan solljuset - som utgår från solen - skulle blomman aldrig veta åt vilket håll den skulle vända sig. På samma sätt är det med bönen - den utgår från Fadern för att vända oss mot (och föra oss till) Faden!!

- Jag definierar bön väldigt brett. Enligt mig faller allt som görs "i en viss anda" under beteckningen bön, om det så är att studera teologi, hjälpa en bekant att flytta, läsa Bibeln, vittna på stan, leka med barnen i söndagsskolan, koka soppa till en hemlös eller att be tidegärden i ett kloster. Somliga har väldigt svårt med den definitionen och säger åt mig "Menar du 'att ge allmosor' så säg det och kalla det inte för bön", men det är just det jag menar: om det inte är en bön att ge en allmosa - dvs en rörelse från och till Gud Fader - så varför ger du den då? Jesus citerar förvisso människorna som gör gott med "När såg vi dig naken, ...". Människor som gör gott för medmänniskans skull, inte för Guds skull, men jag tror det hänger ihop. Vilket det låter som om du delvis redan är inne på med "diakoni" som exempel på tillbedjan.

- Tillbedjan är inget som Gud uppfann för sitt egna höga nöjes skull, eller (som du uttrycker det) för att vi ska tillföra den Fullkomlige något, utan jag tror att tilbedjan är något som vi gör för vår egen skull. Precis som vi tackar när människor gör gott mot oss så är det naturligt att tacka, lova och tillbe Gud för att Han gör gott mot oss! (Misstolka inte detta som att vi ytterst sett tillber oss själva, tack).

- Precis som att allt i livet kan göras till bön, så är jag likafullt övertygad om att vi alla är kallade till att be och tillbe på olika sätt. För nunnan är kallelsen till bön och tillbedjan en helt annan än vad den är för kyrkvaktmästaren, för sophämtaren (eller vad var det jag hörde att det skulle kallas - miljöarbetare??) är kallelsen en annan än för hemmafrun, för professorn en annan än för sjuksköterskan. Och så vidare. Och innan du ens frågar: Ja, jag är fullt övertygad om att vårt högsta mål inom bönens område är att förvandla dagishämtningar, arbete, fritid, sömn och familjemiddagar inte till "detta + bön" (t.ex. "Kl. 1530: dagishämning + bön")

Jag har säkert missat tusen och åter tusen aspekter och tankar kring ämnet, men i så fall får jag - eller någon annan! - återkomma och fylla i fler aspekter allteftersom jag kommer på dem.

Excelsis sa...

Johanna: Vad kul att det väcker tankar!

Det som föranledde min lilla mening var en känsla av att Gud tar över bönen, eller, tiden jag avsatt för bön, där jag trott mig tillbe och fyller mig, älskar mig. En insikt om det flöde vi befinner oss i. Som vanligt är Gud inte som man tänker sig.. :)

Inte så att vi inte skall vända oss dit, detta ger ännu mer anledning till det.

Johanna G sa...

Men är det inte det alla bloggare, krönikörer och alla andra typer av skribenter drömmer om - att väcka någons tankar! Glöm detta med berömmelse och beundran, har jag väckt någons tankar så är det mer än nog för mig.

Och är det inte just detta som är tillbedjans innersta väsen och syfte - inte att rycka åt oss Guds kärlek, utan att göra oss själva vidöppna för att kunna ta emot och uppleva Guds Kärlek genom att fokusera fullt ut på Honom istället för att fokusera på oss själva??

Excelsis sa...

I sanning. Det gläder mig att ha någon att tänka tillsammans med. :)

Jag läser lite i den "Persiska antologin". Det är visserligen en annan religion men det var en text som slog an något i mig och som är relaterad.

Attar låter Rabi'ah tala, i Baron Hermelins översättning: "Hvem är, som dig ej hafver kär? Och dock - till den grad har mig Skapar'ns kärlek gripit, att det ej längre finnes rum i mig för kärlek eller hat, gentemot andre."

Alltså, vi älskar i Honom som vi älskar, med hans kärlek..