torsdag 4 juni 2009

Vi hade det ju så trevligt


"Vi hade det ju så trevligt, kom nu inte här och förstör..." Så kan jag känna när man från t.ex. Aletheia pratar om sann och falsk enhet. Någonstans ligger det ekumenikens väsen att göra vissa avkall på det egna och på så vis öka takhöjden. "Vi vill ju alla väl", eller "vi menar nog samma sak, men med olika ord" eller det viktiga är ju att man älskar Jesus" kan vara vanliga åsikter, då man menar sig öka tankefriheten. Enheten nås genom att slå en ring runt det befintliga, alla samfund som heter kristna, förutom givetvis mormoner och jehovas vittnen (eller?), med alla medlemmar med olika samstämmig tro. Skrapa inte på fasaden, blottlägg inga olikheter, vi får tycka olika och ingen skall behöva stå till svars. I själva verket dör diskussionen.

Jag undrar huruvida en bakomliggande tanke, i tillägg till konflikträdslan, är att det kvittar vad man tycker. Det är den materialistiska historieskrivningen. Skeenden påverkas av materiella förutsättningar och tankarna och idéerna efterhandskonstrueras. Enligt denna syn är arbetet vi utför, lokalerna vi befinner oss i och de strukturella systemen viktigare än hur vi formulerar vår tro, huruvida våra hjärtan är vända mot Gud och vi förlåter våra syskon.

Skrapar man på ytan finner man åsikter som inte samtidigt kan vara sanna. Postmodernisten menar kanske att det inte finns någon sanning eller att vi inte kan uppnå eller veta något om sanningen, att vi har diverse olika kristendomar och ingen kan säga om den ena är mer eller mindre sann än den andre. Mot detta bryts trosuppfattningen om den Gudomliga uppenbarelsen. Om Gud inte förmedlar sig, hur har vi då kunnat veta någonting? Och vilket värde har då ett sanningsanspråk som det som säger att vi inte kan veta något om sanningen. Frågan blir då vem som har rätt. Krig har bekämpats över detta. Kyrkan har hållit enheten högt. Så inte hos reformatorerna; passar det inte, sök inte en lösning, dela i mindre enheter, där ni har helt rätt och alla andra har fel. Det är dock svårt att tänka någon annan än Kristus som har helt rätt.

Får vi inte söka vår identitet i vår gemensamma strävan efter att finna sanningen?
Hur skall vi då förhålla oss till före detta ärkebiskopar som högaktas och uttrycker en tro på det eviga livet som ett uttryck för att Gud kanske minns oss. Som säger sig söka men inte verkar finna något av det som traditionen pekat ut för oss. Här testas ju verkligen min egen takhöjd och jag finner inget svar...

Magnus Malm skriver bl.a. i sin senaste bok, "Ett hjärta större än världen" om tre sätt att se på kyrkan, som gräns, som kärna eller som riktning.

Gränsen är väl svenska kyrkans huvudsakliga sätt att se på det och eftersom vi är en folkkyrka och medborgaren enligt socialliberal logik är ett vårdpaket flyttas gränsen; alla skall med - en lära som redan Origenes fick kritik för.

Min gamla själasörjare Bo Brander talade i en predikan om gränser och menade att "vi kan sänka ribban hur mycket vi vill, till två meter under marken, det kommer ändå vara högre. Jesus har ingen ribba, han går ut och söker människor." Som jag ser det bör gränsen inte vara mot människor och deras åsikter - det kan vi lämna åt Gud. Det handlar om att bedöma den frukt som blir för att kunna se vägen framåt, och var vi är på väg in i en återvändsgränd. Gränsen bör vara ett letande efter den Helige Andes verk. Detta trode vara biskoparnas uppgift, som det enheten ämbete de är.

En kärna har Kyrkan i Kristus, som vi bör söka och försöka förstå. Jag anser att vi måste vara öppna för Herren och hans verk, var vi än må finna det.

