Slottet byggt i sanden (om tro)

Låt oss tänka oss en människa, vars alla anhöriga dukat under för tortyr och som själv länge torterats i ett koncentrationsläger. Eller en indian på 1500-talet som ensam sluppit undan, medan hela hans folk utrotats. Om sådana människor har trott på Guds barmhärtighet, så tror de nu inte längre på den, eller också uppfattar de den helt annorlunda än förut. Själv har jag inte upplevt något dylikt. Men jag vet att det förekommer, och vad är det då för skillnad?
Jag bör sträva efter att få en sådan föreställning om Guds barmhärtighet att den inte utplånas, inte förändrar sig, vad än ödet må sända mig på min väg, och att den kan delges vilken människa som helst. - S. Weil

Jag vet inte om jag har rätt att sätta mig själv i samma position som den gode Simone. Men detta med att finna en Gudsbild som inte rasar är något som legat på mitt hjärta. Man kan se det som tvivel, det är ju det i sin kärna, tvivel på att min bild av Gud är sann. Tvivel på att jag bygger min trygghet på mina egna tankekonstruktioner. För den tron (min tro?) bär inte frukt och mals sönder likt Jobs hopp:

Liksom berget vittrar och rasar
och klippan rubbas från sin plats,
liksom stenarna mals sönder av vattnet
och skyfall sköljer bort gruset,
så krossar du människans hopp. (Job 14:18-19)

Människans egna hopp. Slottet byggt i sanden. Är det inte på sin plats att det faller samman. Vi önskar inte fantasivärlden. Att skaka världen så mycket så att allt som inte sitter fast också rasar, det är mitt sökande. Att pröva sjövärdigheten.

Då stormen kommer sveps den onde bort, men den rättfärdige kan aldrig rubbas. (Ords 10:25)

Den rättfärdige, vem är han, vems tro är det som håller (och därmed är sann?)?

"Den som hör dessa mina ord och handlar efter dem är som en klok man som byggde sitt hus på berggrund. Regnet öste ner, floden kom, vindarna blåste och kastade sig mot huset, men det rasade inte, eftersom det var byggt på berggrund. Och den som hör dessa mina ord men inte handlar efter dem är som en dåre som byggde sitt hus på sand. Regnet öste ner, floden kom, vindarna blåste och störtade sig mot hans hus, och det rasade och raset blev stort." (Matt 7:24-27)

Den som hör dessa ord och handlar efter dem. Anar man ett mått av att Ordet måste bli kött, tron i första hand är praktik och den tro som kan bära en sådan aktivitet är sann. Som bär genom mötet med den som varit igenom dödsskuggans dal, som inget har. Som klarar av verklighetens stötar. Hur många av våra berg skall då inte falla? Kanske faller alltihop, där inget av våra egna trosföreställningar och trygghetsgrunder står kvar och vi är helt burna.

Om än bergen rubbas och höjderna vacklar, skall min trohet mot dig inte rubbas och mitt fredsförbund inte vackla, säger han som älskar dig, Herren. (Jes 54:10)

Att stå fast i tro och gärningar och låta trosföreställningarna nötas av verklighetenen. Att på en gång ha ett ontologiskt hopp samtidigt som all trygghet är just i detta hopp - av nödvändighet bortom denna värld. Diskbänksrealism och tjänande i det lilla, trots lidandet i världen, utan löften om räddning, bättring och frälsning, utan om hat - visst är tron något övernaturligt. Och visst är vi helt beroende av Honom. I Honom finns det enda goda vi är kapabla till, i honom kan vi välja lidandet för Ordet skall nå sin fullbordan.

Och ni, som förut stod utanför och visade ert fientliga sinnelag i era onda gärningar, också er har han nu försonat med sig genom att Kristus led döden med sin jordiska kropp. Han skall låta er träda fram inför sig, heliga och fläckfria och oförvitliga, om ni håller fast vid er tro, har en stadig grund och inte viker från det hopp ni har fått höra om i evangeliet, som har förkunnats för allt skapat under himlen och vars tjänare jag, Paulus, har blivit. Nu gläder jag mig över att få lida för er. Vad som ännu fattas i Kristi lidanden, det lider jag i mitt eget kött, för hans kropp, som är kyrkan. Dess tjänare har jag blivit, enligt det uppdrag som Gud har gett mig för er skull: att låta Guds ord nå sin fullbordan. Detta är den hemlighet som har varit fördold i alla tider och släktled men nu har uppenbarats för hans heliga. Gud ville låta dem veta vilken härlig skatt hedningarna har i denna hemlighet: Kristus finns hos er, hoppet om härligheten. Honom förkunnar vi genom att vägleda alla människor och undervisa dem alla med all vishet för att kunna föra fram alla som fullvuxna i Kristus. Det är för detta jag strävar och kämpar med den kraft som han så mäktigt låter verka i mig. (Kol 1:21-29)