Kompletorium är för härliga... Kvällens text känns med de senaste dagarna i färskt minne värd att citera:
Om någon av er är vis och erfaren skall han med sin goda vandel ge prov på den mildhet som hör visheten till. Men har ni bitter avund och självhävdelse i era hjärtan skall ni inte skryta och tala osanning. Sådan vishet kommer inte från ovan utan är jordisk, oandlig, demonisk. Där det finns avund och självhävdelse, där finns också oordning och allsköns uselhet. Visheten från ovan däremot är ren, men dessutom fridsam, försynt och foglig, rik på barmhärtighet och goda gärningar, omutlig och uppriktig. Rättfärdigheten utsås i frid och bär frukt för dem som håller frid.
(Jak 3:13-18)
18 kommentarer:
Du har varit aktiv i helgen ser jag :)
Själv är jag hemkommen precis efter en helg utan dator i Gränna. Ganska skönt utan burken ibland.
Märkligt att denna epistel jämfördes vid halm..
Den bär ju en så underbar visdom.. mittemellan Petrus och Paulus..
Kanske måste man förstå denna liknelse utifrån den tid i vilket den stiftades..
Jag förstår Luther.. förstår hans önskan.. då blir hans uttalande rimligt..
Annars.. spottar han på sin egen "doktrin".. sola scriptura..
Tror för övrigt inte att det var Luther som myntade/formulerade detta begrepp..
..eller?
Sleepaz: Som alltid. Det är absolut läge för en datorfasta i sinom tid. Taizé får bli platsen, så får vi se vem som kommer tillbaka..
Tubbo: Jag vet inte ifall det var Luther som ursprungligen myntade begreppet. Han har åtminstone uttalat sig kring Jakobsbrevet som att det inte hade med sig något matnyttigt.
Jakobs brev har väl fått kritik för att Jesus bara nämns två gånger. Jag vet inte om det är detta Luhter syftade på?
Ja, det är väl precis anledningen. Sedan att det strider mot Luthers grundtes med rättfärdighet genom tro, och vi kan vila oss mot nåden allena, vårt hopp är i himmelen och handlingar här på jorden är därför meningslösa - då de aldrig kan frälsa oss - spikar väl kritiken.
Luther hade svårt med Jakobs brev och förstod inte undervisningen i det. Luther byggde hela sitt teologiska tänkande på rättfärdiggörelse genom tron allena utan gärningar (baserat på Galaterbrevet och Romarbrevet) och då blev Jakobs betoning på gärningar och speciellt avsnittet 2:14-26 obegripligt för Luther. 2:24 säger ju emot hela hans teologi kan det tyckas: "Ni ser att människan blir rättfärdig genom gärningar och inte bara genom tro." Vid ett första påseende kan det verka som att Jakob säger emot Paulus. Kollar man lite noggrannare förstår man för det första att Jakob och Paulus skriver till helt olika situationer och talar om helt olika problem. För det andra använder de nyckelorden tro, gärningar och bli rättfärdig på olika sätt och med olika betydelser. Läser man hela Galaterbrevet eller Romarbrevet förstår man att även Paulus undervisar om kärleksgärningarnas betydelse (Gal 5:6 t.ex.).
Luther kallade Jakobs brev en halmepistel för att det inte fanns något av värde i det (som han såg det). Han skulle nog helst velat ta bort det ur Bibeln, men det vågade han förstås inte. Men han flyttade det bakåt i sin bibelöversättning så att det hamnade efter Johannesbreven. Där har det varit i svenska biblar (t.ex. 1917 års översättning) tills NT81 kom och flyttade tillbaka det till den rätta platsen efter Hebreerbrevet. Jakobs brev har mycket att ge!
Välkommen Jonas.
Tack för det klargörandet. Min fråga blir, om man gör en sådan basal miss, vad säger det om den teologiska fingertoppskänslan. Är det rimligt att behandla Luther som kanon, vilket man gör i många delar av Svk..
Jag tycker definitivt inte att det är rimligt att använda Luther (eller någon annan enskild person: pastor, teolog, präst, biskop eller påve) som kanon.
Jag tycker att Luther har mycket gott att ge, men också några allvarliga brister. Själv känner jag betydligt större samhörighet med en annan rörelse från 1500-talet som Luther inte alls gillade, nämligen anabaptismen. Jag saknar länkar till anabaptistiska hemsidor i din fina länklista. Jag skriver lite om anabaptismen på min blogg: Barnabasbloggen>
Jonas: Då skall jag genast kolla in detta på din blogg.
excelsis. Jag såg i din presentation att du är prästbarn. Det är faktiskt jag med. Både min Pappa och min Farfar är/var präster i Sv.kyrkan.
Jonas: Där ser man.
Jag antar att det är radikaliteten och efterföljelsen som du finner utmanande, att göra allvar av religionen. Läser du mitt inlägg om kyrkan så känner du nog igen en del punkter. Några punkter jag läser får mig dock att även fortsatt länka anabaptistiska sidor.
Synen på exklusivitet och tukt av dem som inte håller måttet är som konstruerad för att leda till att man presterar kristendom. Man gör gärningar för att passa in, och lyckas man inte ta ett tillräckligt avstånd från världen så är det gör om gör rätt eller lämna. Förlåtelse kan finnas i sådana system vilket gör dem funktionella, men det placerar kyrkan högt på ett berg, inte bland de fattiga och utslagna, dem som behöver en läkare.
Att kyrkan skulle vara fallen är som jag ser det ett resultat av att människan är fallen. Att tro sig vara fullkomlig är ett säkert tecken på att man bedrar sig själv. Alltså blir ett brott med kyrkan bara en ny skapelse som, oundvikligt kommer falla. Kyrkan fullkomnas dock, himlen skiner igenom vid tidpunkter i historien och att hävda att detta inte förekommit överallt i den "fallna kyrkan" är historielöst. Därför kan man inte heller skydda sig mot världen. Däremot kan jag dela din frustration över den kyrka vi ser, i allra högsta grad.
Den radikala brytningen med världen är som jag ser det att skapa ett rike av denna värld. Kyrkan kan inte in och röra sig på den dimensionen utan att bli något annat, furste, stat i staten, vad du vill. Gemenskapen blir i och med detta inte mindre viktig utan mer, bortom alla gränser, inte innanför en gräns bland andra gränser, det får inte bli, polacker, tyskar och så kristna, lika lite som, hårdrockare, emos och kristna. Kristen är en egen kvalitet.
Jag har precis som anabaptisterna upplevt ett behov av en ritual när jag verkligen mött Gud (20-talet år efter mitt dop). Jag tycker dock att sakramentssynen hos anabaptisterna är för enkel. Gud är verksam i sakramenten. Luther har rätt då han säger att vi inte kan förtjäna vår frälsning, vi är beroende av Guds verksamhet i sakramenten. Inte för att Gud är bunden vid detta utan för att det är vad vi gör i tro. Luthers misstag är att tron blir ett försanthållande, då vi i själva verket inte tror mer än vi är lika Honom. Först som ett senapskorn, men det kan växa.
Den kanske största punkten är var är kärleken och friden. Var är bekymmerslösheten. Var är det himmelrike som de säger sig vara. Lidandet är inget mål i sig. I Kristus kommer vi däremot få utstå lidande, men med kärlek i våra hjärta och lovsång på våra läppar (jmf. Paulus i fängelset).
Jag inser att det är något som är betydelsefullt för dig, men jag känner att du förtjänar ett svar på allvar. Troligtvis har jag förstått en del fel, förklara i så fall..
Tack för ditt långa svar. Jag förstår inte vad det är du har läst. Är det någon av mina texter du kommenterar eller är det någon annan text om anabaptismen. Jag känner inte riktigt igen det du skriver. Om jag förstår det rätt så kritiserar du anabaptismen på fem punkter. Jag väljer att kommentera det helt kort.
