Hur ofta inser man inte att man glidit ifrån Gud. Det händer så lätt och av egentligen vilken anledning som helst. Så är det bara tyst och stumt igen. Då blir lärorna, formerna och sammanhangen, allt det mänskliga, plötsligt väldigt viktigt. När jag inte har Honom framför mig håller jag fast i något annat. Det mänskliga derivatet, kyrkan, och så faller jag.
Jag är Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret.
Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig. Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden.
Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem. Ty jag är Herren, din Gud, en svartsjuk Gud, som låter straffet för fädernas skuld drabba barnen intill tredje och fjärde led när man försmår mig men visar godhet mot tusenden när man älskar mig och håller mina bud. (2 Mos 20:2 - 6)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar