Det sekulära samhället börjar klaga på den organisatoriska styrningen från svk av den sekulära teologiutbildningen. Att utbildningen under lång tid inte innefattat andlig vägledning eller konfessionella bibelstudier, att präst inte längre i verkligheten betraktas som ett kall format i en församling och bekräftat i lämplighet, eller ens ett ämbete som på något sätt skulle skilja sig från ett yrke som murare eller chefsredaktör är givetvis ett fattigdomsbevis. Det är väl logiskt att även denna aspekt av Kyrkan avmytologiseras, men nu blir det svårt. När världen man sträcker sig emot inte vill ha en, vad göra? Skall svk bygga ut pastis? Mer fikabröd och diskussioner om homovigslar? Skall man börja nya utbildningsinstitutioner - stockholmsteologin (1, 2, 3, 4, 5) kanske kunde vara ett sätt? När man håller fram tvivel och okunskap, "kristendomar" som något eftersträvansvärt, vad skall man överhuvudtaget lära sig, kanske är kladdkaketäta fhskkurser är mest lämpade för den kyrka man siktar på.
Kanske är det lika bra. Engagemang och glöd, bön och sökande, krävs för att göra ett bra jobb som präst. Ett brottande med Gud, och hans uppenbarelse. När det skall hinnas med som mamma, fru, osv., vilket vi ser så många exempel på, bli det som det blir.
Kyrkoetablissemanget verkar ju trivas bra med varandra. "biskopsämnet" Helle Klein, Mikael Mogren, Bonnier, KG, Annika Borg, Wejeryd, i KT varje vecka, på TV lika ofta. Varför he varför känner inte jag igen mig? Varför finns det inte en enda svkledare jag kan identifiera mig med?
Svaret har tidigare varit från t.ex. Helle att jag är fri att söka mig någon annanstans. När man inte platsar i den öppna folkkyrkan, kanske till och med för att hålla folkkyrkan öppen, då undrar man ju...
9 kommentarer:
Jag hänger inte med riktigt. Men så är jag ju bara en kvinna och diakon.
Jag vänder mig inte mot dig eller det du skriver, bara emot denna allmänna gruppering av varandra. Denna syn på varandra som fariseer, alla avståndstaganden, alla känslor av utanförskap.
Jag kan känna allt det där också. Jag kan åka på präst-och diakonmöte och få höra att det jag säger inte kan tas till vara för "den teologiska kompetensens skull" - man vet ju inte att en stackars diakon kan vara teolog...
Jag har ställts utanför p g a min uppväxt i högkyrklig miljö, p g a mitt namn... för min vilja att vara både trogen mitt arv och nytänkande...
Och inte minst för att jag inte finner mig i att vara andrahandsmäniska... protesterar...
Jag hör din frustration över en kyrka som som inte längre har en identitet. Det är inte det värsta. Vi kan leva med sökandet. Men vi kan inte leva med kärlekslösheten, föraktet, underkännandet...
Kyrksyster: Tack för ärlig respons. Jag kan hålla med om att enheten i det längsta bör sökas, det är inte sökandet från mina bröder och systrar i församlingen, eller en önskan om mer akademiska teologiska studier bland folk i gemen som min appell gäller. Det hade varit dåraktigt av mig, ser man en kunskapsbrist löser man den lättast med undervisning inte med pekpinnar och käppar, så långt är jag med dig. Det smärtar också mitt hjärta att behöva känna denna frustration och detta utanförskap.
Jag vänder mig dock mot ett etablissemang som säkerligen själva inte ser sig som ett sådant utan som någon sorts avant garde inom kyrkligheten som slåss för nya idéer och den svage mot oss hemska traditionalister. Kanske är det detta grupperande du reagerar på, kanske är det överilat, vad jag kan se av kyrklig media är det dock uppfattningen jag får.
