missionärer

Jag kom att tänka på min farmor och farfar som var missionärer i djupaste Afrika när jag var ute och körde bil idag. Vad får stora delar av oromofolket att lyssna på "frenjies" som kommer och pratar om något för dem kulturellt helt obekant. Visst bringar de sjukvård med sig men det kan ju inte vara enda skälet till att man hugger ned släktträdet och gör sig av med sina trolltrummor och på så vis skär av hela sin egna nedärvda kultur.

Helig Ande kanske någon säger. Men hade det bara varit den gör jag lika mycket nytta på mitt sofflock som de som väl är där, Helig Ande måste inspirera till någon form av salespitch. Jesus, Jesus har dött för dig, för att lösa dig från en skuld till en Gud du inte kände? Eller är det förkunnandet av Guden som blev människa, Gud som vill lära känna oss, som är god och kärleksfull? I ett land där man aldrig hört om något sådant måste det vara makalöst. Tro, väckelse och under i dess följd. Ja, för där är historien om under frekventa, precis som det var under frikyrkoväckelsen på 1800-talet, något mängder av bevarade avlagda kryckor i John Ongmans spår vittnar om.

Onekligen måste den jungfruliga jorden vara mer lättarbetad. Vad händer sedan? Vari ligger den stora besvikelsen av idag som gör att Kyrkan i Sverige får kämpa reträttkrig, med allt vad det innebär av misströstan och överlöpare?

För egen del är det en brottning med anspråken där för många byggt upp och försvarat pseudovetenskapliga system för att jag skall lita på en enda religiös person i en enda fråga som har med vetenskap att göra. Den intellektuella hederligheten finns helt enkelt inte att uppbåda. Man finner den hos John Lennox och Alistar McGrath men de har en teologi som så mycket skiljer sig från dem som idag utgör mittfåran av religiösa. Attityden blir också så tvehågsen, intellektualiserande ses som ett problem, samtidigt vill man vara orörbar. Kanske går det inte ihop, jag vet inte ifall det blir problem.

För egen del är det en rädsla för sekterism. För grupprocesser där det blir vi mot världen, vi den goda församlingen, och den andre som allt kan projiceras på, som det sedan kan bli synd om och som man skall rädda. För ledare man inte får ifrågasätta, för den alltid lurande omnipotensen, och snart uppdagas sexskandalerna.

För egen del är jag rädd för den religion som är en spegling av andra människors psykodynamik. När egna skuldkänslor eller hjälpandebehov blir gudomliga imperativ, norm för allt och alla. När egen masochism blir ett normativt religiöst skuldsystem som tynger ned och binder. Egen homofobi blir lätt normerat böghat, osv.

För skapade effekter och andra bländverk. För skickligt uppbyggda känslocrecendon där Jesus eller Adolf Hitler egentligen är utbytbara, men likväl "gudsnärvaron" är gudsbeviset.

Jesus själv har jag inget problem med. Guden som blev människa, kan man möta honom någonstans tro? Mitt i allt kyrkgytter?