Vi måste dock förhålla oss till att det finns dålig frukt och det finns ett utanför Herrens verk. Det dogmatiska är på intet sätt allvarligare än det praktiska. Kanske kan man säga att det dogmatiska är att söka i först när det praktiska skorrar. När en kyrka inte längre manar till efterföljelse. När medlemsantalen sjunker drastiskt och samhället hon befinner sig i avkristnas i hög takt. När stora delar av medlemmarna mycket sällan deltar i någon religiös ritual. När debatten avstannat och det blir mycket lågt till tak. Då kanske något är ruttet i dogmatiken, då kanske det är dags för urskiljning.

Dialog och förståelse - då kan vi se vad som kan försonas, där kan vi se om det är samma Gud vi tillber. Det är inte alltid en så trevlig process. Kanske får vi alla möta att det vi håller hårt i hela tiden var fel.

15 kommentarer:

Maja sa...

Postmodernismen, tror jag, hävdar inte att det inte finns någon sanning utan tvärtom att det finns många sanningar - vilket är en jäkla skillnad. Den erkänner din övertygelse och begär att du ska erkänna min på samma gång, utan att överge din egen. Att behandla varandra som subjekt i våra egna liv är inte att helt flytande flumma runt och tumma på "sanningen".

Excelsis sa...

Det blir kanske en lek med ord då ingen har Sanningen med stort S. Våra sanningar korresponderar hur som helst mot en verklighet. Jag menar också att man som kristen i kontakt med postmodernismen måste förhålla sig till vad vi menas med Gudomlig uppenbarelse.

Maja sa...

Nej, det är ingen lek med ord utan en jäkla skillnad, helt enkelt. Vi måste alla förhålla oss till verkligheten. Grejen är just att vi alla utgår från våra egna 'upplevelsemaskiner', våra sinnen, våra kroppar. Den enda som varit med i precis allt som jag gjort i hela mitt liv är jag - alltså kan bara jag utgå från min förståelse och uppfattning och erfarenhet av världen. Du kan inte ta över min uppfattning för det har då genast blivit en helt annan uppfattning eftersom den inte lever med samma fond hos dig.

Det är många ord men jag orkar inte skriva kärnfullare.

Excelsis sa...

Självklart är individens upplevelser unika och som bygger en i någon mån unik förståelse av världen. Denna förståelse kan dock korrigeras i samspel med andra och i mötet med diverse sinnesdata.

Man måste, menar jag, utifrån ett postmodernt synsätt se traditionen som ett narrativ som vi kan ta till oss eller låta bli. Kan vi med vår unika upplevelse sålla oss till denna utsaga? Åtminstone i någon mån. Vad har annars etiketten kristen för värde? Man kan hävda att den inte har ett värde. I så fall väljer jag snarare att ge den ett värde och definierar ut och in människor utifrån denna definition.

Upplever någon som kallar sig kristen att människan reinkarneras kan jag säga att man utifrån traditionen har fel, jag kan argumentera utifrån biblen och logik, men kan givetvis inte göra mer åt det. Givetvis handlar det om att stå upp för den uppenbarelse jag funnit sann, inte om att kasta ut människor. Kasta ut människor bör man väl först göra när de får maktpositioner och därifrån börjar predika ett annat evangelium, dvs. ett brott med det kristna narrativet, som Marcion och Pelagius på sin tid, funnes det någon med kraft och urskiljning nog att ta tag i det.
För urskiljning kräver det, det är inte bara att stämma av mot katekeser, utan frukt och anda måste bedömas.

"Har företaget gått 10 000 med vinst, jag känner att det är mycket mer, kanske 100 000. Men så är jag ju lite av en känslomänniska." - Anders och Måns

Anonym sa...

Hej! Håller med dig till stora delar om vår gemensamma strävan mot andlighet. Jag reagerar dock mot din inledande kommentar om Jehovas vittnen. Skulle de inte vara kristna? Deras viktigaste högtid är minnet av Jesu död (nattvarden) och Guds kärlek (Joh.3:16). Ingen kan bli ett Jehovas vittne utan att erkänna Jesu lösenoffer och utöva tro på honom. Detta bekräftas om och om igen i deras litteratur.

Excelsis sa...

Hej anonym!