1. Anabaptisterna betonar lärjungaskap och att sann kristendom visar sig i livet. Matt 18:15-20 där Jesus undervisar om kyrkan har alltid varit en avgörande text. Det är viktigt att fostra varandra och hjälpa varandra att leva rätt. Detta behöver inte alls leda till att man tappar bort nåden, att kristendomen blir prestation eller att man tappar förmågan att leva nära de fattiga och utslagna. Jesus själv visar väl att nåd och lärjungaskap hänger ihop. Om du inte tror att detta går att kombinera är du välkommen att komma och besöka vår församling och kolla vad vi går för.
2. Som jag ser det är den största tragedin i kyrkans historia när kyrkan börjar samverka med den Romerska staten på 300-talet. Jag tycker det är befogat att kalla detta för ett kyrkans fall. (Även om det naturligtvis var en process)Kyrkan som organisation börjar utöva makt, bära vapen och bidrar till förföljelser mot oliktänkande. Men givetvis tror jag att det finns och har funnits sanna lärjungar både inom och utanför den organiserade kyrkan. Är det mig du kallar historielös? I så fall känner jag mig sårad (Jag undervisar i kyrkohistoria).
3. Här förstår jag inte riktigt vad du menar. Jesus säger att vi ska leva i världen men inte av världen. Hur det ska se ut brottas vi väl med som Jesu lärjungar vare sig vi är anabaptister eller något annat. Vi kan bli för isolerade från världen (vilket en del anabaptister blivit) eller för anpassade till världen (vilket inte heller är så ovanligt). Jag håller med om att kristen är en egen kvalitet. Därför är också vår församling en mångkulturell gemenskap med ca femton nationaliteter.
4. Här har vi nog helt olika syn. Jag ser dopet och brödsbrytelsen som förbundstecken. Tecken på en andlig verklighet, där Gud möter oss genom tron. Men det är en annan diskussion.
5. Här fattar jag inte vad du syftar på. Om det är några som betonar att leva i kärlek fullt ut: Älska varandra, älska sina fiender, inte bära vapen, dela allt, leva i gemenskap och försoning m.m. så är det väl anabaptisterna. Jag har svårt att tänka mig någon annan kristen rörelse som mer tydligt har visat vad kärlek är i praktiken.
Det blev ett visst ett ganska långt svar, men eftersom du skrev så långt själv så vill jag skriva ordentligt. Kul att samtala med dig!
Jonas: Tack för att du tar möjligheten till dialog i detta. Jag är medveten om att min kommentar nog uppfattades som ganska provocerande.
Det är Sverkers artiklar, vilka du länkar på din blogg som jag läst.
1. Jag misstror inte din församling, och jag tror att med sunt förnuft och en Gudsrelation så kan mycket bli bra. En rörelse som skiljer ut sig från världen och där också gruppen korrigerar beteende i enlighet med en tolkning av bibeln, kan dock öppna upp för allsköns galenskap. Jag har sett dylika projekt, "fromma" människor som gått med flaggan i topp för helt orimliga ideal vilka de tvingat på andra. Jag har sett diverse allmännyttiga saker kallas världens som tränger sig på. Rockmusik som skall förstöras t.ex. Det är denna typ av avståndstagande från världen som jag ställer mig emot. Jag menar att det finns ett gott sätt att vända sig från världens värderingar, och att detta på intet sätt förhindrar delaktighet i samhället osv. Man måste dessutom vara ödmjuk inför människors historia, deras situation och deras val, vi kan aldrig veta omständigheterna. Jag försöker beskriva vad som kan bli sjukt, det är detta jag vänder mig emot.
'Församlingen är trons gemenskap gentemot den otro som omger den.'