Ser jag min position har jag inte en enda poäng akademisk teologi, inte någon titel eller post som skulle göra mig värd att lyssna på, och jag befinner mig inte i mittfåran av någon form av kyrklighet eller är del av ett rådande förtryckande system, vad jag har är min blogg... Och jag förbehåller mig nog trots allt rätten att inte ha överseende med de som har makten. När jag ser att det är på väg att gå illa säger jag ifrån, för den kyrka jag brinner förs skull.
Jag hoppas dock i första hand kunna tjäna mina medmänniskor i kärlek, kunna vara med att skapa ett öppet och inklusivt sammanhang, men där också efterföljelsen tas på allvar. Egentligen hade mycket löst sig om man hade haft en dialogpartner, en kyrka som lyssnar och går i dialog med de invändningar som jag och många andra för fram, men det är så över huvudet. Återigen måste skuggan falla på biskoparna eller politiker om man nu vill erkänna dem som någonting i vår kyrka.
Jag tar tacksamt emot vidare tankar från dig.
"Jag vänder mig dock mot ett etablissemang som säkerligen själva inte ser sig som ett sådant utan som någon sorts avant garde inom kyrkligheten som slåss för nya idéer och den svage mot oss hemska traditionalister."
Det är på pricken. Jag personligen anklagas inte för att höra till de hemska traditionalisterna, men det är ack så sant att etablissemanget betraktar sig själva som en avant garde. Och det är ett fruktansvärt läge, eftersom vi som är den riktiga avant garden inte kan komma fram - den platsen är ju upptagen, tror man. Helle Klein och Annika Borg är ju redan så radikala, tror man. Inget mer behöver ju göras, behöver sägas? Och så fortsätter bara normöverföringen om och om och om igen in i nästa generation medelklassbarn, självgodheten speglar sig själv. Utanför står vi så många som inte ser Kejsarens nya kläder och ropar oss trötta på bloggarna och inför varandra när vi möts. Jag tror inte att den här kyrkan kan genomföra någonting förrän det här förändras, och jag ser ingen förändring i sikte just eftersom etablissemanget tror att de redan står för den.
Jo, jag vet att kyrkan har sitt/sina etablissemang. Det finns ett gäng som bervarandra hålla föredrag, som skriver i alla media. De kanske märks mest.
Men det finns ett toppskikt i varje liten riktning i kyrkan, också etablissemang som inte gärna släpper fram nya i sina samanhang. Ja, även våra församlingar har sina klickar.
Och sen skäller man andra grupper och klickar för diverse saker... istället för att enas om det man kan när det blir viktigt.
Kyrksyster: Vad är det du förespråkar? Jag är helt med på att vi måste betona det gemensamma i kyrkan. Jag tror dock att man finner det gemensamma i dialog, för att komma till dialogen måste man 1) kommunicera, 2) våga bryta åsikter mot varandra.
När det nu finns målkonflikter i vilken väg kyrkan skall ta och en part håller i rodret är sökande efter det gemensamma, så vitt jag kan se, att passivt acceptera det som är och inte bara det som är, även det som blir och som i stunden reproduceras. Kanske är det inte detta du menar.
Att inte sitta fast i bitterhet utan kunna sluta upp bakom det goda när det väl visar sig är givetvis helt fundamentalt, likaså viljan att förstå.
Jag tror att idéerna spelar stor roll. Det är inte min tro att "ingen kan veta något" och att "allas åsikter är lika mycket värda" när det kommer till teologi. Jag menar att Kyrkan är beroende av sanningen och att sanningen uppenbaras och har uppenbarats för oss. Det är alltså inte egalt hur kyrkans ledning och dessa olika klickar tycker, det är heller inte orelaterat till den kyrkoverklighet vi lever i och hur det kyrkintellektuella klimatet ser ut framöver påverkar givetvis den väg kyrkan väljer. Skulle klickar beskyllas för saker och ting så kan det mycket väl vara så att det är med rätta.
Detta behöver dessutom inte ställas emot enighet kring det viktiga. En sådan sak som jag skulle tycka vara viktigt är våra trosbekännelser, en annan är kyrkornas sociala arbete, hur många kristna tror du håller med mig?
I den mån vi får makt behöver vi lyssna och underordna oss, det håller jag helt med om.
Någonstans går hur som helst en linje mellan kristet och inte, kyrka och inte, jag undersöker ogärna det essentiella i Kyrkan...
Jag är inte din motståndare. Men ändå reagerar du inför att jag väcker tankar som inte helt följer din linje. Varför?
Kyrksyster: Bra fråga.. Det här sätter igång tankarna. Reaktionen är rimligen utifrån ett upplevt undermedvetet hot. Förmodligen uppfattar jag "kärlekslösheten, föraktet, underkännandet" som en anklagelse vilket har sin grund i att det jag skriver om kyrketablissemanget är aggressivt, underkännande och föraktande. Jag argumenterar sedan för "min rätt" att kritisera makten i kyrkan och för fram idéernas betydelse för hur kyrkan gestaltas.
I linje med detta uppfattade jag din kommentar om klickar som någon sorts kasta-inte-sten-kommentar.
Har jag missförstått dig ber jag om ursäkt.
Jag tror att jag någonstans börjar tappa tron på svk och att jag tar på mig ansvar för detta. Jag håller på att bearbeta kyrkans situation i mitt huvud, skolastik, reformation, upplysning och folkkyrka, och ser att en del, t.ex. Lewi Bergström, inte ser ett problem, för andra är lösningen mer av det som jag uppfattar som problemet.
Att jag reagerar inför den åsikt du för fram är att jag uppfattar det som en uppmaning att inte älta, analysera, och kritisera - kanske är det inte så du menar, kanske är det så att det är ett gott råd, jag känner mig inte så harmonisk för tillfället.
Frågan är då vad i hela världen jag skall göra. Jag har inget förtroende, jag bekänner en annan tro än den jag ser i dagens kyrka, och mitt privata teologistudium förstärker bara denna känsla. Kan jag inte lita på min kyrka står jag själv. Står jag själv måste jag utveckla min egen urskiljning och i den finner jag det som inte är i enlighet med min tro, vilket försämrar mitt förtroende.
Jag möter andeberörda människor i de mest skilda sammanhang, så det är ingalunda så att jag finner svaret i "högkyrkligheten" eller i den "karismatiska rörelsen". Jag har svårt att se vilka dogmer som är essentiella, inkarnation och treenigheten samt korset skulle svårligen tummas på utan att det blir en annan religion, ta mig inte på det sättet.
Kristen tro har ett sanningsanspråk. Något annat skulle få allt att falla. Det är inte oviktigt att framhålla. De teologiska diskussionerna måste också få finnas. Det är inte oviktigt hur vi ser på olika frågor.
Men grupperingarna, vem som säger, håller på att bli det viktigaste känns det som. Alla verkar ha sin lilla grupp som inte släpper fram några andra tyckare, och som inte lyssnar på någon annan.
T ex pågår nu en namninsamling startad av Seglora smedja. Man vill få uppslutning kring att domkapitlen måste följa sina egna riktlinjer angående sexuella övergrepp. Det är en viktig maifestation, även om det handlar om promillen av kyrkans vigda som går över gränserna. Men visar vi inte på att detta är inte ok skadar vi kyrkan mer än att sopa det under mattan som man ofta gör idag.
Folk från olika teologiska läger har skrivit på. Men det finns också de som inte skrivit på eftersom man inte gillar Seglora smedja. Man låter alltså kyrkopolitiska och teologiska skillnader bli viktigare än att kvinnor och barn är utsatta.
Detta är bara en fråga. Här blir det så tydligt. Men det är ganska typiskt för hur det är. Inte ens där man borde vara överens kan man vara det för "fel" personer förspråkar något.
Men jag tror att jag kan känna in din frustration över din maktlöshet i kyrkan. Det är svårt att idag hävda en icke-politiskt- korrekt åsikt och bli respekterad. Det får många känna på. Det är en form av martyrium.
Kyrksyster: Ja det är ett bra exempel du tar upp. Det är ju hela tiden för det god, vackra och sanna, inte mot personer, även om de sårar en. Där får man hålla huvudet kallt.
Skicka en kommentar