Vek fiber

Man kan fundera över styrka och svaghet. Jag tillhör väl dem som romantiserar en del över korsets väg. Efter viss närkontakt med det svaga måste jag ändå fundera, kommer jag bli mer helig för att jag börjar missbruka, blir hemlös osv. blir jag starkare då? Gud mer nöjd med mig? Det kan lätt bli så i den kyrkliga retoriken.

Följande skrev jag idag på Dag Sandahls blogg:

Den noble vilden, den utvecklingsstörde som den egentligt intelligenta, den psyksjuke som den egentligt normale, och missbrukaren som den egentligt starke. Märkligt vad den martyriska klassen kan hitta på för att kväsa sin egen styrka.

Vi kan ju dra oss till minnes 70-talet (undertecknad var visserligen inte född, men man har ju hört), där man såg det som en direkt följd av institutionsvården att människor var psykiskt sjuka (det här med logik och 68-rörelsen var aldrig så noga). Personerna var friska, samhället var sjukt. Detta går att belysa på många sätt, Foucault gör det förtjänstfullt, men det är en annan diskussion.

Paulus skriver:

Men han svarade: "Min nåd är allt du behöver." Ja, i svagheten blir kraften störst. Därför vill jag helst skryta med min svaghet, så att Kristi kraft kan omsluta mig. (2 Kor 12:9)

I svagheten blir kraften störst. I dess avklädda form blir den störst, innebär det att svaghet är liktydigt med kraft? Är det inte så att Paulus själv säger att vi är sorgliga ifall inte Kristi uppståndelse är sann. Om inte Anden verkar i oss är inte svaghet då bara svaghet. Är inte min utblottelse och andliga torka då bara fruktansvärd. Jag undrar. Kristi kors hade inte varit möjligt om en enda vek fiber fanns i den kroppen. Han ser svag ut.

Men det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led, när vi trodde att han blev straffad, slagen av Gud, förnedrad. (Jes 53:4)

När Gud avkläder kan hans kraft bli mer tydlig. Ta profeterna som exempel. Med alla rötter sänkta i Gud verkar världen piska emot dem som en storm. Magmatisk kraft, Anden så över dem att de får tala Guds Ord. Johannes är den störste ibland dem, han säger:

Det är om honom jag har sagt: Efter mig kommer en som går före mig, ty han fanns före mig. (Joh 1:30)

Efter Johannes Döparens ökenliv kommer Kristuslivet. När man gått ut ur världen, genom öknen, kommer man tillbaka till världen men inte av världen, utan av Guds Ande. Han fanns före, den stilla tilliten har alltid funnits i själen i någon mening, men når sin fullkomnan i Kristus. Kristus är fullkomligt fri, när han äger sig själv helt och fullt, kan han ge sig själv frivilligt åt Fadern. Inte vaja för världsliga vindar, utan för den Andens vind som befaller att underordna sig. Inte i utan av världen. Detta är den styrka som fullkomnas i svaghet, när den samspelar med nåden och blir del av Guds plan; att borttaga världens synd.

Elitistiskt andligt projekt? Gnostisk självupphöjelse? Kanske det. Den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in. För vissa förvägras dock detta. Vissa är dömda till ett liv i bryderier, i tvivel. "Jesus loves me, 'cus the bible tells me so." Jag minns bisarra scener från Gummo, en utvecklingsstörd flicka som sitter och sjunger. Kanske är det Jesus jag blir upprörd över, hur kan han hålla fram henne. Var skulle hon vara utan en massa personers ändlösa slit för Guds skull.

Det är väl då helt relevant att tala om en första och andra naivitet. Människan är inte i mindre behov av ledarskap, struktur, sans och balans, och människor med demoleringszoner i sin personlighet, för att de blir frälsta. Det är inte färre som är i konstant behov av emotionellt stöd för att inte krascha i kristna sammanhang, snarare verkar de ackumuleras där. När allt romantiskt tjafs har blåst över behöver någon stå med moppen och städa. I kyrkor där man kan leja hela kadern aktiva blir förstås annorlunda, där behövs vare sig sans och balans eller ledarskap, bara svaghet.

Är det finare och bättre? Kanske inte. Det finns mycket av "tror du att du skall ha lön för det", "du skall tjäna", "du måste ge upp ditt liv" osv. i kristen tro och det är förvisso bibliskt men står ingalunda för att trycka ned. Snarare att tömma egoballonger på luft. Så: Back off. Slaven tjänar av rädsla. Daglönaren för den kommande belöningen. Men sanning och Evangelium kommer genom Jesus Kristus. Tjänst utan lön känns för tillfället som att greppa efter för mycket.

Kan jag alltså ha min stolthet i det? Nej säger traditionen, du har inte gjort mer än att förvalta de gåvor du fått, ha istället din stolthet i Gud. Därmed inte sagt att församlingen måste nivelleras (anledningen till det i svk torde alltså vara en annan), gåvorna är olika och bör utnyttjas till fullo. Här gäller inget romantiskt tjafs som 'character indelebilis', eller den princip som används i en del kristna organisationer att den som får ett uppdrag inte skall vara kompetent för det för att Anden skall ha en chans att visa sig; det som är, är.

Förhoppningsvis kommer jag, med Guds hjälp, en dag kunna omfamna den svaghet han förberett för mig. Då kommer markeringar som denna inte vara betydelsefulla. Jag antar att det kommer uppenbaras att tilliten är densamma.