Q&A

Jesus är svaret på frågan. Den gamla söndagsskoleformeln har aktualiserats i diverse intervjuer med Gardell.

Svaret passar sig inte direkt i alla kontexter vilket skulle kunna vara en anledning till kommunikationsförbistringen mellan den kristne och den sekulariserade. Det "kulturrelevanta" budskapet kräver fortfarande en upplevd brist. Om Jesus skall vara den saknade biten behöver en bit saknas. Den kristne är på så vis beroende av arvssynden. Arvssynden är den fråga på vilken Jesus är svaret. För den kristne är det så självklart att man är halv utan Gud, att man saknar något och att allt inte är som man önskar. Så är det inte för den sekulära. Om man har en upplevelse av sig själv som hel och god nog, världen som den är, och hoppet av lycka i mellanmänskliga relationer och materiella ting är Jesus en meningslöst svar. Den sekulära ser bristen som en anomali, den kristne som sakernas verkliga natur. Psyket är i sanning plastiskt, man säger mig att det finns kulturer där det är relevant att prata om 4-5 jag. Det besannas också i alla de som möter Jesus i den upplevda bristen.

För den sekulära är det alltså två saker som skall tas emot, frågan och svaret, bristen och Jesus (X-1+1). Är det märkligt att en stor del av Sveriges befolkning upplever att själjägare för Herren kör ned saker i halsen på dem. I en kristen kontext och bland dem som upplever bristen är Jesus ett svar, men skall alla andra lämnas utanför? Att vanan att tala till de svaga urlakat svk:s intellektuella gods torde stå utan tvivel. Kanske är en undermedveten anpassning lett till den sedvanliga infantiliseringen.

Att "kristendom för ateister" hamnar i konflikt med den kulturella kvarlevan av traditionell kristendom är kanske därmed nödvändigt. Man kan där erbjuda något annat (X+1). En rikedom av andliga upplevelser och själens upphöjande i meditation och rit. Det kallas privatandlighet, det krockar med ortodoxi, och i högre grad lutheranism; "Än sen?, [..] i vilket fall som helst blir Kristus förkunnad, och det gläder jag mig över.(Fil 1:18)"

I det stora hela är det ett slag om världsbilder, om andar, och även om det gång efter annan sägs att "det aldrig funnits fler Jesustroende" är världsbilden, i min bedömnig, på avtagande. "Det som syns är det som finns" är ett övertygande argument; att tro att något som inte syns är svaret på det man inte ser (X-1+1) verkar inte så logiskt. I detta måste vi finna nygamla vägar. Om Olle Carlsson är den som erbjuder dessa lär framtiden utvisa. Oavsett väg är det verkliga Gudsmötet en bit in på vägen.

Jesus genomför sitt frälsningsverk oavsett vad vi tycker om det. Han gör det som präster ofta gör: presenterar svaret på en fråga man själv är ursprung till, eller?