Huruvida JV är kristna.. Enligt en klassisk definition, given av de trosbekännelser som hela kyrkan är överens om dvs. den apostoliska, nicenum och den Athanasianska, tror en kristen på treenigheten och Jesu sanna gudom och mänsklighet utan sammanblandning eller förminskande av någon del. De Jehovas vittnen jag har varit i kontakt med har ofta svårt för detta. Är det så att alla inom kyrkorna står för det, förmodligen inte, men det är att se som kyrkans lära vilken vi får förhålla oss till. Som jag ser det är det avsteg i olika grad från en ortodox lära. Muslimer sågs som en kristen sekt från början och vördar Jesus (Isa) som en av de största profeterna, likväl är de flesta idag överens om att det är olika religioner. Är Jehovas vittnen kristna eller en annan religion? De är åtminstone inte ortodoxa avseende läran (de jag har mött åtminstone), det är heller inte KG Hammar eller pingströrelsen med avseende på en så basal doktrin som arvssynden. Man kan då dra sagda trosbekännelser som en gräns, likväl hamnar KG utanför, vilket gör det lite komplicerat i dagens Sverige.

Jag skulle nog definiera Jehovas vittnen som en schismatisk kristen grupp, på gränsen till pseudokristen grupp då jag menar att treenighetsläran och inkarnation är essentiell för kristendomen, ruckar man på det är det inte kristendom längre. Samtidigt, verkar Helig Ande genom JV skall inte jag ställa mig emellan. Det verkar dock finnas en del att anmärka på avseende frihet för JV:s medlemmar och dylikt vilket inte övertygat mig. Det hade dock varit klantigt av mig att dra alla över en kam.

Det är ju inte kunskapen som till syvende og sist frälser oss utan Kristus.

Jag hoppas du förstår min ståndpunkt.

Anonym sa...

Hej Excelis!
Tack för din tydliga förklaring om Jehovas vittnen. Idag tycks kyrkliga representanter få tro i stort sett på vad som helst. Det går tydligtvis också bra att förneka nästan vad som helst som t.ex. jungfrufödseln, underverken i bibeln, arvsynden, Adam och Eva etc. Präster tillåts avvika i trosuppfattningar, men betraktas ändå som kristna och får fortsätta att verka i sina ämbeten. Men när Jehovas vittnen förnekar treenigheten (som inte ens står i bibeln) då betraktas de inte som kristna. Det låter på dig som du också betraktar detta som ett problem.
När Jehovas vittnen förnekar treenigheten är det inte detsamma som att förneka Jesu gudom. Vittnena har alltid betraktat Jesus som Guds son, som en gudomlig varelse. Men dock inte samma person som Gud. Jesus riktade sina böner, inte till sig själv, utan till sin Fader i himlen.
Det skulle vara väldigt intressant att veta hur många kristna som i vår tid godtar den gamla trosbekännelsens alla delar. Om det var ett måste skulle kanske antalet kristna drastiskt sjunka till en låg nivå. Eller vad tro du?

Excelsis sa...

Anonym: Att peka på orimligheten i uppdelningen där man accepterar allt från "traditionellt kristna" samfund emedan man avskriver JV per definition är själva syftet med det stycke där jag omnämner JV. Antingen får man ha någon sorts principer för urskiljning eller så får man släppa in även JV och mormoner i ekumeniska samtal.

Vi kan enas i kärlek och lydnad till Kristus, det är något mycket gott, men låt det inte stå någon tvekan kring att den klassiska ortodoxin bekänner en treenighet. Med skillnaderna klargjorda finns det ingen anledning att inte samarbeta i annat.

Andelen som kan ge sitt oreserverade ja till trosbekännelserna inom svenska kyrkan är nog relativt lågt. Att det finns präster och före detta ärkebiskopar som inte gör det utan krumbukter finner jag djupt tragiskt. Förhoppningsvis är de dock inte i någon majoritet.

Anonym sa...

