söndag 7 juni 2009

Dagens Simone Weil: Nödvändigheten


Bättre än så här kan knappast Andens ledning beskrivas. Hade jag haft förmågan kunde jag skrivit det själv.

Lydnad är den högsta dygden. Älska nödvändigheten. I förhållande till individen finns ingenting som står så lågt som nödvändigheten (tvång, våld, en "hård nödvändighet"). Från den befriar den universella nödvändigheten.

*

Att göra sig fri från gärningens frukter. - Undvika detta som är oundvikligt. Hur skall det gå till?
Handla, inte för ett mål, utan på grund av en nödvändighet. Jag kan inte annat. Det är inte handling utan ett slags overksamhet. Handlande utan handling.
I viss mening är slaven en förebild (det lägsta - det högsta, alltid samma lag). Materien likaså.
Förlägga drivkraften för sina handlingar utanför sig själv. Vara driven. De fullkomligt rena motiven (de uslaste likaså - alltid samma lag) verkar komma utifrån.


Edit: "Det finns saker man måste göra, annars är man bara en liten lort" - Jonathan Lejonhjärta

2 kommentarer:

Martin sa...

Hej! Jag har läst på din blogg ibland, och en del Simone Weil. Måste säga att jag är kluven inför henne - så intelligent och klarsynt och samtidigt, tycks det mig, så hårda krav på sig (se t ex under "utplåning"). Upplevde hon att hon var älskad?

Mig ställer hennes texter också frågan på sin spets hur man ska se på jordelivet - vad får bejakas i ens liv som människa med alla dess begränsningar och möjligheter.

Excelsis sa...

Hej Martin. Själv är jag bara halvvägs genom Tyngden och nåden och är således ingen Weilexpert. Jag kan erbjuda lite tankar.

En människa som väljer bort alla trygghetsgrunder, ser vänskap som något falskt och det stora beviset på verklighet att den är sträv och hård har onekligen valt en smal väg. Ingen människa kan älska sig själv, skriver hon, endast pga. Gud som älskar oss kan vi älska oss själva. I mina öron låter det kargt, men kan ändå känna igen denna enhet med Gud bortom känslor av jobbigt eller behagligt. I detta flöde eller vad man skall kalla det är det mänskliga upplevandet och den egna viljan sekundära. Lydnaden är då att vara den man är tänkt att vara, den man innerst inne är. Det ställer dock totala krav på Guds verklighet och hans godhet, samt sanning. Man kan alltid ifrågasätta det självutplånande temat. Så sublimeras mycket självhat.

I all platonskt inspirerad teologi är ju just det du pekar på faran, vad händer med inkarnationen, är det möjligt att vara människa inför denna rena Gud. Skall man fly bort från allt detta i väntan på den rena himlen. Skall jag läsa Weil med välmenande ögon tänker jag att hon i första hand önskar ärlighet. Att det är mycket i våra liv som inte är så Kristuslikt torde det inte stå något tvivel om. Weil tar på allvar upp kampen med detta kött. Den primära drivkraften i detta är Gud själv och närheten till honom. Att det finns nåd och förlåtelse för gemene man är inte en motsägelse. Weils kärlek och empati med sina medmänniskor har sina källor just i Gud.