..mänsklighetens gränser..

Annika Borg skriver i senaste numret av torsdagdepressionen:

"'Kyrkan måste våga vara kyrka!' Känns uppmaningen igen?
I lite olika sammanhang har jag hört präster, ofta unga (och jag vet inte alls om just åldern har med saken att göra), säga så.
För mig är uppmaningen i det närmaste obegriplig. Liberalteologen inom mig undrar om det inte är viktigare att våga vara människor bland andra människor. Den akademiskt skolade teologen i mitt inre svarar med en annan maning: 'Definiera begreppet kyrka!'."

Jag läser till att börja med, med en viss irritation. Vad är det för flum, den enda ambitionen är att vara människa, det enda erbjudandet, det du redan är - den kravlösa kyrkans zenit. Tolkar jag in rädslan för att organisera sig? För substansen, för kraven?

Josef Fritzl är till sin biologiska make-up människa, frågan är om hans handlingar är att se som mänskliga, eller vad står omänsklig för? Andra världskrigets stora filosofiska fråga kring var mänsklighetens gränser går, vad människan är kapabel till, lämnar ganska nedslående svar. Under den tunna hinnan går barbariet djupt, ända ned till grunden - precis som bibeln postulerar. Människans förmåga att höja sig över sina instinkter kunde även användas för att höja sig över biologiskt betingad medkänsla. Människans föreställningsförmåga kunde på medmänniskans plats placera ickemänniskan, siffran i statistiken. "The death of one man is a tragedy, the death of millions is a statistic," som Stalin sade eller inte sade. Vi börjar här närma oss mänskligt som något annat än det människor gör, kanske också något annat än vad som är naturligt.

Pilatus anspråk: "Ecce homo", som jag burit med mig den senaste tiden, blir här otroligt pregnant. Kristus, sann människa, den nya människan, människan som evangelium. När Annika Borg ber mig, som ung person som önskar att kyrkan skall vara Kyrka, att definiera Kyrkan, är det just som människa jag menar att hon träder fram. Det är just i vågandet av detta, snarare än hållningen till bruket av sax på söndagar, gardiner, alkohol eller om man blir kär i killar eller tjejer, som kyrkan och alla andra individer som hörsammar Guds kallelse blir Kyrka. (Jag håller det inte för omöjligt att jag får ödmjuka mig på någon av punkterna längre fram på min salighetsvandring.)

Annika Borgs hållning och fråga är kanske inte så dum trots allt...