Änglars jubel

Skulle inte de änglar som glädjer sig åt en syndares omvändelse, jubla över ett enda kärleksfullt leende, förtroendefullt lyssnande eller utsträckt hand. Att hävda att våra handlingar inte spelar roll, eller endast är behagliga i den mån de uppfyller regler, är ett hån mot den ensamme, sorgsne och behövande.

Auswiklung

Om man nu finner framåtskridandet och utvecklingen vara en upplysningens princip, vad är då den kristna hållningen. Att hävda att vår kultur inte står så mycket högre än antikens är kanske en sak, men jämfört med för 60 000 år sedan, då har det hänt en del. Och att encelliga organismer blivit människor är en utveckling vi tillskriver Gud som han själv kallar mycket god. Guds befallning till människan var att uppfylla jorden och lägga den under sig. Att vi löper mot målet, går från klarhet till klarhet, och låter vår inre människa växa till är utveckling. Israels folks växt från slavar till kungarike är också en utveckling. Trots utvecklingen finns något som inte förändras. Man kanske kan jämföra med ekar och fjärilar. Den ene börjar genom att planteras, växer, formas av omgivningen och blir till slut, om omgivningen är god nog, ett ståtligt träd. Den andre börjar i en ända och går från ett stadium till ett kvalitativt annorlunda - bådadera är principer för växt och utveckling som mycket väl kan samspela med nåden. Utveckling är något gott, utveckling är anpassning, är liv. Döda former är just döda, svensk högkyrklighet bör akta sig för följande:

Allt vad de företar sig gör de för att människorna skall lägga märke till dem. De skaffar sig breda böneremsor och stora manteltofsar. De tycker om att ha hedersplatsen på gästabuden och sitta främst i synagogan, och de vill bli hälsade på torgen och kallas rabbi av alla människor. (Matt 23:5-7)

Vad är det då man reagerar på i utvecklingsivern?

Tre saker kan jag se:

Misstaget att se nyhet som ett egenvärde och att gammalt per automatik är dåligt (en tanke uttryckt på 80-talet kan omöjligt ha bäring idag). Det som är nytt är inte med automatik bättre. Måhända är det så inom mobiltelefonernas område, men det gäller inte t.ex. instrument. Vilhelm Ekelund skiljer förtjänstfullt på nyhet och nyhet där den senare betecknar den fräschör som finns i en rörelse när den är ny. Merton pratar i linje med honom om att klosterrörelser i regel är mest livfulla i början och att utveckling där alltid innebär att återvända till början. Alltså, vi måste ha ett annat kriterium, baserat på kvalitet snarare än datumstämpel för att undvika slit och slängkulturen.

Misstaget att låta flykten vara drivkraften bakom utvecklingen. Att sätta sitt hopp till utopin i framtiden hindrar oss att komma till ro och acceptera verkligheten sådan den är. Förvisso bör en för varm tröja tas av en sommardag, det är inte strävan mot det bättre jag vänder mig emot, tröjan skall inte tas av en kall vinterdag i förhoppningen att det skall fylla den inre tomheten.

Misstaget att inte ta Guds ordning, bl.a. nedlagd i människans natur, i beaktande vid förändringar. Att bygga med Gud, på Gud är en hela syftet med allt den kristne gör och det enda goda vi är kapabla till. Det innebär ett upprättande av synen människan och synen på skapelsen. Enligt formeln Gudomligt = sant mänskligt.

Mer om styrka och svaghet

Styrkan som fullkomnas i svaghet är inte styrka som är svaghet, eller svaghet som är styrka på något sätt. På sedvanligt sätt i kristendomen finns ett ordpar som på ytan syns vara motsatser men som vid skärskådande, i ljuset av Jesus, visar sig peka på något annat. Jesus var stark, tro inget annat, om så hans enda styrka var att till fullo lita på Gud, kräver detta enda all annan styrka; något våra misslyckanden visar. Den styrkan vad är den. Den bygger inte på något yttre, inga statussymboler, det är inte våldets styrka. Det är en styrka som fullkomnas i svaghet. Hur då? Vem blir starkare ju mindre han har att förlora? Revolutionären, ideologen, konstnären - andens män - de som drivs av det inre, av Ordet. Ge den socialistiske akademikern en god månadslön och även hans socialism kommer bli av akademisk betydelse. Ge konstnären en plats på en akademi och den eld som ledde till skapande kommer falna.

Styrkan och svagheten har också en meningsdimension i mötet med Gud. Där innebär svagheten ett beroende, en inställning av mottagande och lyssnande. Om att söka Guds vilja, göra den och glömma sin egen. Om tillit.

Vägen till det stora livet

Vad är det som berättigar förståelsebaserande vetenskaper? Psykoanalys, kvalitativ forskning, teologi, filosofi. När målet är en begreppsvärld att begripliggöra, peka ut en riktning, men där betingelserna är sådana att delen för sig inte går att isolera kan man knappast kalla det för verklighetsfrånvänt. Vi talar på ett vis om det vi inte vet, men sättet att göra det på har visat sig vara fruktbart. Inte att det på något vis skulle ta bort något från naturvetenskaperna.

Etiken är ett sådant område. Det är lätt att strida för värdenihlism. Desto svårare är det att motivera varför människan inte skall styras av sin buk och den starkare inte skall förtrycka den svage. Det finns diverse lärare som visat på en annan väg. De har en utsaga om rättvisa, ickevåld, kärlek som vi kan känna igen som en röst. Kalla det ett narrativ. Kalla det en helt subjektiv utsaga om det bästa sättet att vara människa. För i detta är det inte upp till var och en att definiera. Bilden av den goda etiken finns, narrativet går att se. Helgonen och de andra stort levda liven har visat vägen.

Utifrån sökandet efter detta narrativ kommer man i kontakt med något, någon, ett subjekt - jag kan inte beskriva det på ett annat sätt. Han tar av nödvändighet viss form och blir på så vis också något att känna igen, i helgonens upplevelser och liv, i den Heliga Skrift.

Bevisa Gud säger man. Har man inte funnit de stora livens väg, som var så levande under romantiken, har man inte försök söka det goda och det vackra kan jag inte det, ty det är så jag känner honom.

Om din förståelse av Gud hjälper dig i din förståelse av världen, om din förståelse av dig själv hjälper dig i din vardag, speglar det någon form av sanning. Vi har måhända inte detaljerna rätt, men det är sannerligen den enda vägen till det stora livet.

Morgontimmar

Man kan tala om mening och mål. Men vad vill man egentligen. Att handla med Jesus som måttstock - att förlåta, befria, hela och ge, och vara beredd att lida för det. Att hålla ögonen på det och se alla andra regler som stickspår. Vad väntar jag på? Ja, vad väntar jag på...

Dag Sandahl blir visiterad

Att vara Dag Sandahls biskop kan inte vara helt lätt. Han har blivit visiterad och jag vill särskilt lyfta fram ett stycke då det pekar på ytterligare ett exempel varför folkkyrkan är en idé som hör hemma på avskrädeshögen (tillsammans med diverse biskopar).

Samtidigt verkar biskopen nervös när han konstaterar att människor är engagerade. Det blir "informella maktcentra som tävlar med eller konkurrerar ut de formellt ansvariga". Tala ur det skägg biskopen inte har! är det enda man kan säga. Men han har aldrig varit med om att bygga församling i en källarlokal och se människor ta ansvar och se till att något blir gjort. Detta är en tydlig erfarenhetsbrist för en biskop och stiftschef. Just i Kalmar - och för den delen i Högby Källa Persnäs och i Böda för att ta de egna församlingarna - finns många "frivilliga" i de formella organen och församlingsdelningen i Kalmar med distriktsråd (demokratisk organisation!) som blev kyrkoråd (formaliserade styrelser) visar just detta samband. Det hindrar inte att det fortfarande finns folk som satt sig i det kyrkopolitiska utan att på något rimligt sätt visa sitt engagemang t ex söndag förmiddag. Men då är det kanske detta problem Sven Thidevall alldeles politiskt inkorrekt skulle ha fokuserat.

Alltså kyrkan utgår i Sven Thidevalls värld från folket, representerad av de folkvalda. Skulle det uppstå ett informellt maktcentrum runt nattvardsbordet - som skulle vara en mer klassisk definition av en församling/kyrka - ses detta som ett hot mot den formella strukturen. Man tar sig för pannan.

