There will be blood och människans möjlighet

Jaha, så ligger man här och kan inte sova...

Jag såg There will be blood igår kväll. Dynamiken mellan Daniel Plainview och Eli Sunday är ganska slående. Båda förnedrar den andre när den får chansen, både attackerar sina egna familjemedlemmar, de är båda beredda att manipulera och att sälja allt som är heligt för bröd och linssoppa. Namnen är inte heller en slump, där Daniel Day-Lewis karaktär ser allt mer i sitt nyktra ljus - ett nihilistiskt evangelium - med den större ensamheten som pris. I filmens upplösning efter att Eli proklamerat "I am a false prophet and God is a superstition" uttrycker Eli att vi är bröder till den uppretade Plainview. Bröder...

Rovkapitalisten var i allra högsta grad en realitet i av 1900-talet och får väl ses som en delförklaring till socialismens uppgång. Precis som rövaradeln några hundra år tidigare tillskansade sig land (ex. Gustav Vasa). Enligt Foucaults utmärkta teori expanderar alla narrativ tills de stöter på motstånd och då istället riktar sin energi åt att konsolidera narrativet (t.ex. en stat som går från expansion till konsolidering och repression). När landet är ägt vänds uppmärksamheten mot det landet är fyllt av. Utifrån detta skriver Rousseau följande:

"The first man who, having enclosed a piece of ground, bethought himself of saying This is mine, and found people simple enough to believe him, was the real founder of civil society. From how many crimes, wars, and murders, from how many horrors and misfortunes might not any one have saved mankind, by pulling up the stakes, or filling up the ditch, and crying to his fellows: Beware of listening to this imposter; you are undone if you once forget that the fruits of the earth belong to us all, and the earth itself to nobody." - J-J Rousseau

Den underliggande tesen är att all makt baserar sig på att man tar från sin broder det som är hans enligt naturrätt. Det är ju det synsätt med vilket socialismen rättfärdigar mord och konfiskeringar av familjers egendom; man tar tillbaka det som blivit taget ifrån en.

Två Rockefellercitat är på sin plats: "The way to make money is to buy when blood is running in the streets." och "The ability to deal with people is as purchasable a commodity as sugar or coffee and I will pay more for that ability than for any other under the sun."

Oskorei, som exempel på en mer konservativ historiesyn, skriver följande i sitt inlägg om Ortega y Gasset:

Ortega y Gasset menar att det finns två huvudsakliga människotyper. Den ena strävar uppåt, och kan beskrivas som aristokratisk. Den andra är nöjd med sin nuvarande karaktär, och kan beskrivas som massmänniska. Han påpekar att dessa typer inte nödvändigtvis sammanfaller med sociala klasser, en vetenskapsman eller adelsman kan vara en massmänniska medan en arbetare kan ha personligheten hos en aristokrat.

There will be blood, tecknar en man i kraftig materiell expansion, emedan hans karaktär förblir. Vi kan förstå hur girighet leder till ensamhet och olycka. Frågan är ifall den vertikala dimensionen är en fernissa de priviligerade klasserna kan ägna sig åt enligt det gamla konceptet att den första generationen anskaffar med realpolitiska metoder, den andra förvaltar, den tredje blir konstnär. Ifall vår ärorika kamp för det goda, sköna och sanna parasiterar på ett samhälle byggt av en ond drift (judisk världssyn skull så vitt jag förstår det hålla sig i detta). Punkten är en av kärnorna i Simone Weils Tyngden och nåden, är vi utlämnade åt vår rovdrift, eller finns nåden som får oss att falla uppåt; i mer konkreta termer, är Moder Theresa och Dalai Lama charlataner likt Eli Sunday eller finns det något äkta i vilket de växer.

Gör det det finns det hopp, då finns det möjlighet för människan att växa, att höja sig (bli höjd?) över sig själv. Gör det inte det tjänar vi alla på en "plain view" av saker och ting. Vårat synsätt kommer predicera våra handlingar.