Jag läser att Stefan Swärd skall möta Sturmark i debatt. Vi får hoppas på ett bättre resultat än för Ekman. Debatten är en särskild form och Sturmark har haft fördelen att bara behöva översätta slagkraftig retorik från sina amerikanska förelöpare.
Internationellt har retoriken inte bemötts. Kanske pga. att den akademiska teologin är för upptagen att såga evangelierna. Det finns några otydliga deister som accepterar vetenskapen (ex. Francis Collins), och en massa religiösa tokar som charlatanen Hovind (på bild), eller inredningsarkitekten Harun Yahya. Undantaget är Alistar McGrath vilken erbjuder ett intellektuellt hederligt, och retoriskt skickligt motstånd mot Hitchens och Dawkins m.fl. Inte så att han på något sätt nedgör deras argument, men han visar att det är möjligt, kanske inte helt orimligt till och med.
Den framkomliga vägen, som också Swärd verkar vara inne på, är att det inte finns någon fundamental motsättning mellan tro och vetande. En fundering: hur kan det vara så att gemene man uppfattar vetenskap som skäl till att ge upp tron, hur kan det vara så att någon tänker, jaha jorden skapades inte på sex dagar, den är inte 6600 år, jorden var inte täckt av vatten, därför måste allt vara falskt. Någonstans måste de ju fått föreställningen att det är så. Är det då så att det finns kristna ledare som kör med dubbel bokföring och i debatter säger att det inte är någon motsättning mellan tro och vetande, men sedan inte tar ansvar för det och rättar sin tro efter vad som är rimligt. Eller börjar man leta bekräftelser för att universum egentligen är 6600 år och att det egentligen är ett mätfel (som med alla flumteorier med minskad ljusets hastighet).
Kanske man säger att bibeln kanske inte har helt rätt, men då har vetenskapen inte heller rätt, och så gör man en kompromiss, vilket kanske är det allra dummaste, jorden är i alla fall inte äldre än 100 000 år...
Man kan kritisera vetenskapen, kritisera dess metafysik, dess metoder, dess a prioriantaganden. Men då får man göra det sakligt.
Om man nu inte står för denna linje, att tro och vetenskap är förenligt, vet jag inte hur man skall förhålla sig. Man kan ju önska att vetenskapen skall anpassa sig efter religiösa urkunder. Eller så kan man hävda att allt är en stor konspiration.
Man kan ju räkna med en del fingerpekare också, där det är viktigare med bibelbokstavstrogenhet än verkligheten, de måste ju blidkas. Det kan ju vara en anledning till att kristna ledare som borde veta bättre framhärdar i tveksamma argument.
Internationellt har retoriken inte bemötts. Kanske pga. att den akademiska teologin är för upptagen att såga evangelierna. Det finns några otydliga deister som accepterar vetenskapen (ex. Francis Collins), och en massa religiösa tokar som charlatanen Hovind (på bild), eller inredningsarkitekten Harun Yahya. Undantaget är Alistar McGrath vilken erbjuder ett intellektuellt hederligt, och retoriskt skickligt motstånd mot Hitchens och Dawkins m.fl. Inte så att han på något sätt nedgör deras argument, men han visar att det är möjligt, kanske inte helt orimligt till och med.
Den framkomliga vägen, som också Swärd verkar vara inne på, är att det inte finns någon fundamental motsättning mellan tro och vetande. En fundering: hur kan det vara så att gemene man uppfattar vetenskap som skäl till att ge upp tron, hur kan det vara så att någon tänker, jaha jorden skapades inte på sex dagar, den är inte 6600 år, jorden var inte täckt av vatten, därför måste allt vara falskt. Någonstans måste de ju fått föreställningen att det är så. Är det då så att det finns kristna ledare som kör med dubbel bokföring och i debatter säger att det inte är någon motsättning mellan tro och vetande, men sedan inte tar ansvar för det och rättar sin tro efter vad som är rimligt. Eller börjar man leta bekräftelser för att universum egentligen är 6600 år och att det egentligen är ett mätfel (som med alla flumteorier med minskad ljusets hastighet).
Kanske man säger att bibeln kanske inte har helt rätt, men då har vetenskapen inte heller rätt, och så gör man en kompromiss, vilket kanske är det allra dummaste, jorden är i alla fall inte äldre än 100 000 år...
Man kan kritisera vetenskapen, kritisera dess metafysik, dess metoder, dess a prioriantaganden. Men då får man göra det sakligt.
Om man nu inte står för denna linje, att tro och vetenskap är förenligt, vet jag inte hur man skall förhålla sig. Man kan ju önska att vetenskapen skall anpassa sig efter religiösa urkunder. Eller så kan man hävda att allt är en stor konspiration.
Man kan ju räkna med en del fingerpekare också, där det är viktigare med bibelbokstavstrogenhet än verkligheten, de måste ju blidkas. Det kan ju vara en anledning till att kristna ledare som borde veta bättre framhärdar i tveksamma argument.
6 kommentarer:
Jag får alltid en dålig känsla när pastorer ställer upp i sådana här debatter. Ingår det verkligen i deras jobb att ständigt göra bort sig offentligt?
Det vore väl bättre om någon duktig teolog eller filosof tog debatten istället för en församlings/samfunds-ledare?
Nåväl, jag önskar Swärd lycka till. Han kanske kan överraska, men jag tvivlar på det...
Johan: Håller absolut med. Kanske behövs dubbelkompetens Filosof/teolog, naturvetare och troende.
Jag håller med er andra i de flesta fall, men jag har talat med en av de ansvariga för debatten. Och de har ju valt ämnet Stefan just med tanke på ämnet. Det ska inte handla om att slå på varandras världsbilder utan vilken plats kristendomen ska ha i dagens samhälle. Och Stefan är väl stadsvetare också så det känns ändå som ett bra val.
Marcus: Så bra. Det kan vara en intressant ny vinkling på debatterna. Specificerade ämnen höjer ju generellt debattkvaliteten.
Det är väl egentligen en ganska liten (men ändå ganska väsentlig del) av vetenskapen som inte går ihop med (viss) tro. Det är därför lite olyckligt när det i vissa inlägg låter som om religiösa borde skopa ut vetenskap helt och hållet.
När det gäller de områden där oenighet råder så är väl det största problemet egentligen att metoderna hur man kommer fram till sanningen skiljer sig helt mellan tro och vetenskap. Inom religionerna söks sanningen i uppenbarelser och gamla skrifter. Inom vetenskapen söker man den i verkligheten. Nu finns det religiösa som invänder och menar att vetenskapsmän också tittar i gamla böcker. Men den väsentliga skillnaden är att om påståendena i de gamla böckerna inte går att bekräfta i verkligheten så menar vetenskapsmannen att de inte är trovärdiga, medan den religiöse menar de är sanna i alla fall, eftersom det från början är givet att boken är sann.
friskytten.blogg.se
Friskytten: Jag håller inte med dig helt. Att se t.ex. bibeln som bokstavlig a priori-sanning är en bibelsyn som kristna fundamentalister, en rörelse från 1800-talets USA, har. Origenes, Augustinus och en lång radda kyrkofäder inser att bibeln inte är en historiebok utan att den måste tolkas, samt att den i första hand lär om andliga ting. Thomas Aquinas pratar om causa secundae som den inomvärldsliga förklaringen, vilken kunde vara vad vetenskapen än finner att den är. Dvs. Gud har skapat världen, big bang, evolution m.m. är sättet han gjort det på. Enl. Ockhams rakkniv kommer Gud aldrig vara med i orsakssambandet och bevisas därmed aldrig, men möjliggör en helt fri vetenskap. Katolska kyrkan har därför inga svårigheter att acceptera evolutionen t.ex.
Sedan finns det saker som man "i tro" får acceptera. Guds existens är en sådan sak. Jag tror dock man är farligt ute om man börjar rucka på det vi faktiskt kan se för det vi inte kan se. Jag förordar därför att man accepterar vetenskapen i sin helhet och sedan tror det man vill.
Skicka en kommentar