Om han är storm

När man har en fruktansvärd känslighet, en smärtsam irascibilité för dumheten, förtalet, orättvisan - då är det i sanning den fruktansvärdaste olycka att också vara tung, stel, föga rörlig. Då är fara för kvävning nära. Den som har en himmel av oupphörligt sig tornande förmörkande molnmassor kan vara lycklig: om han är storm. Så var Strindberg lycklig. - ur Agenda, Vilhelm Ekelund

Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig

Hur ofta inser man inte att man glidit ifrån Gud. Det händer så lätt och av egentligen vilken anledning som helst. Så är det bara tyst och stumt igen. Då blir lärorna, formerna och sammanhangen, allt det mänskliga, plötsligt väldigt viktigt. När jag inte har Honom framför mig håller jag fast i något annat. Det mänskliga derivatet, kyrkan, och så faller jag.

Jag är Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret.
Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig. Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden.
Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem. Ty jag är Herren, din Gud, en svartsjuk Gud, som låter straffet för fädernas skuld drabba barnen intill tredje och fjärde led när man försmår mig men visar godhet mot tusenden när man älskar mig och håller mina bud. (2 Mos 20:2 - 6)

Om vargen kommer varje dag

Det är märkligt när det slumpmässig så ofta tar en allt för välkänd form. Som när andeledda bibelstudier alltid verkar vara precis i linje med utläggningstraditionen man befinner sig inom. Om det då är så att man bara lägger ut i enlighet med vad man kunde förvänta sig, varför omvägen runt "texten kom till mig" och "jag tror den helige Ande säger", givetvis för att ge auktoritet åt det man säger. Men om nu vargen kommer varje dag, hur skall man då höra skillnaden?

Citat: Simone Weil om samhället

Makten hos det sociala. Endräkt mellan många ger en känsla av att vara på rätt väg. Det medför också en känsla av plikt. Att avvika från denna endräkt ter sig som synd. Därigenom blir alla avsteg från det goda möjliga. Känslan av samklang med andra kan ge illusion av nåden.

*

Den ateistiska materialismen är med nödvändighet revolutionär, ty sätter man ett absolut gott här på jorden som mål för sin strävan, då måste man förlägga det till framtiden. För att ingenting skall brista i hänförelsen, behövs då en medlare mellan den kommande fulländningen och nuet. Den medlaren är ledaren: Lenin osv. Han är ofelbar och fullkomligt ren. Förmedlat av honom blir det onda gott. Antingen måste man vara sådan eller älska Gud eller låta sig drivas hit och dit av vardagens småting på gott och ont.

*

Marxisternas och hela 1800-talets stora misstag var tron att man bara behövde marschera på rakt fram för att nå skyn.

Kräver någon form av övervakning

Birgitta Olsson (FP) säger angående att EULEX enligt EU-norm varit en gigantisk pengakrävande och impotent, samt onåbar byråkrati:

– Frågan är vad alternativet är. Om EU skulle lämna Kosovo idag, vad skulle hända? Det som EU:s utrikesministrar varit överens om, är att Kosovo ska upprätta en demokratisk och multietnisk stat, men det kräver också att man har någon form av internationell övervakning.

Intressant att jämföra med t.ex. Regeringsformen 1 kap 1 § All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Det är ju förstås Sverige det. I Kosovo skall en demokratisk och multietnisk stat upprättas. En av svårigheterna med att man släppt nationen eller folket som någon sorts gammaldags begrepp i den globaliserade och hyperindividualiserade eran är att man inte längre kan tala om ett folks mognad att vara demokratiskt.

Paradoxalt nog är det oviljan till det koloniala synsättet att Sveriges demokratiska övningar i hundra år, den korruptionsfria förvaltningen och utbildningsnivån på något sätt skulle göra samhället mer lämpat för demokrati, till det, i praktiken ännu mer koloniala, att kräva, och sedan framtvinga, demokrati. När lösningen hade kunnat vara utbildning blir det istället övervakning.

Man kan se på världen på många sätt. De sätt som ger dig verktyg att arbeta med är troligtvis mer sanna.

NOD om utveckling

I den utmärkta tidskriften NOD:s senaste nummer tas i artikeln "den dolda läroplanen" begreppet utveckling upp som vår tids yttersta orsak. Hygien var ett tidigare liknande ord, använt i olika kombinationer - rashygien, mentalhygien. Att Lubbe Nordström med sitt Lort-Sverige byggt det rena folkhemmet med familjen Myrdals tvångssteriliseringar som yttersta konsekvens. Det nya värdeordet är alltså utveckling. Man kan se TQM och managementkulturen som arvtagare, vilka på allvar lyfter upp de gamla upplysningsidealen om att allt kan bli bättre, vi kan ständigt nå högre höjder, och detta är ett ändamål i sig. Det är faktiskt ändamålet. Vi har utvecklingssamtal för att varje år bli bättre på vad vi gör, när de facto väldigt lite ser ut att bli så mycket bättre över tid. Vi omorganiserar för att få den optimala organisationen, med konsekvensen att man ständigt bryter upp konstellationer som aldrig hinner bli effektiva. Hälsa är inget vi har utan vi presterar - det till den grad att vi inte längre kan lita på kroppens signaler av hunger och törst - allt skall standardiseras och schemaläggas.

Byråkratin (i Webersk mening) är verktyget som skall standardisera och kvalitetssäkra befolkningen i utvecklingens namn.

Mycket intressant artikel. Tankarna passar bra med mitt inlägg om Star Trek för någon vecka sedan.
Man kan fundera kring inlägget nedan. Andlig utveckling. Andlig vägledning mot andliga framsteg. Ignatius kanske passar denna kultur bra.

Manifest

Läsningar i olika skikt: läsa nödvändigheten bakom förnimmelsen, läsa ordningen bakom nödvändigheten och bakom ordningen Gud. - S.W.

Manifest:

Att lägga mig själv allt mer under min vilja, att jag må motverka varje yttring av driften att expandera makt och rikedom, att jag må på djupet förstå att makt och rikedom blott är medel, att driften må utsläckas och jag därmed når frihet. Frihet att vara i enlighet med Herrens lag, att jag må förstå Sanningen, att jag i Sanning må älska Gud av hela mitt hjärta, och min nästa som mig själv.

There will be blood och människans möjlighet

Jaha, så ligger man här och kan inte sova...

Jag såg There will be blood igår kväll. Dynamiken mellan Daniel Plainview och Eli Sunday är ganska slående. Båda förnedrar den andre när den får chansen, både attackerar sina egna familjemedlemmar, de är båda beredda att manipulera och att sälja allt som är heligt för bröd och linssoppa. Namnen är inte heller en slump, där Daniel Day-Lewis karaktär ser allt mer i sitt nyktra ljus - ett nihilistiskt evangelium - med den större ensamheten som pris. I filmens upplösning efter att Eli proklamerat "I am a false prophet and God is a superstition" uttrycker Eli att vi är bröder till den uppretade Plainview. Bröder...

Rovkapitalisten var i allra högsta grad en realitet i av 1900-talet och får väl ses som en delförklaring till socialismens uppgång. Precis som rövaradeln några hundra år tidigare tillskansade sig land (ex. Gustav Vasa). Enligt Foucaults utmärkta teori expanderar alla narrativ tills de stöter på motstånd och då istället riktar sin energi åt att konsolidera narrativet (t.ex. en stat som går från expansion till konsolidering och repression). När landet är ägt vänds uppmärksamheten mot det landet är fyllt av. Utifrån detta skriver Rousseau följande:

"The first man who, having enclosed a piece of ground, bethought himself of saying This is mine, and found people simple enough to believe him, was the real founder of civil society. From how many crimes, wars, and murders, from how many horrors and misfortunes might not any one have saved mankind, by pulling up the stakes, or filling up the ditch, and crying to his fellows: Beware of listening to this imposter; you are undone if you once forget that the fruits of the earth belong to us all, and the earth itself to nobody." - J-J Rousseau

Den underliggande tesen är att all makt baserar sig på att man tar från sin broder det som är hans enligt naturrätt. Det är ju det synsätt med vilket socialismen rättfärdigar mord och konfiskeringar av familjers egendom; man tar tillbaka det som blivit taget ifrån en.

Två Rockefellercitat är på sin plats: "The way to make money is to buy when blood is running in the streets." och "The ability to deal with people is as purchasable a commodity as sugar or coffee and I will pay more for that ability than for any other under the sun."

Oskorei, som exempel på en mer konservativ historiesyn, skriver följande i sitt inlägg om Ortega y Gasset:

Ortega y Gasset menar att det finns två huvudsakliga människotyper. Den ena strävar uppåt, och kan beskrivas som aristokratisk. Den andra är nöjd med sin nuvarande karaktär, och kan beskrivas som massmänniska. Han påpekar att dessa typer inte nödvändigtvis sammanfaller med sociala klasser, en vetenskapsman eller adelsman kan vara en massmänniska medan en arbetare kan ha personligheten hos en aristokrat.