är en kommentar som jag kan läsa som farlig, det är en helt annan hållning än att säga att de som är utanför församlingen är Guds älskade barn som av oss skall bjudas in, och älskas oavsett ifall de är våra fiender eller inte. Det kan dock vara Sverker och inte Anabaptisterna, Wikipedia ger dock eld åt Sverkertolkningen..
2. Jag tror jag tolkar in lite i det du skriver. Jag stöter på en del frireligiösa som önskar göra en historieskrivning där kyrkan mellan apostlagärningarna och Azuza street har varit ett mörker. Min poäng är att det perfekta samfundet inte finns för att varje samfund utgörs av människor och människan är fallen. Det enda som kan återupprätta människan är den Helige Ande. Det sammanhang som är närmast perfektion är alltså det som Gud är med. Det hänger egentligen på något annat än teologi.
3. Jag syftar här på stycket relationen ut mot staten i Anabaptistisk församlingssyn. Att sätta Guds rike i konflikt med staten på de sätt som beskrivs sätter Guds rike på samma nivå. Som att man inte skulle kunna vara ämbetsman och ändå kristen, eller furste och ändå kristen. Men som kristen så är allt annorlunda. Det är lite som när man sätter kristendomen på samma nivå som vetenskapen och börjar att prata ID och kreationism. Det är inte på samma nivå där heller. Man kan vara kristen och tro på evolution. Likadant med subkulturer.
Jag menar att man tar miste om man polemiserar med staten.
4. Jag det kan vi kanske lämna därhän. Vi kan kanske enas om att både dopet och nattvarden är viktiga.
5. Detta är kanske främst en kommentar till artikelförfattaren. Det är mycket lag och krav och lidande. Jag får en uppfattning om att man försöker så hårt att vara radikal att man tappar kärleken. Detta är lätt hänt, och en betoning på den positiva aspekten, vad som skall tillfogas, snarare än vad som skall försakas leder garanterat längre.
Detta känns viktigt att reflektera kring.. Min hållning som du får ursäkta är att det finns många sätt att gå fel på och bara ett som är rätt. Jag får använda min magkänsla i denna vandring. Jag ser fram emot ditt svar. Vi kanske åtminstone kan enas om att de "skräckbilder" eller risker som jag målar upp är något som vi som kyrka behöver undvika.
Jonas: Detta blir en diskussion på helt fel plan, förlåt.
Vi kan strunta i mina reservationer. Om du orkar och vill får du gärna förklara vad du funnit i Anabaptismen. Det kanske kan ge en nyckel att läsa med nya ögon.. :)
Ja, det är nog en bra idé. Jag håller med dig i de risker du ser, men ser också mycket positivt i anabaptismen som jag inspireras och utmanas av. Jag återkommer om det när jag har lite mer tid. Idag ska jag åka till Gullbrannafestivalen och vara utan dator i några dagar. Jag har flera inlägg om församlingen på min blogg som kanske kan vara intressanta i sammanhanget. Särskilt rekommenderar jag Församlingens DNA och Vad är en församling? Tack för samtalet och jag ska hålla koll på din blogg i fortsättningen.
Visst.. Jakob menar att man kan avgöra din tro genom att se till dina gärningar.. typ..
Han talar intressant nog om Abraham.. hans tro och gärningar..
Frågan blir ju då om de två kan sklijas från varandra.. och i så fall.. vad betyder det?
Hur som helst..
..det jag fastnar för i Jakobsbrevet är att han med lag avser..
..frihetens lag.. ( Jak 1:25)
Ja.. den fulländade lag som uppenbarats i vår Herre Jesus Kristus..
Jonas: Då räknar jag med att höra av dig efter festivalen. Under tiden skall jag läsa dina inlägg..
Tubbo: Precis, jag tror att vi kan förstå lite av trons hemlighet genom detta, att tro gör man med hela sitt väsen. Eller?
Ja.. inte bara tro.. men även hoppas.. och framförallt .. älska..
Åtminstone är det så vi borde sträva.. eller nåt..
Skicka en kommentar