JK GL hos CS

När jag ändå är på det... Göran Lambertz besökte Christer Sturmark 14/1 -09. På frågan om det finns några universella värden som inte kan överskridas svarar G L, [återgivet med artistisk frihet] "jag är ju jurist och tittar på vad som är beslutat och då finns det ju regler som inte kan överskridas". Fas 2 i Kohlbergs moralutveckling - lite typiskt skulle jag säga. När Peter Ahltin tror att Sverige skulle fungera bättre ifall det fanns fler jurister i styrelsen av Sverige är det just det, det hade nog följt regelverket bättre, cybernetik av första ordningen. Frågan är om det verkligen blivit bättre...

..hellre en död kyrka..

Rädslan för att något skall organisera sig i "församlingen" (dvs det geografiska området i sv"k"s organisation som leds av ett kyrkoråd), tycker jag mig se allt tydligare. Man är rädd för att ett vi skall utesluta ett de. Vi människor, det är ingen åtskillnad mellan den som vill ge sitt liv för Kristus och den inte kunde bry sig mindre. De är till och med viktigare, de onådda är vår målgrupp. På så vis väger ateistens och muslimens, eller varför inte den morgontrötte ungdomens åsikt tyngre än den strävsamma gudstjänstbesökaren som ännu inte hunnit knäckas. KG Hammar visar gott prov på sitt goda herdeskap i senaste Existens. Den som känner sig kränkt och rädd skall titta på sig själv och känna skuld, från sin herde har hon inget att hämta, han står och pekar finger med de andra.

Kristna tillhör den lilla grupp som det inte är synd om i socialliberal retorik. När det är synd om offer och förrövare finns det någon annan som får bära skulden: systemet och traditionen. Kyrkan och alla vita medelklassmän borde inse sin skuld för det struktruella förtrycket som får kvinnor att vilja vara hemmafruar och en psykiskt sjuk man att slå sin fru.

På helgens konfirmation fick jag höra att det är viktigt med församlingen - därför har vi med en kyrkvärd med vid konfirmationen - för det är ju så vi har två linjer i vår folkkyrka, en demokratiskt förtroendevald och en ämbetslinje. Att väldigt få av de folkvalda går i kyrkan nämns inte. När församlingens anställda på sina planeringsdagar suttit ned med de folkvalda heter det att man konfererat och förankrat i församlingen. Den lejde prästen som 40 timmar i veckan ägnar sig åt en liten del församlingsriktat arbete och en stor del åt pappersarbete och förättningar för människor som är kristna lite mer kulturellt, och bygdens starke man, socialdemokrat. Tänk så lätthanterligt...

Kan man ana ett annat skäl till denna stora öppenhet. Kan det vara så att man förlorar kontrollen, inte längre kan planera strategiskt, inte längre kan följa den ovärdiga organisatoriska klädnad kyrkoordningen innebär. Har man hellre en död kyrka än en man inte har kontroll på? Den öppnaste av alla kyrkor är som bekant ruinen.

Initiativen då? Man kan ju försöka påverka den demokratiska processen, starta ett parti... Man kan ju gå med i EFS och ansluta sig till någon av de organisatoriska frizonerna, frikyrka i folkkyrkan, i likhet med de kapitalistiska zonerna i Kina. För någonstans måste de ju kanaliseras in, frisläppt kraft skulle vara katastrofalt - vem har då kontrollen? Vem skall då tämja Lejonet av Juda till den kastrerade huskatt som idag, välgödd, sväljer allt staten föder den.

Politisk ockupation av kyrkan är kanske inte det värsta. Det värsta är det teologiska rättfärdigandet. Du skall inte tro att du är förmer, du skall inte stänga ute någon, vi måste alla komma överens, vi måste värna de svaga. En kyrka där alla Gud ger gåvor avvisas borde inte kunna bestå. Lejd kleresi håller skenet uppe. När reträttkriget nu på allvar börjar kommer den verkliga karaktären mejslas ut. Att vara "graceful in defeat, humble in victory" är viktigare än segern i sig.

missionärer

Jag kom att tänka på min farmor och farfar som var missionärer i djupaste Afrika när jag var ute och körde bil idag. Vad får stora delar av oromofolket att lyssna på "frenjies" som kommer och pratar om något för dem kulturellt helt obekant. Visst bringar de sjukvård med sig men det kan ju inte vara enda skälet till att man hugger ned släktträdet och gör sig av med sina trolltrummor och på så vis skär av hela sin egna nedärvda kultur.

Helig Ande kanske någon säger. Men hade det bara varit den gör jag lika mycket nytta på mitt sofflock som de som väl är där, Helig Ande måste inspirera till någon form av salespitch. Jesus, Jesus har dött för dig, för att lösa dig från en skuld till en Gud du inte kände? Eller är det förkunnandet av Guden som blev människa, Gud som vill lära känna oss, som är god och kärleksfull? I ett land där man aldrig hört om något sådant måste det vara makalöst. Tro, väckelse och under i dess följd. Ja, för där är historien om under frekventa, precis som det var under frikyrkoväckelsen på 1800-talet, något mängder av bevarade avlagda kryckor i John Ongmans spår vittnar om.

Onekligen måste den jungfruliga jorden vara mer lättarbetad. Vad händer sedan? Vari ligger den stora besvikelsen av idag som gör att Kyrkan i Sverige får kämpa reträttkrig, med allt vad det innebär av misströstan och överlöpare?

För egen del är det en brottning med anspråken där för många byggt upp och försvarat pseudovetenskapliga system för att jag skall lita på en enda religiös person i en enda fråga som har med vetenskap att göra. Den intellektuella hederligheten finns helt enkelt inte att uppbåda. Man finner den hos John Lennox och Alistar McGrath men de har en teologi som så mycket skiljer sig från dem som idag utgör mittfåran av religiösa. Attityden blir också så tvehågsen, intellektualiserande ses som ett problem, samtidigt vill man vara orörbar. Kanske går det inte ihop, jag vet inte ifall det blir problem.

För egen del är det en rädsla för sekterism. För grupprocesser där det blir vi mot världen, vi den goda församlingen, och den andre som allt kan projiceras på, som det sedan kan bli synd om och som man skall rädda. För ledare man inte får ifrågasätta, för den alltid lurande omnipotensen, och snart uppdagas sexskandalerna.

För egen del är jag rädd för den religion som är en spegling av andra människors psykodynamik. När egna skuldkänslor eller hjälpandebehov blir gudomliga imperativ, norm för allt och alla. När egen masochism blir ett normativt religiöst skuldsystem som tynger ned och binder. Egen homofobi blir lätt normerat böghat, osv.

För skapade effekter och andra bländverk. För skickligt uppbyggda känslocrecendon där Jesus eller Adolf Hitler egentligen är utbytbara, men likväl "gudsnärvaron" är gudsbeviset.

Jesus själv har jag inget problem med. Guden som blev människa, kan man möta honom någonstans tro? Mitt i allt kyrkgytter?

..mänsklighetens gränser..

Annika Borg skriver i senaste numret av torsdagdepressionen:

"'Kyrkan måste våga vara kyrka!' Känns uppmaningen igen?
I lite olika sammanhang har jag hört präster, ofta unga (och jag vet inte alls om just åldern har med saken att göra), säga så.
För mig är uppmaningen i det närmaste obegriplig. Liberalteologen inom mig undrar om det inte är viktigare att våga vara människor bland andra människor. Den akademiskt skolade teologen i mitt inre svarar med en annan maning: 'Definiera begreppet kyrka!'."

Jag läser till att börja med, med en viss irritation. Vad är det för flum, den enda ambitionen är att vara människa, det enda erbjudandet, det du redan är - den kravlösa kyrkans zenit. Tolkar jag in rädslan för att organisera sig? För substansen, för kraven?

Josef Fritzl är till sin biologiska make-up människa, frågan är om hans handlingar är att se som mänskliga, eller vad står omänsklig för? Andra världskrigets stora filosofiska fråga kring var mänsklighetens gränser går, vad människan är kapabel till, lämnar ganska nedslående svar. Under den tunna hinnan går barbariet djupt, ända ned till grunden - precis som bibeln postulerar. Människans förmåga att höja sig över sina instinkter kunde även användas för att höja sig över biologiskt betingad medkänsla. Människans föreställningsförmåga kunde på medmänniskans plats placera ickemänniskan, siffran i statistiken. "The death of one man is a tragedy, the death of millions is a statistic," som Stalin sade eller inte sade. Vi börjar här närma oss mänskligt som något annat än det människor gör, kanske också något annat än vad som är naturligt.

Pilatus anspråk: "Ecce homo", som jag burit med mig den senaste tiden, blir här otroligt pregnant. Kristus, sann människa, den nya människan, människan som evangelium. När Annika Borg ber mig, som ung person som önskar att kyrkan skall vara Kyrka, att definiera Kyrkan, är det just som människa jag menar att hon träder fram. Det är just i vågandet av detta, snarare än hållningen till bruket av sax på söndagar, gardiner, alkohol eller om man blir kär i killar eller tjejer, som kyrkan och alla andra individer som hörsammar Guds kallelse blir Kyrka. (Jag håller det inte för omöjligt att jag får ödmjuka mig på någon av punkterna längre fram på min salighetsvandring.)

Annika Borgs hållning och fråga är kanske inte så dum trots allt...

Kan han vara Messias?

Kvinnan lät sin vattenkruka stå och gick bort till staden och sade till folket där: "Kom så får ni se en man som har sagt mig allt som jag har gjort. Kan han vara Messias?" (Joh 4:28-29)

Märkligt evangelium, "han har sagt mig allt som jag har gjort." Märkligt tecken på att det skulle vara den smorde. Man kan ana att en del kristen lagiskhet är inspirerad i detta (det gäller ju att hålla måttet om man vill vara medlem i församlingen), men jag tror inte att det är det som är Andens budskap.

Kanske ligger det något annat i detta möte med Kristus. Kanske har det med Guds avbild att göra. I Kristus ser hon människan, som hon var tänkt att vara, "Här är mannen." (Joh 19:5) I sig själv ser hon Guds avbild, och sin synd. Hon ser inte Gud, ingen har någonsin sett Gud, men hon ser han som förklarat honom, Människan, förstlingen. "Adam, var är du?" "Här är mannen." "Jag har kommit för att göra din vilja".

Förståelsen av människan är en av Gudsmötets konsekvenser, ett Andens verk. Man ser sig själv, man ser mästarens ögon, och får i detta en modell för relaterande, det eviga behovet av upprättelse och den eviga nåden. Man kan då prata om en kristen människosyn. Då kan gudsbilderna falla, avbilden förklarar Guden. Den fixa punkten blir Kristus. Den fixa punkten blir Människan. Den som tror sig kunna tolka hur den vill, eller på bekostnad av detta ger människan frihet, bedrar sig oavsett hur stor man hävdar att Gud är. Den som inte känner Kristus i sitt hjärta kan inte förmedla annat än lagar, hur väl man än packar in det i allsköns bländverk. Den som inte känner nåden kan inte förmedla annat än dekadens. Skapelsen själv vittnar om Honom.

När kvinnan vid Sykars brunn får se Människan, Avbilden, tror hon, hoppas hon, vet hon. Messias...

Sångernas sång 5

[Han]Min vän säger till mig:
Kom, min älskade,
min vackra flicka, kom ut!
Vintern är över,
regntiden är förbi.
Marken täcks av blommor,
sångens tid är inne,
turturduvan hörs i vårt land.
Fikonträdet får kart,
vinstocken går i doftande blom.
Kom, min älskade,
min vackra flicka, kom ut!
Min duva bland bergets klyftor,
i klipphyllans gömsle,
låt mig se dig,
låt mig höra din röst!
Din röst är ljuv,
din gestalt så skön.
(Höga v 2:10-14)

Kom ut, ditt hjärtas åker som legat i träda över vintern, som regntiden har vattnat är redo att brista ut. Blommor, sång och turturduvor; våren är här! Än finns inte frukten där, men det som var dött börjar få liv igen, blommor slår ut och små kart syns. De lovar rik frukt, frukt som består.
Han manar dig: Våga. Kasta dig ut, ut i det nya livet!
Som en ren liten ängslig fågel gömmer du dig i Klippan, nu vill han se dig, Brudgummen; vill se vart dina vingar bär.
Sångens tid är här, lovsångens, så sjung.

Döda sitt ofödda barn

Det är märkligt att man kan förfasas över omskärelse - "det är helt sjukt att man kan få skära i sitt barn". Samtidigt som man accepterar ett skuldlöst dödande av sitt eget ofödda barn. Hänvisning till religiösa urkunder är i sammanhanget irrelevanta.

Kredd

Postmodernismen verkar slå hårt mot framför allt finkulturen. Det är, om allas åsikter skall räknas för lika, och inget högre värde skall råda, svårt att förstå varför staten subventionerar balett. Varför det finns statliga utbildningar i oboe och inte i skriv catchiga tre-ackords-la-la-la-melodier. Ett begrepp som kredd skulle vara meningslöst i musiken, och teknisk färdighet och talang skulle lätt kunna mätas i antalet sålda skivor. Min vän den f d kulturarbetaren sade i en diskussion om konst att: "Det är konst när någon är beredd att betala för det." I den kvantitativa världen är konstnärerna på IKEA bättre, maten på McDonalds godare.

Man menar att piratkopiering skulle leda till sämre kvalitet på musiken i längden. Detta är endast sant ifall kvaliteten mäts i ekonomiska termer. Nuvarande kulturpolitik där konsten skall bära sig själv, bli mer marknadsanpassad, vad leder den till? På vilket sätt skiljer sig, med genomförd politik, konstnären från konsthantverkaren från de serietillverkade duralexglasen, Gaudí från modulbaracker?

Hur många målare igenom historien har blivit uppskattade under sin livstid, hur många verkligt banbrytande har blivit förstådda av sin samtid. Är det Dostojevskij eller Liza Marklund som toppar försäljningslistorna?

Kredd är ett ord som visar att mitt i den ekonomiska beskrivningen av verkligheten finns fortfarande ett igenkännande av konstnärlig integritet, av det äkta uttrycket, av Konsten.

..öde och tom..

Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet. (1 Mos 1:2)

Ödemark, mörker och farofyllda djup. Gud ger ljus, skapar grönska och drar en gräns för havet. Hoppets ljus i ondskans mörker, kärlekens grönska ensamhetens torra öken och trons sköld till skydd för världens hav.

Pingstens människa får träda in i det nya livet. Upprättade, inte längre ensamma. Helig Ande må uppfylla oss alla.

Vårflod

Torka är en märklig sak. Man kan bli så van att åter få vara med sitt stenhjärta och själv försöka härda ut att man till slut tror att det är så det skall vara. Det blir stelt och dött och till slut tar krafterna slut, förr eller senare, för alla - även Jesus blev hungrig efter 40 dagar. Då, min stolta åsna, då ber jag om friska flöden, om det levande vattnet, då ber jag med Kristus 'Eli, eli, lema sabachtani.'

Islossning tog ett par dagar, kanske är inte vårfloden här riktigt än, men friden, vissheten, hoppet, lättheten, kärleken, allt fanns där idag. Kom ut...

..vad alla kristna bör vara...

Här ett inlägg från dagens flashbackdebatt, om ateistisk moral:

Det kan vara poäng i att börja med Kohlbergs moraltrappa:

• Nivå 1 - Den förmoraliska nivån
  • 1. Lydnad och straff styr moraliska överväganden, och syften har ingen betydelse
  • 2. Jagorientering
• Nivå 2 - Den konventionella nivån
  • 3. Interpersonell inriktning, där barnet agerar för andras godkännande
  • 4. Lag och ordningsorientering
• Nivå 3 - Den postkonventionella nivån
  • 5. Kontraktualistisk oritentering, där samhället och värden styr moraliskt handlande
  • 6. Orientering mot universella principer, där samvetet styr och principerna är desamma för alla människor

Den lägsta nivån propageras ofta för av t.ex. satanister. Mellannivån tycker jag dyker upp i mycket av mainstreamtyckandet. Emedan den postkonventionella nivån är vad som jag håller fram som högre stående; den idédrivna etiken. Kristen etik är i allra högsta grad idédriven, kristnas etik är det dock inte, det finns lika mycket lydnadsetik där som i andra sammanhang, kanske till och med mer. Det fungerar dock enligt den gamla tyska principen - der Führer denkt für uns (ledaren tänker för oss) - varför det blir farligt först när det ledande skiktet tappar den idédrivna etiken. Varför är det viktigt? För att civilisationen är ett tunt skal runt det barbari som annars skulle råda. Egentligen bör kritiken riktas mot nihilismen och det är väl svårigheten att argumentera mot denna utifrån ett materialistisk/ateistisk ståndpunkt som gör att det är en vanlig kritik.

Man hävdar ibland FN:s mänskliga rättigheter, men står man endast i lydnadsförhållande till denna blir det svårt med både trovärdighet och efterföljelse då etiska regler med tiden vattnas ur om inte idégrunden förnyas. Man måste då komma fram till varför man ser FN:s mänskliga rättigheter som regler värda att följa. Kulturrelativism och postmodernism har goda argument för att det bara är en åsikt bland många och då argumentationen ofta kommer till "känns det rätt så är det rätt" är det svårt att i grunden förklara varför man inte bör äta människokött t.ex. (mest för att visa på ett tabu som är svårmotiverat med annat än "det bara är så"). Många etiska regler har flyttats på och det är svårt att se varför detta inte skulle fortsätta - i frihetens namn.

Idédriven etik är också svårt när man enl. en för långt driven materialism inte erkänner idéerna som sådana, det är en risk.

Den ateistiska idédrivna etiken är dock inte omöjlig. Kants kategoriska imperativ är en mycket god regel, enligt vilken en etik kan byggas. Samhället eller mänskligheten tar där Guds plats.

En reflektion är att samhället blir provocerad av högt ställda ideal. "Alla skall med" och en regel inte alla kan nå till kan inte vara en bra regel. Etik tenderar alltså bli en minsta gemensamma nämnare och ideal fördöms. Har man en lydnadsmoral, en slavmentalitet, är självklart ideal provocerande, likväl är de nödvändiga. Kyrkan har en kader av moralisk och etisk aristokrati, helgonen. De visar hur vi bör leva. De är vad alla kristna bör vara.

Bloggtips: Kenneth Nyman om Gud och bevisbördan.

Bloggtips: Kenneth Nyman om Gud och bevisbördan.

Fann bloggen idag, skall bli intressant att följa.. :)

Förlöjligade av kändisar

Som vanligt i den nyateistiska religionskritiken tar en person med en titel/kändis rent tramsiga argument, rakt av plagierade fram amerikansk förlaga, och slänger ut dem i mediarymden. I detta fall tycker SvD att de är värda att publicera.

Lisbeth Pipping, författare, forskare, föreläsare och mamma, Alingsås, är senast i raden. Man kan ju tycka att det borde bli lite pinsamt att översätta denna text, vilket en kommentator uppmärksammat, men icke.

Det tycks som att historiens kristendom och den historiska kristendomen vandrar längre och längre ifrån varandra, trots att den finns där rakt under ögonen. Förlöjligade av kändisar; det är väl det man får ta till när det sakliga inte räcker.

Att leva heligt

Att leva heligt har betytt olika saker i olika tider. Då jag bor i Bohuslän har jag nära till det schartauanska arvet. Att vissla är att kalla på djävulen, att använda sax på söndagen är att vanhelga vilodagen (märkligt nog överförd till söndagen). I pingstkyrkan finns fortfarande den gamla pingstknuten i bruk och även om man inte officiellt förbjudit dans gör man säkrast i att låta bli, man vet aldrig vad de djuriska rytmerna kan leda till. För så blir det ju ofta, man tar avstånd från förbudet men vill ändå vara på den säkra sidan, en halv kompromiss.

Augustinus får i väntan på någon sorts utläggning av romarbrevet komma med sin slutsats som ligger ganska långt från ovanstående; "Älska och gör vad du vill."

Våld och sånt

I natt smäller det. UFC97 går av stapeln. Maktens kärna, två viljor som möts. För visst är det så, det finns en konkret verklighet utifrån vilket allt sedan är variationer. Precis som storhjärnan sluter sig runt reptilhjärnan och ger upphov till fantastiska variationer på teman man känner igen från djurens rike - dominans, sexualitet osv. Precis som kriget enligt Clausewitz är krigets fortsättning med andra medel är politiken viljans sublimering. Här är viljan så avklädd vi finner den inom lagens råmärken. Förstår vi det anarka, det bortom den kulturellt styrda perceptionen blir livet mycket enklare. Förstår vi aggressivitetens väsen kan vi känna igen den i oss själva.

Avsmaken är en naturlig första impuls, precis som vi vänder oss bort från lidandet och annat som kan skaka oss ur vår trygga tillvaro. Nihilismen kan åtminstone skänka oss detta - öppnade ögon för människans sanna natur. En bild av människan som kan förklara både Pol Pot och Maximilliam Maria Kolbe.

Och visst finns det något fascinerande med Krigaren, om det så är i samurajens, riddarens eller främlingslegionärens form. Det är deras makt som korset besegrar, Jesus inför Pontus Pilatus.

Någon kanske tycker att man bör vända bort sitt ansikte. Seendets Gud vänder inte bort sitt ansikte.

tv

Paul Washer

Är det så att Paul Washer har rätt, eller är hans hjärtlösa Gud bevis för hans traditions olämplighet? På sola scripturas risker?

Vek fiber

Man kan fundera över styrka och svaghet. Jag tillhör väl dem som romantiserar en del över korsets väg. Efter viss närkontakt med det svaga måste jag ändå fundera, kommer jag bli mer helig för att jag börjar missbruka, blir hemlös osv. blir jag starkare då? Gud mer nöjd med mig? Det kan lätt bli så i den kyrkliga retoriken.

Följande skrev jag idag på Dag Sandahls blogg:

Den noble vilden, den utvecklingsstörde som den egentligt intelligenta, den psyksjuke som den egentligt normale, och missbrukaren som den egentligt starke. Märkligt vad den martyriska klassen kan hitta på för att kväsa sin egen styrka.

Vi kan ju dra oss till minnes 70-talet (undertecknad var visserligen inte född, men man har ju hört), där man såg det som en direkt följd av institutionsvården att människor var psykiskt sjuka (det här med logik och 68-rörelsen var aldrig så noga). Personerna var friska, samhället var sjukt. Detta går att belysa på många sätt, Foucault gör det förtjänstfullt, men det är en annan diskussion.

Paulus skriver:

Men han svarade: "Min nåd är allt du behöver." Ja, i svagheten blir kraften störst. Därför vill jag helst skryta med min svaghet, så att Kristi kraft kan omsluta mig. (2 Kor 12:9)

I svagheten blir kraften störst. I dess avklädda form blir den störst, innebär det att svaghet är liktydigt med kraft? Är det inte så att Paulus själv säger att vi är sorgliga ifall inte Kristi uppståndelse är sann. Om inte Anden verkar i oss är inte svaghet då bara svaghet. Är inte min utblottelse och andliga torka då bara fruktansvärd. Jag undrar. Kristi kors hade inte varit möjligt om en enda vek fiber fanns i den kroppen. Han ser svag ut.

Men det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led, när vi trodde att han blev straffad, slagen av Gud, förnedrad. (Jes 53:4)

När Gud avkläder kan hans kraft bli mer tydlig. Ta profeterna som exempel. Med alla rötter sänkta i Gud verkar världen piska emot dem som en storm. Magmatisk kraft, Anden så över dem att de får tala Guds Ord. Johannes är den störste ibland dem, han säger:

Det är om honom jag har sagt: Efter mig kommer en som går före mig, ty han fanns före mig. (Joh 1:30)

Efter Johannes Döparens ökenliv kommer Kristuslivet. När man gått ut ur världen, genom öknen, kommer man tillbaka till världen men inte av världen, utan av Guds Ande. Han fanns före, den stilla tilliten har alltid funnits i själen i någon mening, men når sin fullkomnan i Kristus. Kristus är fullkomligt fri, när han äger sig själv helt och fullt, kan han ge sig själv frivilligt åt Fadern. Inte vaja för världsliga vindar, utan för den Andens vind som befaller att underordna sig. Inte i utan av världen. Detta är den styrka som fullkomnas i svaghet, när den samspelar med nåden och blir del av Guds plan; att borttaga världens synd.

Elitistiskt andligt projekt? Gnostisk självupphöjelse? Kanske det. Den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in. För vissa förvägras dock detta. Vissa är dömda till ett liv i bryderier, i tvivel. "Jesus loves me, 'cus the bible tells me so." Jag minns bisarra scener från Gummo, en utvecklingsstörd flicka som sitter och sjunger. Kanske är det Jesus jag blir upprörd över, hur kan han hålla fram henne. Var skulle hon vara utan en massa personers ändlösa slit för Guds skull.

Det är väl då helt relevant att tala om en första och andra naivitet. Människan är inte i mindre behov av ledarskap, struktur, sans och balans, och människor med demoleringszoner i sin personlighet, för att de blir frälsta. Det är inte färre som är i konstant behov av emotionellt stöd för att inte krascha i kristna sammanhang, snarare verkar de ackumuleras där. När allt romantiskt tjafs har blåst över behöver någon stå med moppen och städa. I kyrkor där man kan leja hela kadern aktiva blir förstås annorlunda, där behövs vare sig sans och balans eller ledarskap, bara svaghet.

Är det finare och bättre? Kanske inte. Det finns mycket av "tror du att du skall ha lön för det", "du skall tjäna", "du måste ge upp ditt liv" osv. i kristen tro och det är förvisso bibliskt men står ingalunda för att trycka ned. Snarare att tömma egoballonger på luft. Så: Back off. Slaven tjänar av rädsla. Daglönaren för den kommande belöningen. Men sanning och Evangelium kommer genom Jesus Kristus. Tjänst utan lön känns för tillfället som att greppa efter för mycket.

Kan jag alltså ha min stolthet i det? Nej säger traditionen, du har inte gjort mer än att förvalta de gåvor du fått, ha istället din stolthet i Gud. Därmed inte sagt att församlingen måste nivelleras (anledningen till det i svk torde alltså vara en annan), gåvorna är olika och bör utnyttjas till fullo. Här gäller inget romantiskt tjafs som 'character indelebilis', eller den princip som används i en del kristna organisationer att den som får ett uppdrag inte skall vara kompetent för det för att Anden skall ha en chans att visa sig; det som är, är.

Förhoppningsvis kommer jag, med Guds hjälp, en dag kunna omfamna den svaghet han förberett för mig. Då kommer markeringar som denna inte vara betydelsefulla. Jag antar att det kommer uppenbaras att tilliten är densamma.

Tveksamma argument

Jag läser att Stefan Swärd skall möta Sturmark i debatt. Vi får hoppas på ett bättre resultat än för Ekman. Debatten är en särskild form och Sturmark har haft fördelen att bara behöva översätta slagkraftig retorik från sina amerikanska förelöpare.

Internationellt har retoriken inte bemötts. Kanske pga. att den akademiska teologin är för upptagen att såga evangelierna. Det finns några otydliga deister som accepterar vetenskapen (ex. Francis Collins), och en massa religiösa tokar som charlatanen Hovind (på bild), eller inredningsarkitekten Harun Yahya. Undantaget är Alistar McGrath vilken erbjuder ett intellektuellt hederligt, och retoriskt skickligt motstånd mot Hitchens och Dawkins m.fl. Inte så att han på något sätt nedgör deras argument, men han visar att det är möjligt, kanske inte helt orimligt till och med.

Den framkomliga vägen, som också Swärd verkar vara inne på, är att det inte finns någon fundamental motsättning mellan tro och vetande. En fundering: hur kan det vara så att gemene man uppfattar vetenskap som skäl till att ge upp tron, hur kan det vara så att någon tänker, jaha jorden skapades inte på sex dagar, den är inte 6600 år, jorden var inte täckt av vatten, därför måste allt vara falskt. Någonstans måste de ju fått föreställningen att det är så. Är det då så att det finns kristna ledare som kör med dubbel bokföring och i debatter säger att det inte är någon motsättning mellan tro och vetande, men sedan inte tar ansvar för det och rättar sin tro efter vad som är rimligt. Eller börjar man leta bekräftelser för att universum egentligen är 6600 år och att det egentligen är ett mätfel (som med alla flumteorier med minskad ljusets hastighet).
Kanske man säger att bibeln kanske inte har helt rätt, men då har vetenskapen inte heller rätt, och så gör man en kompromiss, vilket kanske är det allra dummaste, jorden är i alla fall inte äldre än 100 000 år...

Man kan kritisera vetenskapen, kritisera dess metafysik, dess metoder, dess a prioriantaganden. Men då får man göra det sakligt.

Om man nu inte står för denna linje, att tro och vetenskap är förenligt, vet jag inte hur man skall förhålla sig. Man kan ju önska att vetenskapen skall anpassa sig efter religiösa urkunder. Eller så kan man hävda att allt är en stor konspiration.

Man kan ju räkna med en del fingerpekare också, där det är viktigare med bibelbokstavstrogenhet än verkligheten, de måste ju blidkas. Det kan ju vara en anledning till att kristna ledare som borde veta bättre framhärdar i tveksamma argument.

Gryningsljus

Så står han ändå där ibland oss; Vägen, Sanningen och Livet.

Jag som står med mina tvivel, tankar och begränsningar och stirrar med öppen mun. Inför honom kan jag, den minste av alla tjänare, bara böja mig i min svaghet. Hjärtats sten bortlyft, sorgen vänd i glädje.

Lidandets väg vänd i seger, från det högsta till det lägsta, Ordet har fyllt universum. Nu har det fullgjort vad det skall och återvänder till sin tron. Tränger igenom den sista barriären, inte från liv till död, utan från död till liv. Den förstfödde i det nya riket. Självklart. Därifrån lyfts han direkt himlen, där lever han i himlen, här i tiden, i Guds tid.

I honom får vi liv. Nåd som jag inte rättmätligen kan gör anspråk på.

Salva me, Deus omnipotens.

Kristus är uppstånden!

Glad påsk mina vänner!

Långlördag

Det finns platser där man har långlördag efter långfredagen. Lite fyndigt. Hur lång nu än långfredagen var gavs ingen tid för några reflektioner. Det speglar nog hur det var, NU är Guds tid, och det gäller att hänga med.

Domsscenen är stark. Folkviljan har talat. Låt Gud ta straffet och befria människan. Låt blodet komma över oss. Vad är sanning? Vad är rätt?

Det är svårt att föreställa sig hur kontroversiell den mannen var. Han verkar trampa över varje tradition och statusbarriär. Den gränsöverskridande tjänaren.

På långfredagen står han inför den sista gränsen. En nederlagsväg, en brakförlust, tycks det, för Guds rike, som den ensamme profeten basunerat ut, han som tar så stora ord i sin mun; JAG ÄR. Det ligger så mycket i Pauli ord:

Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös och ni är ännu kvar i era synder. Då är också de som har avlidit i tron på Kristus förlorade. Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor. Men nu har Kristus uppstått från de döda, som den förste av de avlidna. (1 Kor 15:17-20)

Detta oavsett ifall Korset är en väg eller ett offer.

Ave crux, spes unica.

Gud är död, han somnar in. Det är det sätt han träder in i Sabbaten, i den stora vilan. För lärjungarna måste det ha varit en konstig sabbat. En påtvingad vila, när allt hopp är ute. Petrus får gråta över sig själv. Något i honom har dött. Judas gråter också. Judas hänger sig, Petrus blir den första ledaren för Kyrkan. Hade Petrus, om han inte vilat under sabbaten och mött den Uppstånde, kunnat leva med sig själv. Hade Judas om han mött den Uppståndne kunnat leva fastän han än dog.

På samma sätt är våra liv meningsfulla endast i uppståndelsens ljus. Våra nederlagsliv.

För Petrus och Johannes, för Modern, och Maria Magdalena, är det långlördag. Denna vila i dödens tomhet är ur deras perspektiv evigt. Det är i en mycket ren kärlek som kvinnorna förbereder sig för att besöka sin fallne Hjälte.

Ave crux, spes unica.

Långfredagssånger

Improperierna:

Mitt folk mitt folk
vad har jag gjort mot dig
Och varmed har jag betungat dig ?
Svara mig

Jag förde dig ju upp ur Egyptens land
du har rest korset åt din Frälsare.

Helige Herre Gud. Helige Herre Gud.
Helige, starke Gud. Helige starke Gud. Helige odödlige, förbarma
dig över oss. Helige odödlige, förbarma dig över oss.

Jag förde ju dig genom öknen i fyrtio år,
med manna mättade jag dig.
Jag förde dig in i det bördiga landet ;
du har rest korset åt din Frälsare

Helige Herre Gud. Helige Herre Gud.
Helige, starke Gud. Helige starke Gud. Helige odödlige, förbarma
dig över oss. Helige odödlige, förbarma dig över oss.

Vad mer borde jag ha gjort för dig
Och gjorde det icke ?
Jag planterade dig såsom ett ädelt vinträd, och du har blivit mig
alltför bitter.
Ty ättika gav du mig att dricka, och med ett spjut stack du upp din
Frälsares sida.

Helige Herre Gud. Helige Herre Gud.
Helige, starke Gud. Helige starke Gud. Helige odödlige, förbarma
dig över oss. Helige odödlige, förbarma dig över oss.

Jag öppnade havet framför dig ;
du öppnade spjutet med min sida.

Mitt folk mitt folk
vad har jag gjort mot dig
Och varmed har jag betungat dig ?
Svara mig

Jag gav dig att dricka vatten ur klippan ;
Du gav mig att dricka galla och ättika.

Mitt folk mitt folk
vad har jag gjort mot dig
Och varmed har jag betungat dig ?
Svara mig

Jag satte i din hand kungaspiran ;
du satte på mitt huvud törnekronan.

Mitt folk mitt folk
vad har jag gjort mot dig
Och varmed har jag betungat dig ?
Svara mig

Jag upphöjde dig till storhet och ära ;
Du upphängde mig till smälek på korset.

Mitt folk mitt folk
vad har jag gjort mot dig
Och varmed har jag betungat dig ?
Svara mig

Ja, med evig kärlek har jag älskat dig ;
Du har rest korset åt din Frälsare

Mitt folk mitt folk
vad har jag gjort mot dig
Och varmed har jag betungat dig ?
Svara mig


Höga Kors:

1. Höga kors, du enda ädla
bland de träd som vuxit här.
Fast du ej bär blad och blommor,
intet träd din like är.
Ljuva stam med ljuva grenar,
som den ljuva bördan bär.

2. Sjung, min tunga! Sjung den hårda,
höga, ärofyllda strid
som på korset Herren kämpat
till triumf och evig frid,
stark som lejonet i öknen
och som offerlammet blid!

3. All den dom som genom fallet
över världen kommen var
och från det förbjudna trädet
låg på syndigt släkte kvar,
ville han på trädet sona,
på det kors som honom bar.

4. Honom plågar spö och gissel,
spott och hån och övermod;
törnets krans och korsets spikar
pressar fram det dyra blod,
att all världen skulle renas
i den helga, djupa flod.

5. Kristi kors! Blott du är värdigt
att dig hela världen ser.
Du för Israel och folken
är det rätta Guds banér,
och den dig i tro har skådat
dom och död ej rädes mer.


O huvud:

1.
O huvud, blodigt, sårat,
Av smälek höljt och spe!
O huvud, kvalt och fårat
Och böjt i ångst och ve!
O huvud, som skall siras
Med ärekrans en dag,
Men nu med törne viras,
Dig ödmjukt hälsar jag.

2.
O ansikte du höga,
Som nyss betvang en värld,
Din makt nu gäller föga,
Din fägring är förtärd,
Din glans till intet vorden!
O vem har släckt den blick,
Vars ljus allt ljus på jorden
I klarhet övergick?

3.
Den börda du har burit
Min syndabörda är.
Den skörden, som du skurit,
Jag sådde, Herre kär.
När skuldens tyngd mig böjer,
Hos dig j äg söker råd.
Till dig mitt rop jag höjer:
Se ned till mig i nåd!

4.
Dig tackar allt mitt hjärta,
Min Herre Jesu god,
För all din djupa smärta
Och allt ditt tålamod.
Du vän, för evigt trogen,
Dig vill jag mig förtro.
När jag till skörd är mogen,
Mig bärga till din ro.

5.
När jag skall lämna världen,
O lämna du ej mig,
Och låt vid hädanfärden
Min blick ej släppa dig.
När vånda trycker anden
I sista kampens nöd,
Kom då och lossa banden,
O Jesu, för din död.

6.
Träd i min sista timma
Själv för mitt öga fram.
Ack, låt mig då förnimma
Din bild på korsets stam.
Dess drag jag då vill gömma
I djupet av min själ
Och dödens smärta glömma.
Den så dör, han dör väl.

Skärtorsdagsfilosoferande

Punken började som ett aggressivt avståndstagande, ett förakt för ett etablissemang och dess värderingar. Något halvår senare finns det säkerhetsnålar i guld. Punx not dead...

Shaine Claibourne skriver i den oemotståndliga revolutionen om en rik amerikan som äntligen tagit det stora beslutet att köpa och bära ett WWJD-band - i solitt guld. WWJD...

Rörelser föds, verkar och dör. Det börjar i något sprudlande, kraft från grunden, magmatiskt, för att sedan finna sina former och till sist bli det etablissemang som kräver nästa rörelse. I begynnelsen var Ordet... En kollega sade att tecknet på att en konstform är död är att det finns en statlig utbildning. Det finns ett rätt sätt; formen skall bevaras. Ju stelare och mer kvävande former är, desto bräckligare. Genom sprickorna kommer det bubbla upp.. Magma. Som individer kan ett fåtal lösgöra sig från formen, av dem får någon enstaka stå i det magmatiska flödet från idésfärerna. Flödet bubblar då inte bara tillräckligt för att individen skall utmålas som annorlunda, det förändrar världen.

Entropi. Ett vackert ord som i allra högsta grad är av intresse. Entropin ökar i avgränsade system. Varje form är ett avgränsat system. Formen kommer urlakas, devalveras; förlora sin ursprungliga substans. Från att på ett renare sätt uttrycka känslan, verkligheten; så blir det perfektion i formen.

Det finns alltid en dröm om att dialektiken skall ta slut, Marx, Mao, den "progressiva generationen", och Guds rike, i vilken församling man än deklamerar det. Substansens frånvaro förebådar dock alltid kall död. Det är samvaro kontra hjärtats gemenskap.

Kristendomen är en rörelse som haft en osedvanlig magmatisk kraft, har funnit sina former, och har börjat hosta betänkligt i västerlandet. Det vore fint ifall denna rörelse levde enligt andra lagar men detta är något som framtiden får utvisa.

Guds verksamhet i sin Kyrka, hur gärna jag vill se den, ter sig elusiv. Anden har ännu ingen sett. Den agent genom vilken Gud verkar visar sig inte. Inte så mycket skiljer kristna från andra människor och något direkt konsekvensbrott i samspelet mellan orsak och verkan som skulle kunna tyda på Gudomlig intervention är svårt att skönja. Allt jag blir hänvisad till och allt jag kan se är människor. Människor med goda intentioner, människor med längtan, människor som kanske till och med gör gott, men likväl människor.

Vad skulle då det särskiljande vara, konsekvensbrottet? Senkrecht von Oben kommer han den inkarnerade Guden. Ecce homo.

Jag förstår inte mycket av tron egentligen. Jag förstår inte offret. Jag hör mycket blajande av människor som inleder meningar "jag bara.." men ingen ger mig någon substans. Jag vet inte hur mycket som blir kvar när människans självsuggestion är bortrensad. Helande? Tungotal? Uppståndelse - vem kan veta? Men jag tror på förtätning, symbolik och på att en blick kan hela.

Kristi blick löser bojor, frigör magmatisk kraft i den Helige Ande.

När de firar måltiden utsäger Herren att den som skall förråda honom är den som äter med honom. Petrus får själv säga det, om jag så måste dö skall jag inte förråda dig. Och dö måste han, för likt alla som äter med honom förråder han. Dö med honom och uppstå med honom. Synden dör bort, Lagens och formens yttre människa dör som agnar och Andens och magmas inre uppstår. Denna död får vi återupprepa varje gång formen dödar substansen.

Vid sedermåltiden sitter yngste sonen intill husfadern. Sedan sitter man i statusordning i en hästskoform ned till den sista platsen. Johannes som yngst fick ta yngste sonens plats, Jesus husfaderns. Petrus i något slag av ödmjukhet sitt på lägsta platsen, och Judas, mannen som anförtroddes kassan, satt på plats nummer två, intill Jesus. Kanske är det inte så märklig att Johannes inte flyr. Barnet som inte gör sig utan får ett namn. Det är kanske inte så märkligt att Simon får ödmjukas, och att Judas inte klarar av det. För vad sker? Upprättelsen av människan.

Upprättad, given vishetens Ande, död för världen, en fokuspunkt för det magmatiska trycket - ständigt förnyad. Till och med rädslan för döden är besegrad. Vackra blommor växer alldeles på randen till avgrunden. Korset är förtätningen.

Gud kan inte lokaliseras rumsligt, kanske finner jag honom i tiden, i nuet, i varat. Men Gud är i första hand inkarnerad. Ecce homo. Jesus förmedlas i text och i bild. Hans blick läker och frigör, i honom dör och uppstår vi, i honom ser vi exemplet. Skulle det vara mindre verkligt? När människor bär honom, mindre Gudomligt?

Om jag talar sant kan en rörelse som denna inte dö, endast byta skepnad. Himmel och jord skall förgå...

Om den första och andra påsken

Dagen till ära ett gammalt fb-inlägg i repris:

Kopplingen mellan den nya påsken och den gamla påsken är ju uppenbara.

Det första förbundet inleds med att Gud för judarna ut från ett konkret slaveri, i det andra förbund skapar Gud ett folk, räddar det från synden och döden, en process som också går att möta i varje persons möte med Gud.

Frälsning genom nationstillhörighet, till Jesu seger över döden och frälsning genom tillhörighet i hans kropp.

Klockan nio på morgonen på långfredagen bands påsklammet på altaret i templet. - Klockan nio på morgonen på långfredagen genomborras Jesus händer och fötter av spikar och han hängdes upp på korsets trä. Soldaterna kastade lott om hans kläder.

I psaltaren står det (gamla översättningen): ”Mina händer och fötter har de genomborrat… De delar mina kläder mellan sig och kastar lott om min klädnad… Jag skall förkunna ditt namn [Guds] för mina bröder, mitt i församlingen skall jag lovsjunga dig.” (Ps 22:17, 19, 23)

Den näst sista plågan i Egypten var ett onaturligt mörker. Därefter slaktandes påsklammet.

”Vid sjätte timmen kom över hela landet ett mörker, som varade ända till nionde timmen [klockan tre på eftermiddagen].” (Matt 27:45)

Klockan tre på eftermiddagen steg översteprästen upp på altaret och sade: ”Det är fullbordat!” och stack sedan kniven i påsklammet som böjde ner huvudet och dog. -
Klockan tre på eftermiddagen ropade Jesus, som i Hebr 7-9 kallas vår överstepräst: ”’Det är fullbordat.’ Och han böjde ner huvudet och gav upp andan.” (Joh 19:30)

Blodet på korsbalken som det som räddar, Jesus får vin på en isopstjälk... I can go on forever.

Vad som händer med israels folk går alltså att koppla till både Jesus och kyrkan.

Den dubbla kopplingen, 13 eller 14 nisan (eller 15:e jag kommer inte ihåg numren), gör båda kopplingarna, mellan både nattvarden och pesach, och pesach och korsfästelsen, korrekta. Man brukar säga att Johannes är mer noggrann med mystiska betydelsen än med den faktiska kronologin. Jag vet inte riktigt vad jag skall tro.