There will be blood, tecknar en man i kraftig materiell expansion, emedan hans karaktär förblir. Vi kan förstå hur girighet leder till ensamhet och olycka. Frågan är ifall den vertikala dimensionen är en fernissa de priviligerade klasserna kan ägna sig åt enligt det gamla konceptet att den första generationen anskaffar med realpolitiska metoder, den andra förvaltar, den tredje blir konstnär. Ifall vår ärorika kamp för det goda, sköna och sanna parasiterar på ett samhälle byggt av en ond drift (judisk världssyn skull så vitt jag förstår det hålla sig i detta). Punkten är en av kärnorna i Simone Weils Tyngden och nåden, är vi utlämnade åt vår rovdrift, eller finns nåden som får oss att falla uppåt; i mer konkreta termer, är Moder Theresa och Dalai Lama charlataner likt Eli Sunday eller finns det något äkta i vilket de växer.

Gör det det finns det hopp, då finns det möjlighet för människan att växa, att höja sig (bli höjd?) över sig själv. Gör det inte det tjänar vi alla på en "plain view" av saker och ting. Vårat synsätt kommer predicera våra handlingar.

Prästvigning och kyrkostyrelserekommendationer

Nu har jag gnällt över allt vad kyrka, stift och biskopar heter länge. Dagens prästvigning i Göteborg var dock exekverad med den äran. En levande och djup liturgi, bra flyt, härlig sång och biskop Carl-Axel på hemmaplan när han predikar om dopet. Dagar som denna är jag ganska glad att jag tillhör Svenska kyrkan.

En liten kommentar till kyrkostyrelsens rekommendation. Jag ser att man ansträngt sig för att göra något som liknar en teologisk analys:

I skrivelsen till Kyrkomötet betonas att äktenskapet, enligt evangelisk-luthersk uppfattning, är en samhällsinstitution som regleras av civila myndigheter. Ur ett skapelseteologiskt perspektiv har äktenskapet till syfte att stödja den inbördes relationen mellan makarna samt ge en trygg inramning för barn som växer upp, menar kyrkostyrelsen.

Gott så långt. Skulle detta bli kyrkomötets beslut är jag beredd att böja mig och vara kyrka även i detta. Det kvarstår dock för kyrketablissemanget att bevisa att man ta en ställning som motsätter sig tidsandan.

Andra bloggares kommentar till detsamma: Markus Wallgren, Frimodig kyrka, Karin Långström-Vinge, Dag Sandahl

Slottet byggt i sanden (om tro)

Låt oss tänka oss en människa, vars alla anhöriga dukat under för tortyr och som själv länge torterats i ett koncentrationsläger. Eller en indian på 1500-talet som ensam sluppit undan, medan hela hans folk utrotats. Om sådana människor har trott på Guds barmhärtighet, så tror de nu inte längre på den, eller också uppfattar de den helt annorlunda än förut. Själv har jag inte upplevt något dylikt. Men jag vet att det förekommer, och vad är det då för skillnad?
Jag bör sträva efter att få en sådan föreställning om Guds barmhärtighet att den inte utplånas, inte förändrar sig, vad än ödet må sända mig på min väg, och att den kan delges vilken människa som helst. - S. Weil

Jag vet inte om jag har rätt att sätta mig själv i samma position som den gode Simone. Men detta med att finna en Gudsbild som inte rasar är något som legat på mitt hjärta. Man kan se det som tvivel, det är ju det i sin kärna, tvivel på att min bild av Gud är sann. Tvivel på att jag bygger min trygghet på mina egna tankekonstruktioner. För den tron (min tro?) bär inte frukt och mals sönder likt Jobs hopp:

Liksom berget vittrar och rasar
och klippan rubbas från sin plats,
liksom stenarna mals sönder av vattnet
och skyfall sköljer bort gruset,
så krossar du människans hopp. (Job 14:18-19)

Människans egna hopp. Slottet byggt i sanden. Är det inte på sin plats att det faller samman. Vi önskar inte fantasivärlden. Att skaka världen så mycket så att allt som inte sitter fast också rasar, det är mitt sökande. Att pröva sjövärdigheten.

Då stormen kommer sveps den onde bort, men den rättfärdige kan aldrig rubbas. (Ords 10:25)

Den rättfärdige, vem är han, vems tro är det som håller (och därmed är sann?)?

"Den som hör dessa mina ord och handlar efter dem är som en klok man som byggde sitt hus på berggrund. Regnet öste ner, floden kom, vindarna blåste och kastade sig mot huset, men det rasade inte, eftersom det var byggt på berggrund. Och den som hör dessa mina ord men inte handlar efter dem är som en dåre som byggde sitt hus på sand. Regnet öste ner, floden kom, vindarna blåste och störtade sig mot hans hus, och det rasade och raset blev stort." (Matt 7:24-27)

Den som hör dessa ord och handlar efter dem. Anar man ett mått av att Ordet måste bli kött, tron i första hand är praktik och den tro som kan bära en sådan aktivitet är sann. Som bär genom mötet med den som varit igenom dödsskuggans dal, som inget har. Som klarar av verklighetens stötar. Hur många av våra berg skall då inte falla? Kanske faller alltihop, där inget av våra egna trosföreställningar och trygghetsgrunder står kvar och vi är helt burna.

Om än bergen rubbas och höjderna vacklar, skall min trohet mot dig inte rubbas och mitt fredsförbund inte vackla, säger han som älskar dig, Herren. (Jes 54:10)

Att stå fast i tro och gärningar och låta trosföreställningarna nötas av verklighetenen. Att på en gång ha ett ontologiskt hopp samtidigt som all trygghet är just i detta hopp - av nödvändighet bortom denna värld. Diskbänksrealism och tjänande i det lilla, trots lidandet i världen, utan löften om räddning, bättring och frälsning, utan om hat - visst är tron något övernaturligt. Och visst är vi helt beroende av Honom. I Honom finns det enda goda vi är kapabla till, i honom kan vi välja lidandet för Ordet skall nå sin fullbordan.

Och ni, som förut stod utanför och visade ert fientliga sinnelag i era onda gärningar, också er har han nu försonat med sig genom att Kristus led döden med sin jordiska kropp. Han skall låta er träda fram inför sig, heliga och fläckfria och oförvitliga, om ni håller fast vid er tro, har en stadig grund och inte viker från det hopp ni har fått höra om i evangeliet, som har förkunnats för allt skapat under himlen och vars tjänare jag, Paulus, har blivit. Nu gläder jag mig över att få lida för er. Vad som ännu fattas i Kristi lidanden, det lider jag i mitt eget kött, för hans kropp, som är kyrkan. Dess tjänare har jag blivit, enligt det uppdrag som Gud har gett mig för er skull: att låta Guds ord nå sin fullbordan. Detta är den hemlighet som har varit fördold i alla tider och släktled men nu har uppenbarats för hans heliga. Gud ville låta dem veta vilken härlig skatt hedningarna har i denna hemlighet: Kristus finns hos er, hoppet om härligheten. Honom förkunnar vi genom att vägleda alla människor och undervisa dem alla med all vishet för att kunna föra fram alla som fullvuxna i Kristus. Det är för detta jag strävar och kämpar med den kraft som han så mäktigt låter verka i mig. (Kol 1:21-29)

Sångernas sång 6

[Kör]Fånga rävarna åt oss, de små rävarna, som härjar i vingårdarna, våra vingårdar som går i blom. [Hon]Min vän är min och jag är hans, han som vallar sin hjord bland liljor. Tills vinden vaknar och skuggorna flyr, ströva omkring, min vän, som en gasell, som en ung hjort på de kryddoftande bergen. (Höga v 2:15-18)

Hans röst har trollbundit henne och det Jag hon var satt att vakta av sina syskon finns nu inte längre för henne. Murarna har kollapsat och diverse illasinnade djur får fritt spelrum, får klampa i det heligaste, som märkligt nog går i blom trots vanskötseln. Trots att hon är i sitt eget än har vännen lugnat henne. Hon sjunger ut sin kärlek till honom och vill hans frihet, där han rör sig smidigt bland de himmelskt doftande giganterna, de stora hon kan se på avstånd. Hon gläds i honom, sig själv kan hon inte längre tänka på.

Fristad

Jag har dig kär, Herre, min styrka, Herre, min klippa, min borg och min räddare, min Gud, berget som är min tillflykt, min sköld och mitt starka värn, min fristad. (Ps 18:2-3)

Jag finner mig ståendes ensam med en allt för lång försvarslinje. Det är inte tid för elastiska försvar, moralen håller inte för ett motangrepp. Ett återstår, att falla tillbaka till bröstvärnet, till Herrens berg. Kanske där kan de stenar jag bär lägga något till den ståtliga väggen.

Drifter och sublimering

En följd av skillnaden i bilden av människan mellan Freud och kristendomen blir den på drifter och sublimering. Sublimering först. Säg den sexuella driften att föröka sig. Människan går från ett djur mot den kultiverade varelsen. I ett samhälle fungerar det inte att man knullar runt till höger och vänster (även om försök gjorts i modern tid) och individen får med hjälp av de av skam internaliserade strukturerna kanalisera in sexualiteten i en parrelation (där man också kan få ägna sig fritt åt projektioner osv, men det är en annan fråga). Klatt och betartt!

Enligt kristet sätt att se det är den gudomliga strukturen nedlagd i oss viljan till tvåsamheten och att leva gå in i massa kortvarig avancerad paronani ses som er pervertering av den "rena driften", den fullkomliga skapelsen som den var tänkt att vara. Denna teologi vänder sig emot alla former av svartmålning av världen [1, 2, 3] som kan vara vanlig bland kyrkliga ledare, utan ser skapelsen som god och att djälvulen inte själv har förmågan att skapa något, bara pervertera det som redan står där.

-----------

Det ter sig mer och mer klart för mig att Wittgensteins filosofiska program leder till att "det man inte kan tala om" mindre och mindre talas om (det kan också ha varit så hela tiden, vad vet jag). Kvar blir vi med någon sorts common-sense-bonnig hållning till alla stora frågor. Och med tanke på att vårt sätt att förstå vår verklighet direkt styr de val vi gör, och att det ingalunda är lite dökött runt de objektiva observationerna, utan för hela omvärldsförståelsen basala parametrar, är detta mycket riskabelt. "Man vet ju hur invandrare är." Samtidigt diskuterades en del av frågorna på 70-talet utan att det ledde någonvart.

Bloggtips: Cruciform phronesis

Cruciform phronesis har ett intressant inlägg om folkkyrkan.

Birro med många citationstecken

Jag har förvisso inte följt Birros blogg den senaste tiden då jag tycker att den har varit lite mer pretentiös än vad som här hälsosamt i längden. Det är kanske därför jag har missat denna massiva nätmobbning (jag antar att det är "komikerbröderna" Schulman som åsyftas) som nu har lett till den gode Birros avslut av sin blogg.

Att "hedersprofeten" Birro (utsedd av svenska "kyrkan") också blivit otroligt haussad och har erhållit en kändisstatus jag kan tycka att han inte riktigt gjort sig förtjänt av, samt att detta att vara en pretentiös kändispoet per automatik innebär att människor kommer störa sig, är inget som Birro verkar ta i beaktande. Det stör mig att detta är riksnyheter där Birro skall gråta ut i diverse tidningar. Det stör mig att jag bloggar om det. Jag menar, andra bloggare har ju slutat utan att det skrivits ett ord om det.

"Han är ju känd." Ja uppenbarligen spelar det fortfarande mer roll vad kända människor tycker, för mer substans tycker jag inte att det är...

Andra kritiska röster om Birro: blackwater, Antigayretorik, Witchbitch, fjäderlös tvåfoting
Deepedition

Självbild (om Freud och sådant)

Om man inte har den banala förståelse av människan som upplysningen ger, (människan är god och ett oskrivet blad formad helt av sina upplevelser; liberalism, ibland gift med genteori till någon sorts dikotomisering sjuk-normal; socialliberalism) är det goda chanser att du har en syn på människan i enlighet med den psykodynamiska teorin. Den psykodynamiska teorin har kallats ovetenskaplig (av samma människor som attackerar religionen), och Freud avfärdas ofta lättvindigt som en galning, eller helt enkelt för att teorierna har mer än 60-ish år på nacken.

I Freuds teori är människan lite mer komplex än tanke-> eventuell distorsion av valfri sort --> handling. Där finns skilda motiv och lager av medvetenhet som på ett revolutionerande sätt (och med introspektion och fallstudier som datainsamlingsmetod) beskriver psyket. Freuds omvärldsförståelse påverkar dock den egensinnige mannen. T.ex. kunde ångmaskinen användas som modell för tryck och mekaniken som modell för det mänskliga fungerandet, på samma sätt som datorn idag ter sig mycket mänsklig.

Två saker är av intresse, viktorianismens prydhet och den koloniala antropologin med utveckling från primitivt till civiliserat. En tankemodell Freud använde var att människan i sin utveckling gick igenom evolutionen/civiliserandet igen. Människan som i grunden är ett djur som alla andra, med starka drifter i sexualitet, hunger, makt osv.; detet. Detet är vad som har och ger energi. Detet tämjs av samhället som internaliseras genom i första hand föräldrarna; överjaget. I det viktorianska samhället sker detta till en nivå som orsakar andra psykiska besvär - ex. hysteri. I ett samhälle där kontroll är problemet är emancipation lösningen. Således handlar det om att se sina drifter, acceptera och bejaka dem. Att nå samstämmighet, helhet, blir på tankarnas bekostnad - känslorna är som de är. Känslorna är Du.

Har man läst lite mystiker kan man se att det är samma psyke man beskriver men man har inte hållningen till känslorna att det skulle vara individens djupast identitet. Snarare är, i Platons efterföljd, viljan själens kärna. Denna skillnad viljan kontra känslorna blir i högsta grad relevant när din vilja (eller Guds) ber dig göra något som gör ont, är det en orealistisk vilja, eller känslor som skall uthärdas. Din självbild kommer att påverka utgången.

I terapier där för lite mentala strukturer är problemet, som med psykotiska människor, behöver en annan metod utvecklas och här visas en viss svårighet. Det psykodynamiska idébygget har ingen tydlig norm för fungerande. När frigörandet från det som binder är slutfört behöver något annat ta vid. Som kristen har man Kristus som förebild och mål, som psykiskt fungerande i sin prydno. Helt under viljans kontroll, i enlighet med Ordet, utan att för den skull vara känslomässigt avstängd eller ägna sig åt psykologiska försvar.

Låta hjärtat gripa

Man behöver ibland påminna sig om vikten av detta att vända uppmärksamheten från sig själv, sina tankar, problem, och synder, och rikta dem mot Herren. Stänga sitt förstånd och istället låta hjärtat gripa efter evigheten.

Dagens Simone Weil: Nödvändigheten

Bättre än så här kan knappast Andens ledning beskrivas. Hade jag haft förmågan kunde jag skrivit det själv.

Lydnad är den högsta dygden. Älska nödvändigheten. I förhållande till individen finns ingenting som står så lågt som nödvändigheten (tvång, våld, en "hård nödvändighet"). Från den befriar den universella nödvändigheten.

*

Att göra sig fri från gärningens frukter. - Undvika detta som är oundvikligt. Hur skall det gå till?
Handla, inte för ett mål, utan på grund av en nödvändighet. Jag kan inte annat. Det är inte handling utan ett slags overksamhet. Handlande utan handling.
I viss mening är slaven en förebild (det lägsta - det högsta, alltid samma lag). Materien likaså.
Förlägga drivkraften för sina handlingar utanför sig själv. Vara driven. De fullkomligt rena motiven (de uslaste likaså - alltid samma lag) verkar komma utifrån.


Edit: "Det finns saker man måste göra, annars är man bara en liten lort" - Jonathan Lejonhjärta

Star Trek, människan och framsteget

Att populärkulturen kan spegla världsbilder har vi talat om för ett tag sedan. Den kanske tydligaste bilden av upplysningsprogrammet är nog Star Trek. Jag hade lika gärna kunnat skriva Stargate SG-1, då det är precis samma tv serie fast den senare även innefattar Richard Dean Anderson. Jag är vanligen inget fan av rymdtrikåer och reserverar mig för sakfel. I researchen stötte jag på följande artikel av Jonathan Mellergård, som jag med tillåtelse från författaren publicerar närmast i sin helhet:

Star Trek, människan och framsteget
För 25 år sedan deklarerade den franske filosofen Jean-Francois Lyotard att de Stora Berättelserna var att betrakta som obrukbara. Vad han menade var att i den nya epok vi nu befinner oss i, postmodernismen, sätter människan inte längre sin tillit till några allomfattande förklaringssystem så som marxism, kristendom eller islam. Vad han menade var egentligen inte att dessa system var falska, utan att de omöjligt kunde förklara hela verkligheten. Att åtminstånde en sådan berättelse lever kvar blir tydligt i ljuset av vårens första film, Star Trek: First Contact (1996).
[..]

Federationen som framtidsbild och samtidsförståelse
År 2063 får mänskligheten kontakt med varelser från en annan planet och i snabb följd utrotas krig, sjukdom och svält. Girighet existerar heller inte längre; i framtidens ekonomi finns inte längre pengar, drivkraften för arbete är istället mänsklighetens gemensamma förbättrande och framåtskridande. Mänskligheten blir småningom upptagen i Federationen, en slags allians bestående av en rad olika raser från vitt skilda galaxen.

Vi pausar lite med artikeln. I tillägg till krig, sjukdomar och svält som Jonathan uppmärksammar är även religionen utrotad. Wikipedia skriver:

"I Star Trek-serierna verkar det som om vetenskapen till slut segrat över religionen. Men samtidigt skapas ganska många nya religioner som tillägnas andra humanoida raser än människan."

Serien skapare Gene "Roddenberry tillfrågades ibland hur han själv såg på religion och om han var kristen. Roddenberry svarade att han hade vänt sig bort från kristendomen när han hade blivit gammal nog att förstå det absurda i att kristna dricker Jesu blod och äter Jesu kött, precis som om de vore kannibaler."

En mer flummig sida jag fann i researchen diskuterar vidare Roddenberrys syn på religion.

"Roddenberrys religiösa budskap i serien är oftast humanistiskt. Det är nästan alltid kritisk till utomjordlingars religioner, som vanligtvis är modellerade utifrån trosföreställningar vi känner igen från jorden."

"I filmen Star Trek: Final Frontier behandlas ett liknande tema. I uppror mot vulcansk rationalism, kapar Spocks bror Sybok Enterprise och sätter kurs mot planeten Sha Ka Ree, där han tror att skaparen bor. Denna "Gud" visar sig vara en tyrannisk gammal man som dödar alla som inte gör exakt som han säger."

"I Star Trek har nästan alltid religiösa myter och övernaturliga fenomen vetenskapliga förklaringar. Utomjordlingsgudar är aldrig riktigt övernaturliga - deras krafter kan alltid förklaras av exo-biologi eller genom mekaniska manicker. Faktum är att "gudar" oftast är ondskefulla eller egoistisk. När de är välvillig, brukar de göra sina efterföljande till hjärndöda eller infantila zombies."

Wikipedia igen:

"I Star Trek skildras i mångt och mycket Gene Roddenberrys optimistiska framtidsvision[.]"

Denna framtidsvision beskrivs vidare av en aftonbladetartikel med en spännande titel som för tankarna till en barnlek: Rymdskepp lastat med socialism:

"I Star Trek har människorna lämnat fattigdom, profithunger, brottslighet, religion och krig bakom sig till förmån för en rationell syn på tillvaron. [..] Principen ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” genomsyrar samhället. Alienerande arbetsuppgifter är avskaffade och varken lön eller pengar existerar. Alla materiella och kulturella behov är redan tillgodosedda."

Tillbaka till artikeln:

Denna framtidsvision bygger på ett antal grundantaganden eller postulat som sammantaget gestaltar en slags berättelse.

Några av dessa postulat är relativt enkla att identifiera, exempelvis att människan i grunden är en god varelse. Den väldokumenterade tendensen till girighet och törst efter makt beror inte på inre utan yttre egenskaper; när väl den teknologiska nivån då allas behov kan tillfredställas upphör människan att sträva efter rikedom. Detta illustrerar en annan av de grundstenar som Star Trek bygger på, att teknik och teknologi är av godo.

Detta gestaltas med ypperlig tydlighet av det faktum att Cochranes rymdfarkost, den som tar männskligheten in i framtidens utopi, är en ombyggd kärnvapenrobot.

Star Trek ger uttryck för en historiesyn som inte på något sätt är ovanlig och går ut på kulturers och samhällens framåtskridande, från passionsstyrd och primitiv barbari till förnuft och av rationallitet styrd civilisation. Även detta visar filmen med tydlighet: rymdskeppet Enterprise-E från det 23:e århundradet är städat och skinande blankt, medan människorna från 2000-talet lever i ett samhälle som är smutsigt och nedgånget. Även moraliskt och intellektuellt är människorna från framtiden överlägsna. Människorna från 2000-talet framställs som misstänksamma, ohyfsade och med viss benägenhet att dricka sig redlösa, något som får Deana, Enterprise-Es psykolog, att utbrista: "Det är en primitiv kultur. Vi måste anpassa oss." Med ökad kunskap och teknologiska framsteg följer moralisk förfining. Det rationella tänkandet är överlägset känslorna. Picard säger att han avundas androiden Datas förmåga att stänga av sina känslor, och säger i en senare sekvens att människor från de 23:e århundradet inte drivs av sådana primitiva föreställningar som exempelvis hämnd.

Intressant är även vilken central plats människan har i universum. Människan är visserligen inte den enda intelligenta varelsen, men det finns inget väsen som är helt bortom hennes räckvid eftersom hon hela tiden förbättrar sig själv och utvecklas. Det ges ingen plats åt något transcendent väsen i Star Trek. Människan har till och med tagit gudens plats. Filmen rymmer faktiskt en egen skapelsemyt som liknar den judo-kristna (och även muslimska): den utvecklade människan har skapat androiden Data till sin Avbild som i allt strävar efter att likna sin Herre.

Det är intressant att mänskligheten träder in i framtidens förlovade land efter ett tredje världskrig; alla större städer har slagits ut tillsammans med de flesta stater. Vi får en bild av att jorden är tillstånd där väldigt lite möjlighet till politisk styrning och påverkan existerar.
Det kan tyckas märkligt att mänskligheten i detta skede skulle träda in i en ny guldålder.

Egentligen är det inte speciellt förvånande, vi måste bara förstå den övergripande vision som Star Trek bygger på. Framtidens guldålder är inte förknippad med politiska kampanjer och ideologi utan teknologiskt framsteg; det är vetenskapsmannen som skapar utopin, inte politikern eller filosofen.

Vi pausar igen. I Watching Theologys analys av någon Star Trekfilm görs en intressant spaning kring människosynen i Star Trek-universat, något utvecklad av yours truly. Både Spock och Data finns med som någon sorts idealrationalist där alla känslor och passioner kastats ut. Kunskapssynen är att det finns logik och distortion därav i form av mänsklig svaghet - dvs. känslor och emotionella bindningar, däribland empati.
Nu är dock inte Spock kapten utan Kirk och efter honom Picard, och det finns ett skäl till det. Kirk och Picard är rättrådigheten personifierad. Någon sorts sunt förnuft som av någon anledning är visar än ideallogikernas kalla precision. Två saker spelar in, Kirk har kommit underfund med livets mening, den vi själva skapar men som vi inte kan ta på för stort allvar, och han har också möjligheten att vara pragmatisk. Emedan vulcans kan bli närmast dogmatiska i sitt renande från drifterna har Kirk ingenting som är heligt. Kirk kan vara både principlös och hedonistisk.
Det är vår mänskliga svaghet som gör oss till människor och den svagheten skall kultiveras, då att njuta alltid är något gott i grunden . Det placerar Kirk i ett ledarkast över den rationelle filosofen Spock och den animalistiskt empatiske och känslostyrde plebejen Bones.
De mänskliga svagheterna är en blandning av kunskapsluckor och biologiskt nedärvda störningsmoment så som känslor. Dessa behöver undervisas bort men ett allt för överdrivet systematiserande och regelstyrande leder till en för stel och dogmatisk hållning till världen varför man måste släppa fram lite svaghet emellanåt och detta är den livet mening vi skapar.
Freuds topografiska modell med detet, jaget och överjaget återspeglas, men i någon sorts upplysningsvariant, där onda drifter inte i sig finns utan är inlärda. (Är det märkligt att man fann det nödvändigt att utveckla KBT?) Tillbaka till artikeln:

Borg som Federationens onda enäggstvilling
Parallellt med denna samhällsordning existerar Borg som representerar den onda makten och hotet mot utopin. Borg är en grupp enheter utan individuella särdrag och med ett kollektivt medvetande som styrs av ett "överhuvud". Borg har ingen egen "kultur" som sådan. Deras existens går ut på att assimilera andra kulturer och uppta dessa i det kollektiva medvetandet. Borg är kallt beräknande och helt utan känslor. Vi skulle kunna förstå Borg som en bild av det totalitära samhället och en motpol till det civiliserade och upphöjda samhälle som företräds av Picard och hans besättning. Samtidigt är de likheter som existerar mellan Borg och Enterprise-E slående.