Hej Excelsis!
Skillnaderna är nog klargjorda, vad jag kan förstå. Du nämner att den klassiska ortodoxin bekänner treenigheten. Jag vet inte hur djupt du gått i kyrkohistorien och de hysteriska debatter som ägde rum innan treenigheten slogs fast. Jag kan inte låta bli att återge lite av det som skedde.
År 325 e.Kr. sammankallade den romerske kejsaren Konstantin ett biskopsmöte i staden Nicaea i Mindre Asien. Hans syfte var att lösa de pågående religiösa dispyterna om Guds Sons förhållande till den allsmäktige Guden. Angående resultaten av detta möte heter det i Encyclopædia Britannica:
”Konstantin själv presiderade, ledde aktivt diskussionerna och föreslog personligen ... den slutgiltiga formulering som redogjorde för Kristi förhållande till Gud i den av kyrkomötet utfärdade trosbekännelsen: ’av samma väsen [ho‧mo‧óu‧si‧os] som Fadern’. ... Därtill skrämda av kejsaren undertecknade biskoparna, med undantag av endast två, trosbekännelsen, många av dem tvärtemot sin övertygelse.”
Den hedniske härskaren ingrep inte i situationen på grund av sin bibliska övertygelse, det kan vi nog vara säkra på. I A Short History of Christian Doctrine (En kort historik över den kristna läran) heter det: ”Konstantin hade i grund och botten ingen som helst kännedom om de frågor som ställdes i grekisk teologi.” Det han förstod var att religiösa dispyter hotade enheten i hans rike, och han ville lösa dem.
Det är intressant att treenigheten (eller tre i en person) inte nämns i den ursprungliga trosbekännelsen från detta möte.
Inte ens nyckelfrasen ”av samma väsen” betyder nödvändigtvis att kyrkomötet trodde på en numerär jämlikhet mellan Fadern och Sonen. Så här sägs det i New Catholic Encyclopedia:
”Huruvida kyrkomötet avsåg att slå fast att Faderns och Sonens väsen är numerärt identiska är ovisst.” En av de närvarande, Arius, lärde att Sonen hade en fastställd början i tiden och därför inte var jämlik Gud, utan underordnad i alla avseenden. Athanasius, å andra sidan, trodde att Sonen var jämlik Gud i ett visst avseende.
Det här är bara några historiska fragment, men som ändå visar lite av det brokiga ursprunget till treenigheten. Att vissa kristna ställer sig utanför denna lära tycker jag inte alls är konstigt.

Excelsis sa...

Anonym: Att man inte avvisat det som villoläror innan 325 är sant. Konstantins roll är väl diskuterad. Vad jag har förstått stödde han väl ett annat förslag än vad som beslutades. Jag har dock inte läst på allt för mycket om detta.

Anonym sa...

Hej Excelsis!
Det finns verkligen mycket intressant att gräva fram om detta ämne från tidiga kyrkomöten.
Om kyrkomötet i Konstantinopel 381 e.Kr. sägs det i New Catholic Encyclopedia:
”Det är intressant att 60 år efter Nicaea I undvek kyrkomötet Konstantinopel I [381 v.t.] homoousios i sin definition av den Helige Andes gudomlighet.”
Samma uppslagsverk medger: ”Homoousios förekommer inte i Skriften.” Så Bibeln använder inte det ordet vare sig om den heliga anden eller om Sonen, att de skulle vara av samma väsen som Gud.
Att de första kristna inte förkunnade någon treenighet framgår inte bara av Bibeln, utan också av utomstående. Här några exempel:
Doktor H. R. Boer skriver i sin bok A Short History of the Early Church (En kort historik över den tidiga kyrkan) om apologeternas argumentering:
”Justinus [Martyren] lärde att före världens skapelse var Gud ensam och det fanns ingen Son. ... När Gud fick önskan att skapa världen, ... frambringade han en annan gudomlig varelse till att skapa världen åt honom. Denna gudomliga varelse kallades ... Son, eftersom han var född; han kallades Logos, eftersom han togs från Guds förnuft eller sinne. ...
Justinus och de andra apologeterna lärde således att Sonen är en skapelse. Han är en högt stående skapelse, en skapelse mäktig nog att skapa världen, men likväl en skapelse. Inom teologin kallas Sonens förhållande till Fadern subordinationism. Sonen är subordinerad, dvs. underordnad, beroende av och frambringad av Fadern. Apologeterna var subordinationister.”
(1976, sidan 110).
I boken Second Century Orthodoxy (Det andra århundradets ortodoxi), av J. A. Buckley, sägs det:
”Åtminstone fram till slutet av 100-talet förblev den universella kyrkan enig i en grundläggande fråga; de godtog alla Faderns överhöghet. De betraktade alla Gud Fader Allsmäktig som ensam suverän, oföränderlig, outsäglig och utan början. ...
Sedan 100-talets skribenter och ledare gått bort fann kyrkan ... att den sakta men obevekligt höll på att glida mot den punkt ... då det gradvisa sönderfallet av den ursprungliga tron nådde en kulmen i kyrkomötet i Nicaea. Där prackade en liten aggressiv minoritet sina kätterska uppfattningar på en eftergiven majoritet och betvingade, manipulerade och skrämde med de politiska makthavarna bakom sig dem som strävade efter att bevara sin tros ursprungliga renhet fläckfri.”
En professor E. Washburn Hopkins vid Yale University uttrycker det så här: ”Den slutliga ortodoxa definitionen av treenigheten var i stor utsträckning en kyrkopolitisk angelägenhet.”
(Origin and Evolution of Religion, 1923, sidan 339)
- med andra ord inte något som en objektiv och oberoende bibelforskning kom fram till.
Ovanstående är bara ett litet axplock från historien om hur treenigheten växte fram. Jag hoppas på förståelse för de kristna som inte kan acceptera treenigheten. Om du och andra sedan vill kalla denna grupp för icke-kristna är givetvis upp till dig.

