Djur utan ryggrad

Man pratar ibland om 90-talet som årtiondet där alla var mest fokuserade på vad andra tyckte var inne. Ofta prisades individualiteten och det nyskapade men bara en sak åt gången tilläts varför vi lämnades med ett enhetssamhälle som inte bara var trångt utan också väldigt ombytligt. Globalisering är inget positivt ifall det enda som von oben skickas ut är maokostymer från Aqua limone, eller statsradion spelar Britney för allas öron. Detta ängsliga att direkt anpassa sig efter trenderna, att vara "rätt", ha rätt politiskt korrekta åsikter osv. har en stor kvarvarande bastion - SR P3. Finns det något sammanhang där en rätt fördelning av etnisk bakgrund och sexualiteter; dessutom ungdomligt, med rätt åsikter; en avslappnad, oengagerad, och obildad hållning; blandat med en stor mängd ångest för att följa alla trender.


Man kan i detta läge fundera på Paris Hiltons politiska program. Ge alla vad de vill ha. Ett parlament skall ju vara transparent gentemot folkets vilja, människan är ju ändå god. Att massorna i verkligheten skulle följa "Guden af sin buk", samt hänfalla åt diverse kortsiktiga satsning för eller emot vad nu veckans moralpanik har i fokus - må det vara miljö, svininfluensa, omskärelse eller fifflande Skandiachefer, är något vi inte talar högt om men ändå måste förhålla oss till. Den lagstiftande församlingen som möter uppgiften i verkligheten definierar själv sitt uppdrag som delvis uppfostrande.

Djur utan ryggrad formar sig lätt efter omgivningens tryck.