Styrkan som fullkomnas i svaghet är inte styrka som är svaghet, eller svaghet som är styrka på något sätt. På sedvanligt sätt i kristendomen finns ett ordpar som på ytan syns vara motsatser men som vid skärskådande, i ljuset av Jesus, visar sig peka på något annat. Jesus var stark, tro inget annat, om så hans enda styrka var att till fullo lita på Gud, kräver detta enda all annan styrka; något våra misslyckanden visar. Den styrkan vad är den. Den bygger inte på något yttre, inga statussymboler, det är inte våldets styrka. Det är en styrka som fullkomnas i svaghet. Hur då? Vem blir starkare ju mindre han har att förlora? Revolutionären, ideologen, konstnären - andens män - de som drivs av det inre, av Ordet. Ge den socialistiske akademikern en god månadslön och även hans socialism kommer bli av akademisk betydelse. Ge konstnären en plats på en akademi och den eld som ledde till skapande kommer falna.
Styrkan och svagheten har också en meningsdimension i mötet med Gud. Där innebär svagheten ett beroende, en inställning av mottagande och lyssnande. Om att söka Guds vilja, göra den och glömma sin egen. Om tillit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar