En följd av skillnaden i bilden av människan mellan Freud och kristendomen blir den på drifter och sublimering. Sublimering först. Säg den sexuella driften att föröka sig. Människan går från ett djur mot den kultiverade varelsen. I ett samhälle fungerar det inte att man knullar runt till höger och vänster (även om försök gjorts i modern tid) och individen får med hjälp av de av skam internaliserade strukturerna kanalisera in sexualiteten i en parrelation (där man också kan få ägna sig fritt åt projektioner osv, men det är en annan fråga). Klatt och betartt!Enligt kristet sätt att se det är den gudomliga strukturen nedlagd i oss viljan till tvåsamheten och att leva gå in i massa kortvarig avancerad paronani ses som er pervertering av den "rena driften", den fullkomliga skapelsen som den var tänkt att vara. Denna teologi vänder sig emot alla former av svartmålning av världen [1, 2, 3] som kan vara vanlig bland kyrkliga ledare, utan ser skapelsen som god och att djälvulen inte själv har förmågan att skapa något, bara pervertera det som redan står där.
-----------
Det ter sig mer och mer klart för mig att Wittgensteins filosofiska program leder till att "det man inte kan tala om" mindre och mindre talas om (det kan också ha varit så hela tiden, vad vet jag). Kvar blir vi med någon sorts common-sense-bonnig hållning till alla stora frågor. Och med tanke på att vårt sätt att förstå vår verklighet direkt styr de val vi gör, och att det ingalunda är lite dökött runt de objektiva observationerna, utan för hela omvärldsförståelsen basala parametrar, är detta mycket riskabelt. "Man vet ju hur invandrare är." Samtidigt diskuterades en del av frågorna på 70-talet utan att det ledde någonvart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar