Jag har dig kär, Herre, min styrka, Herre, min klippa, min borg och min räddare, min Gud, berget som är min tillflykt, min sköld och mitt starka värn, min fristad. (Ps 18:2-3)
Jag finner mig ståendes ensam med en allt för lång försvarslinje. Det är inte tid för elastiska försvar, moralen håller inte för ett motangrepp. Ett återstår, att falla tillbaka till bröstvärnet, till Herrens berg. Kanske där kan de stenar jag bär lägga något till den ståtliga väggen.
1 kommentar:
Tack. Tror jag ska ta den tanken som utgångspunkt för kvällens andakt. En djup och god tanke...
Skicka en kommentar