Excelsis sa...

"”Justinus [Martyren] lärde att före världens skapelse var Gud ensam och det fanns ingen Son. ... När Gud fick önskan att skapa världen, ... frambringade han en annan gudomlig varelse till att skapa världen åt honom. Denna gudomliga varelse kallades ... Son, eftersom han var född; han kallades Logos, eftersom han togs från Guds förnuft eller sinne. ...
Justinus och de andra apologeterna lärde således att Sonen är en skapelse. Han är en högt stående skapelse, en skapelse mäktig nog att skapa världen, men likväl en skapelse. Inom teologin kallas Sonens förhållande till Fadern subordinationism."

Ok. Just i detta avsnitt säger Justinius Martyren att Gud födde Sonen. Att han kommer av Fadern är det ingen som säger något om men han är "född och icke skapad" som vi bekänner i Nicenum. Din slutsats är alltså tveksam i detta att "apologeterna" följde en annan linje än ortodoxin.

Objektiv och oberoende bibelforskning skulle jag också gärna se exempel på..

Hur som helst. Det viktiga är inte dogmerna per se utan dess implikationer. Vad är det i ditt sätt att se Faderns och Sonens inneboende relation som du anser är värt att slå vakt om? Vad får det för konsekvenser för övrig teologi. Jesu fulla Gudom och fulla mänsklighet är så basalt, vad jag kan se, för försoningen i övrigt varför ett ruckande på sagda doktriner skulle vara ett skott under vattenlinjen för kristendomen. Vad är poängen?

Avseende tolerans. Vi tror inte samma avseende bland annat en central doktrin. Vi kan kalla oss kristna båda två. Frågan är vad vi ger det för värde. När jag säger att jag en katolik och en pingstvän är kristna är det ett erkännande av deras tro som samma som min - skiljande är formsaker.

Treenigheten är ingen formsak, det är själva kärnan - oavsett om en arg liten grupp drev igenom det för massor av år sedan. Det är kärnan i den tradition jag fått förmedlad till mig. Arianism och Nestorianism som urtyper av Kristusvilloläror har beskrivits som intellektuellt undermåliga och jag kan vara beredd att hålla med, men det är mer baserat på en känsla än något substantiellt. Som sagt jag skiter i orden egentligen, det viktiga är implikationerna. Om du benämner det på ett annat sätt men menar samma sak och konsekvenserna du drar av din tro är samma som mina kan jag erkänna din tro som samma och därmed kristen. Andra vittnen jag träffat har detta inte stämt med, jag har inte träffat dig personligen och skulle kunna låta min okunskap tala i din fördel. Likväl verkar du ha något att ifrågasätta av min tro på Gud som Treenig.

