Vägen till det stora livet

Vad är det som berättigar förståelsebaserande vetenskaper? Psykoanalys, kvalitativ forskning, teologi, filosofi. När målet är en begreppsvärld att begripliggöra, peka ut en riktning, men där betingelserna är sådana att delen för sig inte går att isolera kan man knappast kalla det för verklighetsfrånvänt. Vi talar på ett vis om det vi inte vet, men sättet att göra det på har visat sig vara fruktbart. Inte att det på något vis skulle ta bort något från naturvetenskaperna.

Etiken är ett sådant område. Det är lätt att strida för värdenihlism. Desto svårare är det att motivera varför människan inte skall styras av sin buk och den starkare inte skall förtrycka den svage. Det finns diverse lärare som visat på en annan väg. De har en utsaga om rättvisa, ickevåld, kärlek som vi kan känna igen som en röst. Kalla det ett narrativ. Kalla det en helt subjektiv utsaga om det bästa sättet att vara människa. För i detta är det inte upp till var och en att definiera. Bilden av den goda etiken finns, narrativet går att se. Helgonen och de andra stort levda liven har visat vägen.

Utifrån sökandet efter detta narrativ kommer man i kontakt med något, någon, ett subjekt - jag kan inte beskriva det på ett annat sätt. Han tar av nödvändighet viss form och blir på så vis också något att känna igen, i helgonens upplevelser och liv, i den Heliga Skrift.

Bevisa Gud säger man. Har man inte funnit de stora livens väg, som var så levande under romantiken, har man inte försök söka det goda och det vackra kan jag inte det, ty det är så jag känner honom.

Om din förståelse av Gud hjälper dig i din förståelse av världen, om din förståelse av dig själv hjälper dig i din vardag, speglar det någon form av sanning. Vi har måhända inte detaljerna rätt, men det är sannerligen den enda vägen till det stora livet.