Den enhet vi inte själva kan skapa

Människan är i grunden splittrad, lika självklart som tyngdlagen. Den basala gemenskapen, där människan jämför sig och önskar vadhelst den andre har är sammanbruten.

Mannen låg med sin hustru Eva, och hon blev havande och födde Kain. "Jag har gett liv åt en man, med Herrens hjälp", sade hon. Därefter födde hon Abel, Kains bror. Abel var herde och Kain brukade jorden. En gång frambar Kain en offergåva till Herren av markens gröda. Abel frambar också en gåva och offrade de fetaste delarna av de förstfödda djuren i sin hjord. Herren såg med välvilja på Abel och hans gåva men inte på Kain och hans gåva. Då blev Kain vred, och han sänkte blicken.
Herren sade till Kain: "Varför är du vred, och varför sänker du blicken?
Om du handlar rätt vågar du ju lyfta blicken, men om du inte handlar rätt ligger synden vid dörren. Dig skall den åtrå, men du skall råda över den."
Kain sade till sin bror Abel: "Kom med ut på fälten." Där överföll han sin bror Abel och dödade honom.
Herren sade till Kain: "Var är din bror Abel?" Han svarade: "Det vet jag inte. Skall jag ta hand om min bror?"
Herren sade: "Vad har du gjort? Din brors blod ropar till mig från marken.
Förbannad skall du vara, bannlyst från marken som öppnat sin mun för att ta emot din brors blod, som du har utgjutit. Om du odlar marken skall den inte längre ge dig sin gröda. Rastlös och rotlös skall du vara på jorden."
Kain sade till Herren: "Mitt straff är för tungt att bära. Du driver mig bort från marken, bort ur din åsyn. Rastlös och rotlös kommer jag att vara på jorden. Vem som helst som möter mig kan döda mig."
Herren svarade honom: "Jag lovar att Kain skall bli hämnad sju gånger om, om någon dödar honom." Och Herren satte ett tecken på Kain, för att han inte skulle bli dräpt av vem som helst som mötte honom.
Och Kain drog bort, undan Herren, och slog sig ner i landet Nod, öster om Eden. (1 Mos 4:1-16)

Förlusten av gemenskapen ger rotlöshet, rastlöshet och fruktlöst arbete. Till detta rädsla, men korsets tecken (tau) skyddar Kain. I själva verket är det hela en direkt fortsättning på efterspelet till den kända scenen i lustgården. När Gudskontakten bryts faller gemenskapen människor emellan samman.

Men Herren Gud ropade på mannen: "Var är du?"
Han svarade: "Jag hörde dig komma i trädgården och blev rädd, eftersom jag är naken, och så gömde jag mig."
Herren Gud sade: "Vem har talat om för dig att du är naken? Har du ätit av trädet som jag förbjöd dig att äta av?"
Mannen svarade: "Kvinnan som du har ställt vid min sida, hon gav mig av trädet, och jag åt."
Då sade Herren Gud till kvinnan: "Vad är det du har gjort?" Hon svarade: "Ormen lurade mig, och jag åt."

[...]

Till mannen sade han:
"Du som lyssnade till din hustru och åt av trädet som jag förbjöd dig att äta av,
förbannad skall marken vara för din skull. Med möda skall du hämta din näring från den så länge du lever, törne och tistel skall den ge dig.
Du skall äta av växterna på marken, du skall slita för ditt bröd i ditt anletes svett
tills du vänder åter till jorden.
Ty av den är du tagen, jord är du och jord skall du åter bli."
Mannen gav sin hustru namnet Eva, ty hon blev moder till alla som lever.
Herren Gud gjorde kläder av skinn åt mannen och kvinnan och klädde dem.
Herren Gud sade: "Människan har blivit som en av oss, med kunskap om gott och ont. Nu får hon inte plocka och äta också av livets träd, så att hon lever för alltid."
Och Herren Gud förvisade människan från Edens trädgård och lät henne bruka jorden varav hon var tagen.
Han drev ut människan, och öster om Edens trädgård satte han keruberna och det ljungande svärdet att vakta vägen till livets träd. (1 Mos 3:9-24)

Redan brottet med Gud förebådar splittringen, det var inte jag...

Brottet med Gud leder till gemenskapens sammanbrott, lika självklart som tyngdlagen. Egoistisk, rastlös, rotlös och rädd skall människan klara sig. Hur löser vi det? Vi:et uppstår.

Bibeln förklarar det för oss med hjälp av följande anekdot:

Hela jorden hade samma språk och samma ord.
När människorna flyttade österut fann de en dal i Shinar där de bosatte sig.
"Nu skall vi slå tegel och bränna det", sade de till varandra. De använde tegel som byggsten, och som murbruk använde de beck.
De sade: "Låt oss bygga en stad, med ett torn som når ända upp i himlen. Vårt namn blir känt, och vi slipper vara skingrade över hela jorden."
Då steg Herren ner för att se staden och tornet som människorna byggde.
Herren sade: "De är ett enda folk och har alla samma språk. Detta är bara början. Nu är ingenting omöjligt för dem, vad de än föresätter sig.
Låt oss stiga ner och skapa förvirring i deras språk, så att den ene inte förstår vad den andre säger."
Och Herren skingrade dem från denna plats ut över hela jorden, och de slutade att bygga på staden.
Därför kallas den Babel, ty där skapade Herren språkförbistringen på jorden, och därifrån skingrade han människorna ut över hela jorden. (1 mos 11:1-9)

Det som skulle rädda oss leder till mer splittring. Vi:et skapar ett de. Ingroupen skapar en outgroup, lika självklart som tyngdlagen.

Detta är den människa Gud igen gör ett folk av. Han tar först hand om ett vi, israels folk, och ger dem seger. Men den fridskonung man väntade sig skulle ge den slutgiltiga segern ställs utanför muren, blir ett med det avskilda och brutna, det utanför. Nedslagenheten i den övre salen går inte att ta miste på. Rastlöst och skräckslaget, skillt från Gud, med kläder av skinn och bommade dörrar. Minst av allt i enhet med någon annan. Sådan är människans utgångspunkt.

Vi ber om den enhet vi inte själva kan skapa ber vi om i tidegärden. Förstår ni nu pingsten? Förstår ni vilken profanering en begränsning av pingsten till enbart givandet av diverse trollkonster är?

För vad händer?

När pingstdagen kom var de alla församlade.
Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt. De såg hur tungor som av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem. Alla fylldes av helig ande och började tala andra tungomål, med de ord som Anden ingav dem. I Jerusalem bodde fromma judar från alla länder under himlen.
När dånet ljöd samlades hela skaran, och förvirringen blev stor när var och en hörde just sitt språk talas. Utom sig av förvåning sade de: "Men är de inte galileer allesammans, dessa som talar?
Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål talas?
Vi är parther, meder, elamiter, vi kommer från Mesopotamien, Judeen och Kappadokien, från Pontos och Asien, från Frygien och Pamfylien, från Egypten och trakten kring Kyrene i Libyen, vi har kommit hit från Rom, både judar och proselyter, vi är kretensare och araber - ändå hör vi dem tala på vårt eget språk om Guds stora gärningar." (Apg 2:1-11)

Kontakten med Gud är upprättad, den basala gemenskapen möjliggjord (Jesus svarade: "Om jag vill att han skall bli kvar tills jag kommer, vad rör det dig? Du skall följa mig. - Joh 21:22) och nu, slutligen, reverseras splittringen folken emellan. De har olika språk, men kan förstå varandra. I ett vi utan syndabockar i Kristus. Vi måste förstå Kyrkan och hennes enhet som ett sakrament i ljuset av detta. Som den fullkomlighet vi är totalt beroende av nåden för att skapa. Att detta även bringar ett slut på rastlöshet, rotlöshet, alienation och rädsla är en naturlig fortsättning.

De som tog till sig hans ord lät döpa sig, och den dagen ökade de troendes antal med inemot tre tusen. Och de deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna. Alla människor bävade: många under och tecken gjordes genom apostlarna. De troende fortsatte att samlas och hade allting gemensamt. De sålde allt vad de ägde och hade och delade ut åt alla, efter vars och ens behov. De höll samman och möttes varje dag troget i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje. De prisade Gud och var omtyckta av hela folket. Och Herren lät var dag nya människor bli frälsta och förena sig med dem. (Apg 2:41-47)