Jag har tidigare uttryckt att jag tror att Gud verkat genom andra religioner än kristendomen och står fast vid detta uttalande. Jag tror dock att den Gudomliga uppenbarelsen är som mest förtätad i Jesus Kristus, och att Andens verk som starkast i den kristna traditionen som är Kyrkan med stort K, som under låg tid bekänt Gud som treenig och Jesus som sann Gud och sann människa.

Parallellfråga: Anser du muslimerna kristna? Bahai? Om inte, varför inte?

Anonym sa...

Hej Excelsius!
Att vara oberoende och objektiv är nog något av det svåraste för oss människor – särskilt svårt när man tagit ståndpunkt för en viss åsikt. Det är säkert lättare för en sökande människa. Jag ger här nedan mina kommentarer till fyra frågor eller tankar från din sida. Har numrerat dem för enkelhetens skull.

1. Vad är det i ditt sätt att se Faderns och Sonens inneboende relation som du anser är värt att slå vakt om?

Något mycket grundläggande tycker jag är deras harmoni och enhet. Så tydlig är enheten i tanke och avsikt att Jesus kunde säga att de två var ett (Joh.10:30). Jesus påpekade också att han var en avspegling av sin Fader (Joh.14:9). Jag tror att på det sätt Jesus kände och handlade så skulle också Fadern göra.


2. Treenigheten är ingen formsak, det är själva kärnan - oavsett om en arg liten grupp drev igenom det för massor av år sedan.

Jag har förstått att du ingalunda är ensam om att se treenigheten som ”själva kärnan”. När jag ser denna lära ur ett historiskt perspektiv kan jag inte annat än se den som en mänsklig konstruktion. Bibeln ger mycket tydlig information om Fadern, Sonen, helig ande och andra viktiga begrepp. I stället för att läsa och tolka bibelordet på ett enkelt sätt så tror jag att den lilla arga gruppen av kyrkofäder, som drev igenom treenigheten, formaliserade gudsbegreppet helt i onödan. De gjorde det så svårt att förklara detta för människor i allmänhet att det var bäst att ta till ordet mysterium – dvs. fjärran från den enkla undervisning Jesus gav.


3. Jag har tidigare uttryckt att jag tror att Gud verkat genom andra religioner än kristendomen och står fast vid detta uttalande.

Att Gud kan verka genom icke-kristna personer tror jag också. Men jag är samtidigt övertygad om Jesu ord att han är vägen, sanningen och livet (Joh.14:6), dvs. att vi genom Jesus kan komma i ett nära förhållande till Skaparen, och även uppmanas till det (Joh.17:3).

4. Anser du muslimerna kristna? Bahai? Om inte, varför inte?

Muslimer och andra icke-kristna rörelsen tycker inte jag kan kallas kristna. Det gör de väl inte heller själva, om jag fattat saken rätt. En kristen religion bör basera sig på grundvalen att Jesus är Guds son (inte bara en profet bland andra profeter) och förmedlaren till evigt liv genom lösenanordningen (Joh.3:16).

Excelsis sa...

Hej Anonym!

Jag måste säga att jag är glad att du hänger kvar i diskussionen.

1. Något mycket grundläggande tycker jag är deras harmoni och enhet. Så tydlig är enheten i tanke och avsikt att Jesus kunde säga att de två var ett (Joh.10:30). Jesus påpekade också att han var en avspegling av sin Fader (Joh.14:9). Jag tror att på det sätt Jesus kände och handlade så skulle också Fadern göra.

Vad är då dina invändningar mot treenigheten, är det bara formuleringen? Jag menar 'Harmoni och enhet' borde kunna beskrivas i termer av väsensgemenskap.

Den andra markeringen man gör är ju att det inte rör sig om ett gudakluster. Några gudar bland många. Utan en enda Gud som existerar. Jag antar att du håller med mig om detta.

Ytterligare en markering man gör, eller kanske den springande punkten är att Gud själv blev människa och var den för att endast Gud själv kan bringa försoning, kan göra skapelsen Gudomlig.

Nu är det ju som sagt inte Fadern utan hans Ord och Son, inkarnerad vid ett tillfälle, med vilken han har väsensgemenskap med.

