Postmodernismen verkar slå hårt mot framför allt finkulturen. Det är, om allas åsikter skall räknas för lika, och inget högre värde skall råda, svårt att förstå varför staten subventionerar balett. Varför det finns statliga utbildningar i oboe och inte i skriv catchiga tre-ackords-la-la-la-melodier. Ett begrepp som kredd skulle vara meningslöst i musiken, och teknisk färdighet och talang skulle lätt kunna mätas i antalet sålda skivor. Min vän den f d kulturarbetaren sade i en diskussion om konst att: "Det är konst när någon är beredd att betala för det." I den kvantitativa världen är konstnärerna på IKEA bättre, maten på McDonalds godare.
Man menar att piratkopiering skulle leda till sämre kvalitet på musiken i längden. Detta är endast sant ifall kvaliteten mäts i ekonomiska termer. Nuvarande kulturpolitik där konsten skall bära sig själv, bli mer marknadsanpassad, vad leder den till? På vilket sätt skiljer sig, med genomförd politik, konstnären från konsthantverkaren från de serietillverkade duralexglasen, Gaudí från modulbaracker?
Hur många målare igenom historien har blivit uppskattade under sin livstid, hur många verkligt banbrytande har blivit förstådda av sin samtid. Är det Dostojevskij eller Liza Marklund som toppar försäljningslistorna?
Kredd är ett ord som visar att mitt i den ekonomiska beskrivningen av verkligheten finns fortfarande ett igenkännande av konstnärlig integritet, av det äkta uttrycket, av Konsten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar