Om tid

Tid. Kroniskt för dåligt med tid.

Kroniskt. Dåligt med tid över tid, man hinner inte ikapp. Ikapp vadå? Ikapp maskinen kanske, i andlig mening.

Jag hörde dagboksanteckningar från en hög tjänsteman under Gustav III som varje morgon fick gå och ställa sin klocka efter kungens. Behövde kungen en timma extra så var det bara för honom att vrida tillbaka klockan; som Guds ställföreträdande har man den rätten. Så inte idag. Om Karl XVI Gustav skulle få för sig att vrida sin klocka fram eller bak så skulle vi säga, din klocka går fel lille vän, kolla TV:n. Intressant i sammanhanget är att man i järnvägens barndom hade olika tider i olika delar av landet, allt utifrån hur solen faktiskt rör sig. Så inte idag. Skulle man i Falun bestämma sig för att vrida klockan för att den bättre skulle passa det som var avsett, verkligheten, så skulle man säga nej, så mycket är inte klockan, ring fröken ur, eller synka din dator mot en NTP-server.

Exakthet, så till och med att det behöver korrigeras för hastigheten vilken tiden givetvis är knuten till enligt Einsteins teorier. Så kan atomklockorna i satelliterna vara exakt synkade så till den grad att utsändningar i från dem av en GPS-läsare kan omtolkas till en exakt position på vår karta. Tiden är abstraherad, så till den grad att den blivit en konstant. Tiden vandrar fram, sekundvisaren rör sig steg för steg, segment för segment, obönhörligt; maskinandens trumslag.

Låt mig måla en annan bild; naturens. På vinter faller vår, dagarna blir sakteliga längre. Djur som legat i dvala vaknar till liv. Växter skjuter nya skott. När väl sommaren kommer så står allt i full blom. Aktiviteten är enorm. Jorden slösar med sina gåvor. Dagarna når nästan inte sitt slut. När hösten väl kommer så blir dagarna kortare, för vissa växter är det skördetid, löven faller till slut av, det blir kallare, och snart träder vintern in. Den som lever av naturen kan givetvis styra klimatet i växthus med hjälp av lampor och liknande, ännu en människans "seger", och jag är medveten om att den romantiska bild jag ger idag inte är giltlig annat än som föreställning. Men bortsett från det är behöver bonden, eller för den delen kyrkogårdsarbetaren, följa en annan rytm. Tiden är här inte segmenterad på samma sätt, den följer ett böljande flöde - man sår när tiden är inne, man skördar när tiden är inne, man krattar löv och stöper ljus när det är dags. I timglaset kan inga segment urskiljas.

Inte så i byråkratin. Där finns en roll som vi skall ikläda oss avtalad tid. Här skall vi prestera enligt rollens krav. Automaten är målet, 100 % compliance, 0 % avvikelse/ifrågasättande. Kanske är här en grund till den kroniska tidsbristen. Ernst Jünger analyserar passande att droganvändningen blir ett verktyg i detta. Cigaretter och koffein utnyttjas inte för som excesser utan för att öka normaliteten, till på köpet är både rökpausen och kafferasten högt ritualiserade. På samma sätt tar arbetaren en sup, och kuratorn korkar upp en flaska vin på fredagkväll, för att komma ned i varv; tiden för vila är påbjuden oberoende av sådana saker som faktiska behov och den egna viljan. Jag får ofta boka in träffar med vänner veckor i förväg. Sommarsemestern skall inhandlas senast tidig vår. Kanske är här grunden till alienationen, till flyktbehovet.

För flyr gör vi. Droger är kanske ett sätt att lätta på trycket, men det behövs egentligen inte. I tanken kan vi vara på semestern flera veckor efter och innan. Det får oss att komprimera tiden innan för att bli "färdiga". Vi binder upp förhoppningar och värden i framtiden och kan på så vis stå ut med allsköns jävligheter här och nu. Delay-of-gratification kallas det och anses vara ett tecken på mognad. Libidoteorin skulle också kunna vara intressant som sätt att beskriva det hela. Måtte det inte verkligheten göra sig påmind med dåligt väder, sjukdom och personliga olyckor. Är det denna låsthet som får så många att omfamna uttryck som Carpe Diem - fånga dagen, som om den rann oss ur händerna? Kanske är det så till och med att semestern mer vederfars oss. En handling bör ju grunda sig i viljan.

Maskintiden kan i viss mån ses som ett fängelse. Hur lite den har med den subjektiva verkligheten att göra kan få exemplifieras av Jünger: "..tidsförkortningen som når sitt maximum under orgasmen, likaväl som tidsförlängningen vid tortyr."

Analysen syns klar:

Människan kan inte förbli maskinens slav, då går hon under, då är hon död. Hon kan inte heller undfly den. Flykten väl beskriven av Jesaja:

Ni sade: "Nej, på hästar skall vi flyga fram." Ja, hastig blir er flykt. "På snabba springare skall vi rida." Ja, snabba skall era förföljare vara.
(Jes 30:16)

Befrielsen finns istället i nuet.

Följande är saxat från svks hemsida:

På grekiska finns två ord för tid: Kronos och Kairos. Kronos är den linjära tiden, den kronologiska vi får lära oss redan som barn. Typ klockan och ramsor som att trettio dagar har november osv. Kronos styr våra liv, skapar ordning i kaos och hjälper oss att tolka det som varit och planera för det som kommer. Utan kronos inget OS, för vad vore sporten utan sekunder och hundradelar. Problemet med kronos är punkten mellan det som varit och det som kommer. Då fungerar inte kronologin, för så fort du sagt ”nu” så blir det ett ”nyss”.

Enda sättet att leva ”nu” är att kliva ur kronos och det gör vi först när vi dör. Vi går ur tiden, men till en annan. Guds tid.

Kairos är den vertikala tiden, det ”rätta ögonblicket” som får tiden att stå still. Kairos ställer det linjära och förutsägbara på kant. Det är tid på tvärsen, den rätta tiden.

Kairos är det ”nu” som inte kan definieras, det gudomliga ögonblick i skapelsen då allt är som det var tänkt att vara. Harmoni och balans. Shalom. När tiden var inne sände Gud sin son, skriver Paulus. Strunt samma om det var år noll eller sju. Tiden var mogen. Kairos.

En sådan tid går inte att planera in, det handlar om att vara öppen och våga bli berörd av det icke linjära. Fäll ihop almanackan och låt tanken söka upp stunder av djup lycka. Kolla inte klockan utan låt dig drunkna i vännens blick. Spring så långt att alla tankar lämnas bakom, ligg nära och andas i samma takt eller var så stilla att tystnaden börjar tala.

Kairos gömmer sig bland allt det kronologiska, som det gudomliga gömmer sig i det djupast mänskliga.

Allting har sin tid. Har du tid?

Ibland slår den oss, i korta närvaroattacker...