Både hos Enterprise-E och Borg koncentreras makten till en enda individ. Den enda skillnaden är att det hos Borg inte existerar någon motsättning mellan undersåte och härskare. Borgsamhället är således inte ett tyranniskt samhälle; ingen medlem av kollektivet tvingas agera mot de egna övertygelserna. Både Enterprise-E och Borg är i någon mån multikulturella samhällen. Borg kan dock inte betecknas ett pluralistiskt samhälle. Å andra sidan är det tveksamt i vilken mån Enterprise-E och Federationen kan betecknas pluralistiskt. I filmen ges ingen antydan om att några faktiska ideologiska/politiska meningsskiljaktigheter råder vare sig Enterprise-E eller Federationen.

Vidare har både Borg och Enterprise-E en byråkratisk struktur/organisation inom vilken beslut fattas och arbete utförs. För att dessa strukturer ska fungera planenligt måste känslor och passioner ge vika för rationalitet och förnuft; i detta avseende måste sägas att Borg nått längre än Enterprise-E. Båda kulturer har samma drivkraft, att förbättra sig själva och utvecklas. Det enda som skiljer dem åt (om vi bortser från det faktum att Borg framställs som groteska och motbjudande rent fysiskt) är att Enterprise-E ger utrymme för individuella medvetanden.

Världens modernaste västerland
I viss utsträckning kan vi ge Lyotard rätt angående de Stora Berättelserna; väldigt få samhällen styrs idag utifrån övergripande världsförklaringar som marxism eller kristendom.

Dock är den Berättelse som han framför andra kritiserade, myten om framsteget och vetenskapens garant för dess uppfyllelse, inte på långa vägar försvunnen ur vår föreställningsvärld. Star Trek belyser, medvetet eller omedvetet, många aspekter av denna Berättelse: människans utveckling från barabari till civilisation, hennes herravälde över verkligheten, teknikens förmåga att föra oss framåt och bistå oss i vårt behärskande av naturen, den vetenskapliga metodens tillförlitlighet som redskap för såväl naturvetenskaplig forskning som samhällsdaning, förnuftets överlägsenhet över känslan och passionen etc.

Trots att allt fler har svårare att acceptera vetenskapen eller framstegstanken som ett Svar med stort S, så är det enligt dessa premisser som samhället fungerar. Vi inte endast tilltror vetenskapen uppgiften att förbättra våra liv med tekniska innovationer och mer avancerad sjukvård. Den vetenskapliga metoden anförtros förmånen att forma vårt samhälle i stort och sättet vi relaterar till varandra i samhället. Det moderna samhället är enligt Zygmunt Bauman (i Auschwitz och det moderna samhället, 1989) som en trädgård och staten är att betrakta som dess trädgårdsmästare. Med vetenskapliga verktyg, statistiska undersökningar, rapporter och samhällsvetenskapliga modeller tar de styrande sig an landet. För att leva måste samhällsträdgården växa, det vill säga ekonomisk tillväxt.

Samtidigt måste oönskade element elimineras på samma sätt som ogräs måste avlägsnas; genom att våldsanvändningen koncentreras till polismakten och en centralt styrd militärstyrka har staten möjlighet att med tvång oskadliggöra "antisociala element". I Sverige är den obligatoriska skolgången (bland annat) tänkt som ett sätt att fostra medborgare, att motverka "asociala" element.

Den vetenskapliga metoden har gett människan oändligt kraftfulla verktyg. Med en syn på människan som god, endast korrumperad av materiella brister och okunskap - yttre faktorer som kan korrigeras genom utbildning och materiellt välstånd - är det inte förvånande att man vill ge henne verktyg att låta denna godhet regera. Men angående människans benägenhet att låta kunskap och teknologi sprida fred tar oss inte historiens i försvar; berättelsen om kärnvapenroboten som används för att frälsa mänskligheten överskuggas av berättelsen om Einsteins teori som möjliggjorde Hiroshimas och Nagasakis förintelse. Idealisten Sokrates menade att kunskap var det enda goda.

Vetenskapsmannen Francis Bacons nöjde sig med att konstatera att "Kunskap är makt." Både Enterprise-E och Borg har expansiva drag, om än på olika sätt. Detta är något vi kan känna igen i vår egen västerländska kultur. Man skulle kunna hänvisa tillbaka till imperialismens dagar, men det är inte nödvändigt. Dagens västerländska kultur är troligen ännu mer assimilerande till sin natur. Det är symptomatiskt att vi idag delar in världen i industriländer och utvecklingsländer, där utvecklingsländer är de som utvecklas mot industrialisering enligt samma utvecklingskurva som vår egen.

Även på andra områden kan vi se likheterna mellan Star Treks samhällsvision och vår egen. Med dagens media, dess enorma potential och numera omedelbara genomslagskraft har vi vårt eget kollektiva medvetande. Om vi till detta kollektiva medvetande lägger en byråkratiska modell som är normen för organisation på nästan alla nivåer så kommer vi ännu närmare Borgs version av ett individlöst samhälle. Byråkratin skapar en situation där ingen har överblick över organisationens riktning. Arbetet utförs extremt effektivt men det blir samtidigt extremt svårt att överblicka vad det är som görs effektivt och vilka effekter detta arbeta har. Organisationen börjar på sätt och vis leva sitt eget liv och växer bortom kontroll. Det faktum att denna moderna ordning fortgår trots en stigande grad av skepsis hos allmänheten kan väl i någon mån betraktas som bevis för Baumanns påståenden.

Live long and prosper!

Noatestet...

Länk till testet.

Allmänheten varnas

Antipiratbyråns
chef lär ha iakttagits utanför Varuskrapan iförd tablettformad blå klädsel, ackompanjerande sig själv på stränginstrument och bärande en skylt ”Ipredmannen”. Allmänheten varnas.

(GA)

Vara trogen i tomhet

Petri förnekelse. Säga till Kristus: "Jag kommer att vara dig trogen", innebar redan det att förneka honom, ty det innebar att förutsätta trohetens källa hos sig själv och inte hos nåden. Eftersom han var en utvald , blev förnekelsen lyckligtvis uppenbar för alla och för honom själv. Hur många är det inte som skryter på samma sätt som han - och aldrig kommer till insikt om det.
Det var svårt att vara Kristus trogen. Det var att vara trogen i tomhet. Bra mycket lättare att vara Napoleon trogen intill döden. Bra mycket lättare för martyrerna (när deras tid kom) att vara trogna, ty då fanns Kyrkan redan, en makt, med timliga löften. Man dör för det som är starkt, inte för det som är svagt, eller åtminstone för det som - trots tillfällig svaghet - behåller en strålglans av styrka. Troheten mot Napoleon på S:t Helena var inte att vara trogen i tomhet. Att dö för det som är starkt berövar döden dess bitterhet. Och på samma gång - hela dess värde.

S. Weil.

Den enhet vi inte själva kan skapa

Människan är i grunden splittrad, lika självklart som tyngdlagen. Den basala gemenskapen, där människan jämför sig och önskar vadhelst den andre har är sammanbruten.

Mannen låg med sin hustru Eva, och hon blev havande och födde Kain. "Jag har gett liv åt en man, med Herrens hjälp", sade hon. Därefter födde hon Abel, Kains bror. Abel var herde och Kain brukade jorden. En gång frambar Kain en offergåva till Herren av markens gröda. Abel frambar också en gåva och offrade de fetaste delarna av de förstfödda djuren i sin hjord. Herren såg med välvilja på Abel och hans gåva men inte på Kain och hans gåva. Då blev Kain vred, och han sänkte blicken.
Herren sade till Kain: "Varför är du vred, och varför sänker du blicken?
Om du handlar rätt vågar du ju lyfta blicken, men om du inte handlar rätt ligger synden vid dörren. Dig skall den åtrå, men du skall råda över den."
Kain sade till sin bror Abel: "Kom med ut på fälten." Där överföll han sin bror Abel och dödade honom.
Herren sade till Kain: "Var är din bror Abel?" Han svarade: "Det vet jag inte. Skall jag ta hand om min bror?"
Herren sade: "Vad har du gjort? Din brors blod ropar till mig från marken.
Förbannad skall du vara, bannlyst från marken som öppnat sin mun för att ta emot din brors blod, som du har utgjutit. Om du odlar marken skall den inte längre ge dig sin gröda. Rastlös och rotlös skall du vara på jorden."
Kain sade till Herren: "Mitt straff är för tungt att bära. Du driver mig bort från marken, bort ur din åsyn. Rastlös och rotlös kommer jag att vara på jorden. Vem som helst som möter mig kan döda mig."
Herren svarade honom: "Jag lovar att Kain skall bli hämnad sju gånger om, om någon dödar honom." Och Herren satte ett tecken på Kain, för att han inte skulle bli dräpt av vem som helst som mötte honom.
Och Kain drog bort, undan Herren, och slog sig ner i landet Nod, öster om Eden. (1 Mos 4:1-16)

Förlusten av gemenskapen ger rotlöshet, rastlöshet och fruktlöst arbete. Till detta rädsla, men korsets tecken (tau) skyddar Kain. I själva verket är det hela en direkt fortsättning på efterspelet till den kända scenen i lustgården. När Gudskontakten bryts faller gemenskapen människor emellan samman.

