[Kör]Fånga rävarna åt oss, de små rävarna, som härjar i vingårdarna, våra vingårdar som går i blom. [Hon]Min vän är min och jag är hans, han som vallar sin hjord bland liljor. Tills vinden vaknar och skuggorna flyr, ströva omkring, min vän, som en gasell, som en ung hjort på de kryddoftande bergen. (Höga v 2:15-18)
Hans röst har trollbundit henne och det Jag hon var satt att vakta av sina syskon finns nu inte längre för henne. Murarna har kollapsat och diverse illasinnade djur får fritt spelrum, får klampa i det heligaste, som märkligt nog går i blom trots vanskötseln. Trots att hon är i sitt eget än har vännen lugnat henne. Hon sjunger ut sin kärlek till honom och vill hans frihet, där han rör sig smidigt bland de himmelskt doftande giganterna, de stora hon kan se på avstånd. Hon gläds i honom, sig själv kan hon inte längre tänka på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar