måndag 15 juni 2009

There will be blood och människans möjlighet


Jaha, så ligger man här och kan inte sova...

Jag såg There will be blood igår kväll. Dynamiken mellan Daniel Plainview och Eli Sunday är ganska slående. Båda förnedrar den andre när den får chansen, både attackerar sina egna familjemedlemmar, de är båda beredda att manipulera och att sälja allt som är heligt för bröd och linssoppa. Namnen är inte heller en slump, där Daniel Day-Lewis karaktär ser allt mer i sitt nyktra ljus - ett nihilistiskt evangelium - med den större ensamheten som pris. I filmens upplösning efter att Eli proklamerat "I am a false prophet and God is a superstition" uttrycker Eli att vi är bröder till den uppretade Plainview. Bröder...

Rovkapitalisten var i allra högsta grad en realitet i av 1900-talet och får väl ses som en delförklaring till socialismens uppgång. Precis som rövaradeln några hundra år tidigare tillskansade sig land (ex. Gustav Vasa). Enligt Foucaults utmärkta teori expanderar alla narrativ tills de stöter på motstånd och då istället riktar sin energi åt att konsolidera narrativet (t.ex. en stat som går från expansion till konsolidering och repression). När landet är ägt vänds uppmärksamheten mot det landet är fyllt av. Utifrån detta skriver Rousseau följande:
"The first man who, having enclosed a piece of ground, bethought himself of saying This is mine, and found people simple enough to believe him, was the real founder of civil society. From how many crimes, wars, and murders, from how many horrors and misfortunes might not any one have saved mankind, by pulling up the stakes, or filling up the ditch, and crying to his fellows: Beware of listening to this imposter; you are undone if you once forget that the fruits of the earth belong to us all, and the earth itself to nobody." - J-J Rousseau
Den underliggande tesen är att all makt baserar sig på att man tar från sin broder det som är hans enligt naturrätt. Det är ju det synsätt med vilket socialismen rättfärdigar mord och konfiskeringar av familjers egendom; man tar tillbaka det som blivit taget ifrån en.

Två Rockefellercitat är på sin plats: "The way to make money is to buy when blood is running in the streets." och "The ability to deal with people is as purchasable a commodity as sugar or coffee and I will pay more for that ability than for any other under the sun."

Oskorei, som exempel på en mer konservativ historiesyn, skriver följande i sitt inlägg om Ortega y Gasset:
Ortega y Gasset menar att det finns två huvudsakliga människotyper. Den ena strävar uppåt, och kan beskrivas som aristokratisk. Den andra är nöjd med sin nuvarande karaktär, och kan beskrivas som massmänniska. Han påpekar att dessa typer inte nödvändigtvis sammanfaller med sociala klasser, en vetenskapsman eller adelsman kan vara en massmänniska medan en arbetare kan ha personligheten hos en aristokrat.
There will be blood, tecknar en man i kraftig materiell expansion, emedan hans karaktär förblir. Vi kan förstå hur girighet leder till ensamhet och olycka. Frågan är ifall den vertikala dimensionen är en fernissa de priviligerade klasserna kan ägna sig åt enligt det gamla konceptet att den första generationen anskaffar med realpolitiska metoder, den andra förvaltar, den tredje blir konstnär. Ifall vår ärorika kamp för det goda, sköna och sanna parasiterar på ett samhälle byggt av en ond drift (judisk världssyn skull så vitt jag förstår det hålla sig i detta). Punkten är en av kärnorna i Simone Weils Tyngden och nåden, är vi utlämnade åt vår rovdrift, eller finns nåden som får oss att falla uppåt; i mer konkreta termer, är Moder Theresa och Dalai Lama charlataner likt Eli Sunday eller finns det något äkta i vilket de växer.

Gör det det finns det hopp, då finns det möjlighet för människan att växa, att höja sig (bli höjd?) över sig själv. Gör det inte det tjänar vi alla på en "plain view" av saker och ting. Vårat synsätt kommer predicera våra handlingar.

5 kommentarer:

Kraxpelax sa...

http://www.newsmill.se/artikel/2009/06/14/andlighet-och-ekonomi

Alde sa...

Vet inte om jag förstår hela sammanhanget rätt men intressant det att en generation skaffar och bygger upp, nästa förvaltar och den tredje blir konstnär. När man tänker på det så ser man det tydligt i många familjer och där ärver väl konstnären den fernissa som förfäderna kämpat ihop.
Dessa konstnärer är nog mer som amatörer och varken deras själ eller kropp har vuxit upp ur lidelse, de har inte behövt kämpa för den mat eller status de har och kanske de skapar för att ha något att göra.
Vill också tro som du att det finns något äkta som för oss uppåt. Kalla det nåd. Men också nöd är drivkraft – men inte direkt som rovdrift. Många i gränslandet av smärta, hunger och svåra uppväxtförhållanden har på grund av den nöden, åstadkommit storverk, blivit världsmästare och byggt storföretag. Men kanske kan man kalla det en ”nåd” som fört dom uppåt.

Tänker mej också att Moder Teresa med många fler är starka människor som bevisar att det faktiskt finns något äkta som vi kan lyssna till och som ges till alla men få orkar följa, allra minst de som är den där tredje generation som kan flyta på räkmackor och ägna sig åt konstnärsfernissa. Men om en sån arvtagare tror på det ”äkta” så borde hans konst bli mer sann och han skulle ägna sig även åt goda handlingar mot sina medmänniskor. Vill tro att han då också får nåden att uppleva ett meningsfullt liv. Tror däremot inte att man kan det om man lever ett rovdriftsliv. Men helt klart, de goda och goda handlingar är inte alltid gott för ett samhälle.

Hoppas du får sova bättre inatt, ha de så gott!

Excelsis sa...

Alde: Lidandet och nöden är väl inte nåden i sig. Det är inte ovanligt att man hämnas på sina barn och sin omgivning för det man blivit utsatt för. Men just detta att det går att vända till något positivt...

Har för övrigt sovit bättre tack.

Alde sa...

Nejdå det är ingen nåd att lida. Men visst precis... lidandet går att vända.
Det där om att hämnas på sina barn och omgivning - tror jag vet en sån person - men har inte sett det på de sättet men faktiskt stämmer det in. Det måste väl ske omedvetet och varför?

Excelsis sa...

Hela Simone Weils poäng är att detta är det Gudomliga som verkar. Om jag förstår henne rätt är en ledtråd att se sitt lidande som just något att lida och därmed passivt vederfara. Att låta det vara stegen ned från det omänskliga ned i det mänskliga där Kristus delar vårt lidande. Det låter bara flummigt när jag skriver. Läs boken: Tyngden och nåden.