2. Jag har förstått att du ingalunda är ensam om att se treenigheten som ”själva kärnan”. När jag ser denna lära ur ett historiskt perspektiv kan jag inte annat än se den som en mänsklig konstruktion. Bibeln ger mycket tydlig information om Fadern, Sonen, helig ande och andra viktiga begrepp. I stället för att läsa och tolka bibelordet på ett enkelt sätt så tror jag att den lilla arga gruppen av kyrkofäder, som drev igenom treenigheten, formaliserade gudsbegreppet helt i onödan. De gjorde det så svårt att förklara detta för människor i allmänhet att det var bäst att ta till ordet mysterium – dvs. fjärran från den enkla undervisning Jesus gav.

Jesu "enkla undervisning" är enkel, men har ett stort djup. Mysterierna ser jag som en styrka i kristendomen, det man alltid kan förstå mer av. När denna teologi stelnar när orden bara blir ord, då gör de ingen nytta och förvirrar bara, det kan jag hålla med om.

3. Att Gud kan verka genom icke-kristna personer tror jag också. Men jag är samtidigt övertygad om Jesu ord att han är vägen, sanningen och livet (Joh.14:6), dvs. att vi genom Jesus kan komma i ett nära förhållande till Skaparen, och även uppmanas till det (Joh.17:3).


Absolut, håller med.


4. Muslimer och andra icke-kristna rörelsen tycker inte jag kan kallas kristna. Det gör de väl inte heller själva, om jag fattat saken rätt. En kristen religion bör basera sig på grundvalen att Jesus är Guds son (inte bara en profet bland andra profeter) och förmedlaren till evigt liv genom lösenanordningen (Joh.3:16).

Du har en viktig poäng, och jag håller med att det finns en viktig gräns att dra runt dem som trots allt söker sanning hos Jesus.

Anonym sa...

Hej Excelsis!
Trevligt att du tar dig tid att bemöta mina kommentarer :-)
Det ser ut som vi är överens på flera viktiga punkter.
Det jag nu först och främst skulle vilja kommentera är din fråga om vilken invändning jag har mot treenigheten. Den viktigaste invändningen handlar om Jesu ursprung.
Vad jag kan se i Bibeln är Jesus skapad (Kol.1:15-17, Upp.3:14). Uttrycket ”förstfödd” i Kolosserna kan inte bortförklaras med att det syftar på den mest överlägsne eller framstående.
Enligt den vanliga innebörden i uttrycket ”förstfödd” tycker jag man ska tolka ordet för vad det handlar om, dvs. att Jesus är den äldste i Guds himmelska familj. Uttrycket ”förstfödde” och liknande konstruktioner förekommer omkring 30 gånger i Bibeln före Kolosserna 1:15, och varje gång det används om levande varelser har det en och samma innebörd — den förstfödde i en grupp. ”Israels förstfödde” är en av Israels söner; ”den förstfödde av Farao” är en av medlemmarna i Faraos familj; ”den förstfödde av husdjuren” är själv ett husdjur. Varför ska man tillskriva uttrycket ”förstfödd” en annan innebörd än den gängse i Kolosserna 1:15?
Sedan har vi uttrycket ”begynnelsen till Guds skapelse” i Upp.3:14 eller som andra översättningar uttrycker det ”början [grekiska: ar‧khẹ] till Guds skapelse” eller ”Guds skaparverks början”.
I Liddell och Scotts A Greek-English Lexicon anges ”början, begynnelse”, som första betydelse av ordet ar‧khẹ. (Oxford, 1968, sid. 252) Johannes använder i sina texter olika former av det grekiska ordet ar‧khẹ, och varje gång har ordet den allmänna betydelsen ”början av (på)”. Jag tycker att den logiska slutsatsen blir att Jesus är en skapelse, den förste av Guds skapelser, att han hade en början. (Jämför gärna Ords.8:22, där Sonen enligt många bibelkommentatorer framställs som visheten personifierad. Enligt 1878, Åkeson, 1917 och Bibelkommissionens översättning Tre bibelböcker, 1991, sägs den som talar där vara ”skapad”).