Men Herren Gud ropade på mannen: "Var är du?"
Han svarade: "Jag hörde dig komma i trädgården och blev rädd, eftersom jag är naken, och så gömde jag mig."
Herren Gud sade: "Vem har talat om för dig att du är naken? Har du ätit av trädet som jag förbjöd dig att äta av?"
Mannen svarade: "Kvinnan som du har ställt vid min sida, hon gav mig av trädet, och jag åt."
Då sade Herren Gud till kvinnan: "Vad är det du har gjort?" Hon svarade: "Ormen lurade mig, och jag åt."

[...]

Till mannen sade han:
"Du som lyssnade till din hustru och åt av trädet som jag förbjöd dig att äta av,
förbannad skall marken vara för din skull. Med möda skall du hämta din näring från den så länge du lever, törne och tistel skall den ge dig.
Du skall äta av växterna på marken, du skall slita för ditt bröd i ditt anletes svett
tills du vänder åter till jorden.
Ty av den är du tagen, jord är du och jord skall du åter bli."
Mannen gav sin hustru namnet Eva, ty hon blev moder till alla som lever.
Herren Gud gjorde kläder av skinn åt mannen och kvinnan och klädde dem.
Herren Gud sade: "Människan har blivit som en av oss, med kunskap om gott och ont. Nu får hon inte plocka och äta också av livets träd, så att hon lever för alltid."
Och Herren Gud förvisade människan från Edens trädgård och lät henne bruka jorden varav hon var tagen.
Han drev ut människan, och öster om Edens trädgård satte han keruberna och det ljungande svärdet att vakta vägen till livets träd. (1 Mos 3:9-24)

Redan brottet med Gud förebådar splittringen, det var inte jag...

Brottet med Gud leder till gemenskapens sammanbrott, lika självklart som tyngdlagen. Egoistisk, rastlös, rotlös och rädd skall människan klara sig. Hur löser vi det? Vi:et uppstår.

Bibeln förklarar det för oss med hjälp av följande anekdot:

Hela jorden hade samma språk och samma ord.
När människorna flyttade österut fann de en dal i Shinar där de bosatte sig.
"Nu skall vi slå tegel och bränna det", sade de till varandra. De använde tegel som byggsten, och som murbruk använde de beck.
De sade: "Låt oss bygga en stad, med ett torn som når ända upp i himlen. Vårt namn blir känt, och vi slipper vara skingrade över hela jorden."
Då steg Herren ner för att se staden och tornet som människorna byggde.
Herren sade: "De är ett enda folk och har alla samma språk. Detta är bara början. Nu är ingenting omöjligt för dem, vad de än föresätter sig.
Låt oss stiga ner och skapa förvirring i deras språk, så att den ene inte förstår vad den andre säger."
Och Herren skingrade dem från denna plats ut över hela jorden, och de slutade att bygga på staden.
Därför kallas den Babel, ty där skapade Herren språkförbistringen på jorden, och därifrån skingrade han människorna ut över hela jorden. (1 mos 11:1-9)

Det som skulle rädda oss leder till mer splittring. Vi:et skapar ett de. Ingroupen skapar en outgroup, lika självklart som tyngdlagen.

Detta är den människa Gud igen gör ett folk av. Han tar först hand om ett vi, israels folk, och ger dem seger. Men den fridskonung man väntade sig skulle ge den slutgiltiga segern ställs utanför muren, blir ett med det avskilda och brutna, det utanför. Nedslagenheten i den övre salen går inte att ta miste på. Rastlöst och skräckslaget, skillt från Gud, med kläder av skinn och bommade dörrar. Minst av allt i enhet med någon annan. Sådan är människans utgångspunkt.

Vi ber om den enhet vi inte själva kan skapa ber vi om i tidegärden. Förstår ni nu pingsten? Förstår ni vilken profanering en begränsning av pingsten till enbart givandet av diverse trollkonster är?

För vad händer?

När pingstdagen kom var de alla församlade.
Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt. De såg hur tungor som av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem. Alla fylldes av helig ande och började tala andra tungomål, med de ord som Anden ingav dem. I Jerusalem bodde fromma judar från alla länder under himlen.
När dånet ljöd samlades hela skaran, och förvirringen blev stor när var och en hörde just sitt språk talas. Utom sig av förvåning sade de: "Men är de inte galileer allesammans, dessa som talar?
Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål talas?
Vi är parther, meder, elamiter, vi kommer från Mesopotamien, Judeen och Kappadokien, från Pontos och Asien, från Frygien och Pamfylien, från Egypten och trakten kring Kyrene i Libyen, vi har kommit hit från Rom, både judar och proselyter, vi är kretensare och araber - ändå hör vi dem tala på vårt eget språk om Guds stora gärningar." (Apg 2:1-11)

Kontakten med Gud är upprättad, den basala gemenskapen möjliggjord (Jesus svarade: "Om jag vill att han skall bli kvar tills jag kommer, vad rör det dig? Du skall följa mig. - Joh 21:22) och nu, slutligen, reverseras splittringen folken emellan. De har olika språk, men kan förstå varandra. I ett vi utan syndabockar i Kristus. Vi måste förstå Kyrkan och hennes enhet som ett sakrament i ljuset av detta. Som den fullkomlighet vi är totalt beroende av nåden för att skapa. Att detta även bringar ett slut på rastlöshet, rotlöshet, alienation och rädsla är en naturlig fortsättning.

De som tog till sig hans ord lät döpa sig, och den dagen ökade de troendes antal med inemot tre tusen. Och de deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna. Alla människor bävade: många under och tecken gjordes genom apostlarna. De troende fortsatte att samlas och hade allting gemensamt. De sålde allt vad de ägde och hade och delade ut åt alla, efter vars och ens behov. De höll samman och möttes varje dag troget i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje. De prisade Gud och var omtyckta av hela folket. Och Herren lät var dag nya människor bli frälsta och förena sig med dem. (Apg 2:41-47)

Vi hade det ju så trevligt

"Vi hade det ju så trevligt, kom nu inte här och förstör..." Så kan jag känna när man från t.ex. Aletheia pratar om sann och falsk enhet. Någonstans ligger det ekumenikens väsen att göra vissa avkall på det egna och på så vis öka takhöjden. "Vi vill ju alla väl", eller "vi menar nog samma sak, men med olika ord" eller det viktiga är ju att man älskar Jesus" kan vara vanliga åsikter, då man menar sig öka tankefriheten. Enheten nås genom att slå en ring runt det befintliga, alla samfund som heter kristna, förutom givetvis mormoner och jehovas vittnen (eller?), med alla medlemmar med olika samstämmig tro. Skrapa inte på fasaden, blottlägg inga olikheter, vi får tycka olika och ingen skall behöva stå till svars. I själva verket dör diskussionen.

Jag undrar huruvida en bakomliggande tanke, i tillägg till konflikträdslan, är att det kvittar vad man tycker. Det är den materialistiska historieskrivningen. Skeenden påverkas av materiella förutsättningar och tankarna och idéerna efterhandskonstrueras. Enligt denna syn är arbetet vi utför, lokalerna vi befinner oss i och de strukturella systemen viktigare än hur vi formulerar vår tro, huruvida våra hjärtan är vända mot Gud och vi förlåter våra syskon.

Skrapar man på ytan finner man åsikter som inte samtidigt kan vara sanna. Postmodernisten menar kanske att det inte finns någon sanning eller att vi inte kan uppnå eller veta något om sanningen, att vi har diverse olika kristendomar och ingen kan säga om den ena är mer eller mindre sann än den andre. Mot detta bryts trosuppfattningen om den Gudomliga uppenbarelsen. Om Gud inte förmedlar sig, hur har vi då kunnat veta någonting? Och vilket värde har då ett sanningsanspråk som det som säger att vi inte kan veta något om sanningen. Frågan blir då vem som har rätt. Krig har bekämpats över detta. Kyrkan har hållit enheten högt. Så inte hos reformatorerna; passar det inte, sök inte en lösning, dela i mindre enheter, där ni har helt rätt och alla andra har fel. Det är dock svårt att tänka någon annan än Kristus som har helt rätt.

Får vi inte söka vår identitet i vår gemensamma strävan efter att finna sanningen?
Hur skall vi då förhålla oss till före detta ärkebiskopar som högaktas och uttrycker en tro på det eviga livet som ett uttryck för att Gud kanske minns oss. Som säger sig söka men inte verkar finna något av det som traditionen pekat ut för oss. Här testas ju verkligen min egen takhöjd och jag finner inget svar...

Magnus Malm skriver bl.a. i sin senaste bok, "Ett hjärta större än världen" om tre sätt att se på kyrkan, som gräns, som kärna eller som riktning.

Gränsen är väl svenska kyrkans huvudsakliga sätt att se på det och eftersom vi är en folkkyrka och medborgaren enligt socialliberal logik är ett vårdpaket flyttas gränsen; alla skall med - en lära som redan Origenes fick kritik för.

Min gamla själasörjare Bo Brander talade i en predikan om gränser och menade att "vi kan sänka ribban hur mycket vi vill, till två meter under marken, det kommer ändå vara högre. Jesus har ingen ribba, han går ut och söker människor." Som jag ser det bör gränsen inte vara mot människor och deras åsikter - det kan vi lämna åt Gud. Det handlar om att bedöma den frukt som blir för att kunna se vägen framåt, och var vi är på väg in i en återvändsgränd. Gränsen bör vara ett letande efter den Helige Andes verk. Detta trode vara biskoparnas uppgift, som det enheten ämbete de är.

En kärna har Kyrkan i Kristus, som vi bör söka och försöka förstå. Jag anser att vi måste vara öppna för Herren och hans verk, var vi än må finna det.

Vi måste dock förhålla oss till att det finns dålig frukt och det finns ett utanför Herrens verk. Det dogmatiska är på intet sätt allvarligare än det praktiska. Kanske kan man säga att det dogmatiska är att söka i först när det praktiska skorrar. När en kyrka inte längre manar till efterföljelse. När medlemsantalen sjunker drastiskt och samhället hon befinner sig i avkristnas i hög takt. När stora delar av medlemmarna mycket sällan deltar i någon religiös ritual. När debatten avstannat och det blir mycket lågt till tak. Då kanske något är ruttet i dogmatiken, då kanske det är dags för urskiljning.

Dialog och förståelse - då kan vi se vad som kan försonas, där kan vi se om det är samma Gud vi tillber. Det är inte alltid en så trevlig process. Kanske får vi alla möta att det vi håller hårt i hela tiden var fel.

Lika självklart som tyngdlagen

Lika självklart som tyngdlagen. Simone Weil säger det flera gånger, det bara är så, när allt är avskalat. Vi skyr det nakna och avskalade. Nihilismen - att inget egentligen har värde eller mening, skepticismen - att vi egentligen inte kan veta något, och ensamheten. Man måste uppbåda fysikerns kyla när man skall se den - människans tyngdlag.

Som en sten genom historien, tillbaka till kunskapens träd, där vi ville bli gudar och själva skilja mellan gott och ont, och trängde bort honom från Hans tron. Redan Adam triumferar på nietzscheanskt vis över Gud. Här faller kontakten till tillvarons grund, vad kan vi sedan veta? Till gemenskapens sammanbrott i brodersmordet, utopins sammanbrott i Babel och det etiska sammanbrottet på Noas tid. Ensam utan mening, värde och kunskap - lika självklart som tyngdlagen.

Men Guds ande svävar över tomheten...

Frigörelsen

Att ta till godo en tomhet hos sig själv, det är övernaturligt. Var finns kraft till en handling utan vederlag? Kraften måste komma annorstädes ifrån. Först krävs dock någonting förtvivlat, ett lösryckande, så först tomhet skapas.

*

För att nå fullständig frigörelse räcker det inte med olyckan. Det fordras en olycka utan tröst. Det får inte finnas någon tröst. Ingen föreställbar tröst. Då stiger den outsägliga trösten ned.
Förlåta skulderna. Ta tillgodo det förflutna utan att kräva vederlag av framtiden. Då tiden att stå stilla i ögonblicket. Det är också att ta till godo döden.
"Har har tömt sig [kenosis] på sin gudomlighet. [fil 2:7]" Tömma sig på världen. Ikläda sig en slavs natur. Förminska sig till det grand, till den punkt man upptar i rummet och tiden. Till ingenting.
Lägga av sin inbillade härskarmakt över världen. Fullkomlig ensamhet. Då har man sanningen om världen.

Simone Weil - Tyngden och nåden

Nu då?

Det sekulära samhället börjar klaga på den organisatoriska styrningen från svk av den sekulära teologiutbildningen. Att utbildningen under lång tid inte innefattat andlig vägledning eller konfessionella bibelstudier, att präst inte längre i verkligheten betraktas som ett kall format i en församling och bekräftat i lämplighet, eller ens ett ämbete som på något sätt skulle skilja sig från ett yrke som murare eller chefsredaktör är givetvis ett fattigdomsbevis. Det är väl logiskt att även denna aspekt av Kyrkan avmytologiseras, men nu blir det svårt. När världen man sträcker sig emot inte vill ha en, vad göra? Skall svk bygga ut pastis? Mer fikabröd och diskussioner om homovigslar? Skall man börja nya utbildningsinstitutioner - stockholmsteologin (1, 2, 3, 4, 5) kanske kunde vara ett sätt? När man håller fram tvivel och okunskap, "kristendomar" som något eftersträvansvärt, vad skall man överhuvudtaget lära sig, kanske är kladdkaketäta fhskkurser är mest lämpade för den kyrka man siktar på.

Kanske är det lika bra. Engagemang och glöd, bön och sökande, krävs för att göra ett bra jobb som präst. Ett brottande med Gud, och hans uppenbarelse. När det skall hinnas med som mamma, fru, osv., vilket vi ser så många exempel på, bli det som det blir.

Kyrkoetablissemanget verkar ju trivas bra med varandra. "biskopsämnet" Helle Klein, Mikael Mogren, Bonnier, KG, Annika Borg, Wejeryd, i KT varje vecka, på TV lika ofta. Varför he varför känner inte jag igen mig? Varför finns det inte en enda svkledare jag kan identifiera mig med?

Svaret har tidigare varit från t.ex. Helle att jag är fri att söka mig någon annanstans. När man inte platsar i den öppna folkkyrkan, kanske till och med för att hålla folkkyrkan öppen, då undrar man ju...

Djur utan ryggrad

Man pratar ibland om 90-talet som årtiondet där alla var mest fokuserade på vad andra tyckte var inne. Ofta prisades individualiteten och det nyskapade men bara en sak åt gången tilläts varför vi lämnades med ett enhetssamhälle som inte bara var trångt utan också väldigt ombytligt. Globalisering är inget positivt ifall det enda som von oben skickas ut är maokostymer från Aqua limone, eller statsradion spelar Britney för allas öron. Detta ängsliga att direkt anpassa sig efter trenderna, att vara "rätt", ha rätt politiskt korrekta åsikter osv. har en stor kvarvarande bastion - SR P3. Finns det något sammanhang där en rätt fördelning av etnisk bakgrund och sexualiteter; dessutom ungdomligt, med rätt åsikter; en avslappnad, oengagerad, och obildad hållning; blandat med en stor mängd ångest för att följa alla trender.


Man kan i detta läge fundera på Paris Hiltons politiska program. Ge alla vad de vill ha. Ett parlament skall ju vara transparent gentemot folkets vilja, människan är ju ändå god. Att massorna i verkligheten skulle följa "Guden af sin buk", samt hänfalla åt diverse kortsiktiga satsning för eller emot vad nu veckans moralpanik har i fokus - må det vara miljö, svininfluensa, omskärelse eller fifflande Skandiachefer, är något vi inte talar högt om men ändå måste förhålla oss till. Den lagstiftande församlingen som möter uppgiften i verkligheten definierar själv sitt uppdrag som delvis uppfostrande.

Djur utan ryggrad formar sig lätt efter omgivningens tryck.