Balansgång

Innebär korset att vi skall stuka oss själva? Som del av den martyriska klassen är det lätt att känna skuld för det ena och det andra, t.ex. för egen styrka. Den slås gärna ned som förmätenhet med en aggressivitet som vittnar om att det finns ganska många som kollektivt håller igen, som inte skall vara något.

Det kan ta sig absurda uttryck som när man får bära människor (i meningen ta ansvar för hela relationen) och sedan hålls den svagare parten upp som exempel. Är det den svagheten, svagheten att balla ur när man befinner sig i relationer, svagheten att inte kunna se konsekvenser och därmed skada andra omedvetet som är den i vilken styrkan fullkomnas. Det är inte en svaghet som leder till Golgata åtminstone. Kristi obändlighet för världen är karaktär i dess mest kondenserade form.

I vurm för den svage underlåter vi att bygga tak på pelarna i Guds rike. Istället får de erodera och nivelleras så att vi kan lägga taket direkt på golvet. Så att man inte behöver lämna sofflocket, rättfärdiggjord som man är.

Kanske är det kristendomens väsen. Kanske är det naivt av mig att hoppas på något mer än frälsning av akademisk betydelse och bönesvar förvirrande lika slumpen. Det verkar hur som helst vara en smal balansgång mellan förmätenheten och ingenting.

Äta med händerna?

Om du får för dig att äta med händerna är chansen ganska stor att du använder tre fingrar. Varför? Är det genetiskt betingat måntro?

Näppeligen, i många afrikanska kulturer är det fem fingrar som gäller. Svenskar som kommer dit ler man lite åt med sina fumliga trefingersmetoder.

Ursprunget tros istället vara en bok om vett och etikett av Erasmus av Rotterdam som fick stor påverkan på de efterlevande. Där kan man lära sig saker som att man inte bör ha båda händerna i skålen samtidigt och att man bör äta med tre fingrar. Att det behöver påtalas innebär att det inte var en självklarhet.

Märkligt detta vilket genomslag det kan ha.

Karl den store förbjöd tydligen ätandet av hästkött, någonstans har bruket att inte äta hund kommit in.

Detta med kulturer och kulturgemenskaper är sanneligen förunderligt.

På tal om traditioner som man kan undra var det kommer ifrån var det vid tsarens hov en vakt som av hävd stod på en plats i trädgården. Ingen visste varför, det var bara så det var. När man forskade i detta visade det sig att Katarina den store hundratals år tidigare haft en vacker blomma på denna plats som behövde vaktas, blomman var nu långt borta.

Laglös

Stilla veckan verkar ha infunnit sig i dubbel bemärkelse.

Hur som helst.

Sedan sade han till dem: "När jag sände ut er utan penningpung, påse eller sandaler, behövde ni då sakna något?" - "Nej, ingenting", svarade de.
Då sade han: "Men nu skall den som har en penningpung ta med sig den, och likaså påsen, och den som är utan pengar skall sälja sin mantel och köpa sig ett svärd.
Jag säger er att med mig skall det ord i skriften gå i uppfyllelse som lyder: Han räknades till de laglösa. Ty nu fullbordas det som är sagt om mig." -
"Herre", sade de, "här är två svärd." - "Det är bra", svarade han. (Luk 22:35-38)

De blev utsända utan penningpung, påse eller sandaler; och Gud tillgodosåg alla deras behov. Likväl lämnas de med en särskild uppmaning:

Jag skickar er som får in bland vargar. Var därför kloka som ormar och oskyldiga som duvor. (Matt 10:16)

Av någon anledning har lärjungarna både penningpung och påse med sig och två svärd till på köpet. Den omstöpning som vandringen bland vargarna var en försmak av var ännu inte en på djupet. Alla står de där i enlighet med sitt väsen, ett väsen med svärd. Se lammattityden står ej att finna, här är det hjärtat hos den laglöse, den som desperat, med alla till buds stående medel kämpar för sitt liv, som bankar allt snabbare i bröstet, för han är ett jagat villebråd. Att göra våld på sig själv är en galenskap vilden inte ägnar sig åt. Den laglöse är i sanning utan Lag.

Två svärd, både den högra och den vänstra armen får känna dess tyngd.

Laglös.

"Det är bra".

Q&A 2

På tal om frågor som ställs av Gud och som Gud sedan besvarar är följande sammankoppling något av det vackraste jag stött på i katolsk bibelutläggning.

De hörde Herren Gud vandra i trädgården i den svala kvällsvinden. Då gömde sig mannen och kvinnan bland träden för Herren Gud.
Men Herren Gud ropade på mannen: "Var är du?" (1 Mos 3:8-9)

och frågan besvaras först långt senare, av Gud själv:

Då sade jag: Se, här är jag.
Som det står skrivet om mig i bokrullen
har jag kommit, Gud, för att göra din vilja. (Heb 10:7)

Textstället ges mer djup i en ännu på svenska opublicerad dikt av den tyske samtide teologen Eckstein (en vän har gjort en översättning som förhoppningsvis ges ut inom kort.)

När Gud ropar:

”Adam, var är du?”

är viktigare

än frågan

var jag just nu är,

frågan

vart jag tar vägen.

Jfr 1 Mos 3:8-10

Jag känner mig också nödgad att kommentera något kring målgrupper i kyrkan. Emedan Jesus själv säger:

"Jag prisar dig, fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn." (Matt 11:25)

måste jag med Nikodemos undra:

Jesus svarade: "Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike."
Nikodemos svarade: "Hur kan någon födas när han är gammal? Han kan väl inte komma in i moderlivet och födas en gång till?" (Joh 3:3-4)

Jag har svårt att tänka mig att Gud säger, "så du har vuxit upp, synd, du står bortom frälsningen". För den som vuxit upp erbjuds ett barnaskapet på annat sätt, barnaskapet som något man växer in i; en andra naivitet. Som den förlorade sonen som går från slav motiverad av rädsla, till daglönare i tanken, motiverad av den kommande lönen, och som till slut upprättas av Fadern till sonskap där kärleken får vara det som leder.

Där kan man ju känna att man brister.. En text som:

En god människa bär fram det som är gott ur sitt hjärtas goda förråd, och en ond människa bär fram det som är ont ur sitt onda förråd. Hennes mun säger vad hjärtat är fullt av. (Luk 6:45)

ställer ju vissa krav. Det syns mig som att vad jag än tar mig för finns det en baktanke och den godhet man är kallad till lyser med sin frånvaro. Förhärdad...

Jesus svarade: "Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud." (Luk 18:19)

Q&A

Jesus är svaret på frågan. Den gamla söndagsskoleformeln har aktualiserats i diverse intervjuer med Gardell.

Svaret passar sig inte direkt i alla kontexter vilket skulle kunna vara en anledning till kommunikationsförbistringen mellan den kristne och den sekulariserade. Det "kulturrelevanta" budskapet kräver fortfarande en upplevd brist. Om Jesus skall vara den saknade biten behöver en bit saknas. Den kristne är på så vis beroende av arvssynden. Arvssynden är den fråga på vilken Jesus är svaret. För den kristne är det så självklart att man är halv utan Gud, att man saknar något och att allt inte är som man önskar. Så är det inte för den sekulära. Om man har en upplevelse av sig själv som hel och god nog, världen som den är, och hoppet av lycka i mellanmänskliga relationer och materiella ting är Jesus en meningslöst svar. Den sekulära ser bristen som en anomali, den kristne som sakernas verkliga natur. Psyket är i sanning plastiskt, man säger mig att det finns kulturer där det är relevant att prata om 4-5 jag. Det besannas också i alla de som möter Jesus i den upplevda bristen.

För den sekulära är det alltså två saker som skall tas emot, frågan och svaret, bristen och Jesus (X-1+1). Är det märkligt att en stor del av Sveriges befolkning upplever att själjägare för Herren kör ned saker i halsen på dem. I en kristen kontext och bland dem som upplever bristen är Jesus ett svar, men skall alla andra lämnas utanför? Att vanan att tala till de svaga urlakat svk:s intellektuella gods torde stå utan tvivel. Kanske är en undermedveten anpassning lett till den sedvanliga infantiliseringen.

Att "kristendom för ateister" hamnar i konflikt med den kulturella kvarlevan av traditionell kristendom är kanske därmed nödvändigt. Man kan där erbjuda något annat (X+1). En rikedom av andliga upplevelser och själens upphöjande i meditation och rit. Det kallas privatandlighet, det krockar med ortodoxi, och i högre grad lutheranism; "Än sen?, [..] i vilket fall som helst blir Kristus förkunnad, och det gläder jag mig över.(Fil 1:18)"

I det stora hela är det ett slag om världsbilder, om andar, och även om det gång efter annan sägs att "det aldrig funnits fler Jesustroende" är världsbilden, i min bedömnig, på avtagande. "Det som syns är det som finns" är ett övertygande argument; att tro att något som inte syns är svaret på det man inte ser (X-1+1) verkar inte så logiskt. I detta måste vi finna nygamla vägar. Om Olle Carlsson är den som erbjuder dessa lär framtiden utvisa. Oavsett väg är det verkliga Gudsmötet en bit in på vägen.

Jesus genomför sitt frälsningsverk oavsett vad vi tycker om det. Han gör det som präster ofta gör: presenterar svaret på en fråga man själv är ursprung till, eller?

Perfekt ännu i undergången

Men man kan ha hävdat sig väl både under dueller och rymdfärder och ändå "när allt kommer omkring", som Schleiermacher uttryckte sig, vara en nolla.
Detta är över huvud taget en av den moderna tidens tragiska figurer, ja kanske dess tragiska figur par préférence: människan som behärskar medlet men som misslyckas i fråga om substansen. Perfekt ännu i undergången.

- Ur Psykonauterna: Rus och droger, Ernst Jünger

Om tid

Tid. Kroniskt för dåligt med tid.

Kroniskt. Dåligt med tid över tid, man hinner inte ikapp. Ikapp vadå? Ikapp maskinen kanske, i andlig mening.

Jag hörde dagboksanteckningar från en hög tjänsteman under Gustav III som varje morgon fick gå och ställa sin klocka efter kungens. Behövde kungen en timma extra så var det bara för honom att vrida tillbaka klockan; som Guds ställföreträdande har man den rätten. Så inte idag. Om Karl XVI Gustav skulle få för sig att vrida sin klocka fram eller bak så skulle vi säga, din klocka går fel lille vän, kolla TV:n. Intressant i sammanhanget är att man i järnvägens barndom hade olika tider i olika delar av landet, allt utifrån hur solen faktiskt rör sig. Så inte idag. Skulle man i Falun bestämma sig för att vrida klockan för att den bättre skulle passa det som var avsett, verkligheten, så skulle man säga nej, så mycket är inte klockan, ring fröken ur, eller synka din dator mot en NTP-server.

Exakthet, så till och med att det behöver korrigeras för hastigheten vilken tiden givetvis är knuten till enligt Einsteins teorier. Så kan atomklockorna i satelliterna vara exakt synkade så till den grad att utsändningar i från dem av en GPS-läsare kan omtolkas till en exakt position på vår karta. Tiden är abstraherad, så till den grad att den blivit en konstant. Tiden vandrar fram, sekundvisaren rör sig steg för steg, segment för segment, obönhörligt; maskinandens trumslag.

Låt mig måla en annan bild; naturens. På vinter faller vår, dagarna blir sakteliga längre. Djur som legat i dvala vaknar till liv. Växter skjuter nya skott. När väl sommaren kommer så står allt i full blom. Aktiviteten är enorm. Jorden slösar med sina gåvor. Dagarna når nästan inte sitt slut. När hösten väl kommer så blir dagarna kortare, för vissa växter är det skördetid, löven faller till slut av, det blir kallare, och snart träder vintern in. Den som lever av naturen kan givetvis styra klimatet i växthus med hjälp av lampor och liknande, ännu en människans "seger", och jag är medveten om att den romantiska bild jag ger idag inte är giltlig annat än som föreställning. Men bortsett från det är behöver bonden, eller för den delen kyrkogårdsarbetaren, följa en annan rytm. Tiden är här inte segmenterad på samma sätt, den följer ett böljande flöde - man sår när tiden är inne, man skördar när tiden är inne, man krattar löv och stöper ljus när det är dags. I timglaset kan inga segment urskiljas.

Inte så i byråkratin. Där finns en roll som vi skall ikläda oss avtalad tid. Här skall vi prestera enligt rollens krav. Automaten är målet, 100 % compliance, 0 % avvikelse/ifrågasättande. Kanske är här en grund till den kroniska tidsbristen. Ernst Jünger analyserar passande att droganvändningen blir ett verktyg i detta. Cigaretter och koffein utnyttjas inte för som excesser utan för att öka normaliteten, till på köpet är både rökpausen och kafferasten högt ritualiserade. På samma sätt tar arbetaren en sup, och kuratorn korkar upp en flaska vin på fredagkväll, för att komma ned i varv; tiden för vila är påbjuden oberoende av sådana saker som faktiska behov och den egna viljan. Jag får ofta boka in träffar med vänner veckor i förväg. Sommarsemestern skall inhandlas senast tidig vår. Kanske är här grunden till alienationen, till flyktbehovet.

För flyr gör vi. Droger är kanske ett sätt att lätta på trycket, men det behövs egentligen inte. I tanken kan vi vara på semestern flera veckor efter och innan. Det får oss att komprimera tiden innan för att bli "färdiga". Vi binder upp förhoppningar och värden i framtiden och kan på så vis stå ut med allsköns jävligheter här och nu. Delay-of-gratification kallas det och anses vara ett tecken på mognad. Libidoteorin skulle också kunna vara intressant som sätt att beskriva det hela. Måtte det inte verkligheten göra sig påmind med dåligt väder, sjukdom och personliga olyckor. Är det denna låsthet som får så många att omfamna uttryck som Carpe Diem - fånga dagen, som om den rann oss ur händerna? Kanske är det så till och med att semestern mer vederfars oss. En handling bör ju grunda sig i viljan.

Maskintiden kan i viss mån ses som ett fängelse. Hur lite den har med den subjektiva verkligheten att göra kan få exemplifieras av Jünger: "..tidsförkortningen som når sitt maximum under orgasmen, likaväl som tidsförlängningen vid tortyr."

Analysen syns klar:

Människan kan inte förbli maskinens slav, då går hon under, då är hon död. Hon kan inte heller undfly den. Flykten väl beskriven av Jesaja:

Ni sade: "Nej, på hästar skall vi flyga fram." Ja, hastig blir er flykt. "På snabba springare skall vi rida." Ja, snabba skall era förföljare vara.
(Jes 30:16)

Befrielsen finns istället i nuet.

Följande är saxat från svks hemsida:

På grekiska finns två ord för tid: Kronos och Kairos. Kronos är den linjära tiden, den kronologiska vi får lära oss redan som barn. Typ klockan och ramsor som att trettio dagar har november osv. Kronos styr våra liv, skapar ordning i kaos och hjälper oss att tolka det som varit och planera för det som kommer. Utan kronos inget OS, för vad vore sporten utan sekunder och hundradelar. Problemet med kronos är punkten mellan det som varit och det som kommer. Då fungerar inte kronologin, för så fort du sagt ”nu” så blir det ett ”nyss”.

Enda sättet att leva ”nu” är att kliva ur kronos och det gör vi först när vi dör. Vi går ur tiden, men till en annan. Guds tid.

Kairos är den vertikala tiden, det ”rätta ögonblicket” som får tiden att stå still. Kairos ställer det linjära och förutsägbara på kant. Det är tid på tvärsen, den rätta tiden.

Kairos är det ”nu” som inte kan definieras, det gudomliga ögonblick i skapelsen då allt är som det var tänkt att vara. Harmoni och balans. Shalom. När tiden var inne sände Gud sin son, skriver Paulus. Strunt samma om det var år noll eller sju. Tiden var mogen. Kairos.

En sådan tid går inte att planera in, det handlar om att vara öppen och våga bli berörd av det icke linjära. Fäll ihop almanackan och låt tanken söka upp stunder av djup lycka. Kolla inte klockan utan låt dig drunkna i vännens blick. Spring så långt att alla tankar lämnas bakom, ligg nära och andas i samma takt eller var så stilla att tystnaden börjar tala.

Kairos gömmer sig bland allt det kronologiska, som det gudomliga gömmer sig i det djupast mänskliga.

Allting har sin tid. Har du tid?

Ibland slår den oss, i korta närvaroattacker...

Smått upprörande

Detta är smått upprörande.

Kommentar här.

Märkligt att man skall behöva slå ned hårt på liturgi kopplad till klassiska kyrkor men att det är fritt släpp vad gäller allsköns galenskaper. Som påpekas i kommentaren, att ärkebiskopen tvivlar på jungfrufödelsen är det ok. Tvivlet är verkligen norm och tron är i det läget hotande och översittande. Grundhållningen är att det kristna egentligen är fel.

Varför?

Stiftsjuristen har också uttalat sig. Juridik är verkligen en avigsida av verkligheten...

Hypotetiskt

Ok. Säg rent hypotetiskt att äktenskapsbalken blir antalsneutral (det är ju vuxna människor som älskar varandra och går in i det frivilligt, där alla kvinnor kan behöva samma skydd osv. dvs. samma argument som för homovigslar), skulle då kyrkostyrelsen, kyrkomötet och kyrkostyrelsens ordförande då kunna ha en egen åsikt? Finns det en gräns över huvud taget?

Agendor och bibelsyn

Alla som skriver texter har en agenda. Denna agenda står i vägen för verkligheten, kornen av sanning. Man vill framföra en en teologi, presentera en färdig tolkning. Därför måste författarens och redaktörens åsikter rensas bort. Bibelkritiska argument blir aktuella i samband med Gardells bok (vilken jag inte läst, viktigt att på peka).

Självklart kan man se det på detta sätt. Det är ett ganska väl grundat i myllan och fullt sekulärt hållbart argument. Ockhamskt som DoÅ skulle uttryckt det. Men man kan också se det på andra sätt. Som att Guds Helige Ande inspirerat författarna till att om inte skriva ordagrann sanning, så sanning i allegorisk mening. Att det finns tillägg i texten, eller olika läsarter, innebär då bara tillägg i enlighet med den sanningen. Men denna syn kräver givetvis tro.

Denna syn förutsätter sanningen i det som enligt vissa är det som skall ge tro, och ger på så vis ett cirkelresonemang. Man kan inte räkna med att värva medlemmar, frälsa själar, genom att säga att det står i bibeln. Vi måste levandegöra Jesus, och tradera vidare den tradition vi fått till oss. Den tradition i vilken bibelns texter visat sig vara betydelsefulla och därför har den ställning de har.

Självklart är en förutsättning för liberal bibelkritik den ahistoriska splittringen mellan "jesusrörelsen" och Kyrkan, mellan kristendomen och Kyrkans lära. Sola scriptura kastar en rakt in i cirkelresonemanget. Man baserar tron på något som i sin kräver tro, för att hantera sina tvivel går man allt djupare i vad som sades egentligen, för att hantera sina egna tillkortakommanden avskärmar man sig allt mer och bryter loss sig i mindre och mindre enheter. Är Kyrkan fulländad? På samma sätt som den döpte är fulländad, och på samma sätt som den döpte måste sträva efter fulländning måste Kyrkan göra det.

Kristen tro är beroende av Helig Ande, som är uppenbarad inte endast i en "jesusrörelse" och sedan i en karismatisk väckelse, utan i den enda, heliga, apostoliska och allmänneliga Kyrkan, samt den tradition hon förvaltar.

--

För övrigt kan jag känna mig glad åt att vi har en sexualitetsneutral äktenskapsbalk i ankommande. En lösning där staten skötte registreringen och de religiösa samfunden fått lösa sitt hade förenklat för svk, men nu blev det inte så. Nu återstår att se hur "Gunnar" och övriga på den förhatliga kullen i Uppsala löser det hela.

Värderelativism

Förutsätter värderelativism att man inte kan ha en ståndpunkt. På något sätt verkar det så, de som lyfter fram värderelativismen har inte heller åsikter, eller de kan ha åsikter men det är bara en av många. "Säger du ja", säger man som att det skulle underminera allt, det är bara en åsikt, och en åsikt är ingenting, möjligtvis neuronal aktivitet. Man applicerar det även på på sig själv, därför har man inga åsikter. Samma sak gäller begrepps definitioner.

Värderelativismen är en svag position. När man väl möter en ståndpunkt har man inga argument ingen egen substans som kan stå emot eller moderera påverkan, som när "Gunnar" Wejeryds regering möter på en åsikt från Sveriges riksdag. Dans efter pipan. Som byråkrat, som verktyg för den som tänker, är åsiktsfrihet önskvärt. Frågan är ifall kyrkans ledning skall vara en statsbyråkrat eller förlängd arm för folkviljan. Om så gör han helt rätt, fullt foglig för den med åsikter, totalt undergiven i konflikter. Om inte...

Värderelativism är Weimarrepubliken.

Korsfästelsen (via crucis 1)

Som del i förberedelse inför en korsvägsandaktsvandring vi eventuellt (beror på om någon anmäler sig) skall ha till helgen kommer ett första utkast till station 11 - korsfästelsen.

---
På platsen som kallas skallen:

De korsfäste honom tillsammans med två andra, en på var sida med Jesus i mitten. Det var vid tredje timmen, alltså klockan 9. Pilatus hade låtit skriva ett anslag som sattes upp på korset, och där stod: Jesus från Nasaret, judarnas konung.

Det är en arg och uppretad folkskara som under morgontimmarna har rört sig ut ur Jerusalem och till platsen där avrättningar skedde - Golgata - Skallen. Samma pöbel som hade hyllat honom några dagar tidigare har nyligen krävt blod. Det är något oroligt, något oresonligt, stämningen är hatisk där du står och tyst blickar över skådespelet. Anklagelsen: att vara judarnas kung och Gud son. Det är inte människor man gör upp med utan Gud. Något i djupen vrålar i vrede. Långa spikar genom underarmar och ben. Törnekrönt höjs han upp inför folken.

Jesus sade: "Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör."

Jesus inte bara finner sig i detta, han ber Fadern förlåta dem. Straffet skall falla på honom, all vrede tar han på sig. Till skillnad från kvinnan som smorde hans fötter visar inte folket kärlek, de är i sanning ett surt vin som Israel har frambringat.

De som gick förbi smädade honom och skakade på huvudet och sade: "Du som river ner templet och bygger upp det igen på tre dagar - hjälp dig själv nu, om du är Guds son, och stig ner från korset."

Läkare hjälp dig själv. De som gick förbi önskar så starkt att det skall vara sant att han är Guds son. Att han skall ha täckning för allt det han sagt. Besvikelsen över att han inte är deras föreställningars Guds son föder ett hat - för att riva ned templet och bygga upp det igen på tre dagar är ju precis vad han gör. Om han bara ville stiga ned från korset.

Likaså gjorde översteprästerna och de skriftlärda narr av honom sinsemellan och sade: "Andra har han hjälpt, sig själv kan han inte hjälpa. Han som är Messias, Israels konung, nu får han stiga ner från korset, så att vi kan se det och tro på honom. Han har satt sin lit till Gud. Nu får Gud rädda honom, om han bryr sig om honom. Han har ju sagt att han är Guds son."

Teologer och ämbetsbärare längtar så efter Messias. Men det är inte deras föreställningars Messias. Messias skulle ju vara stark, ett fredsrike skulle han ju skapa. Men han är inte stark, vi kan döda honom, det var lätt till och med. Och hans lära stämmer inte överens med det arv som vi förvaltar från Mose. Om han är Messias kommer Gud gripa in, det skulle vara ett tecken. Då skulle han kunna stiga ned från korset och vi hade kunna lyssna till honom.

Också soldaterna gjorde narr av honom. De gick fram och räckte honom surt vin och sade: "Om du är judarnas kung, så hjälp dig själv."

Även de romerska legionärerna gjorde narr av honom. Anspråket att vara en Gudason måste ha tett sig ganska löjligt där han hängde. Något annat än Antonius, eller sagornas Hercules.

Om du är Guds son så kasta dig ned för tempelmuren och förvandla stenarna till bröd.

Den ene av förbrytarna som hängde där smädade honom och sade: "Är inte du Messias? Hjälp då dig själv och oss."

Men då tillrättavisade honom den andre: "Är du inte ens rädd för Gud, du som har fått samma straff? Vi har dömts med rätta, vi får vad vi har förtjänat. Men han har inte gjort något ont."

Och han sade: "Jesus, tänk på mig när du kommer med ditt rike."

Jesus svarade: "Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset."

Det första helgonet är rövaren på korset. Precis som en främling fick bära hans kors är det nu en främling, en förbrytare som försvarar honom. Var kommer denna starka tro ifrån? Tro på att denna besegrade och svage man, själv inför döden, skulle ha någon makt. Fortfarande en tro på att något av det han sagt skulle vara sant. Han blir inte tagen ned från korset, istället väntar en plågsam död och krossade ben. Likväl är "idag" löftet till honom.

Men vid korset stod hans mor och hennes syster, Maria som var gift med Klopas och Maria från Magdala.

När Jesus såg sin mor och bredvid henne den lärjunge som han älskade sade han till sin mor: "Kvinna, där är din son."

Sedan sade han till lärjungen: "Där är din mor." Från den stunden hade hon sitt hem hos lärjungen.

Det är inte många av efterföljarna kvar. Det tycks att ju starkare de var desto tidigare var de tvungna att vända bort sitt ansikte. Lidandet påminner om maktlösheten. Petrus har gråtit bittert endast en liten grupp står kvar. För dem är maktlösheten inget fall, de står där på botten. Skådar in i det djupaste lidandet. Tror de på hans Gudomlighet. Kanske. Jag tror att de står där i första hand för att det är en vän som hänger där och vreden har liksom ingen plats. De är med honom, i hans svaghet, i sin egen svaghet. Kristus ger dem varandra att stödja sig på. Där blir han adoptivson, Kristi kropp på jorden och hon blir hans moder. Där står de en kyrka på två personer i ett folkhav.

När du står där i folksamlingen, vad gör du? Vänder du dig bort från lidandet, blundar tills det är över? Går du och gråter över din maktlöshet och din feghet? Anklagar du Gud; om du är Guds son, varför blir det då inte som jag vill? Om du är Guds son, varför kommer du inte med makt? Eller kan du i tystnad möta den lidandes blick. Den av blodförlust förvirrade blicken. Den allt mer, när andningen blir svårare, panikartade blicken. Han är ensam i en arg hop som kräver hans blod, vad gör du?