Långlördag

Det finns platser där man har långlördag efter långfredagen. Lite fyndigt. Hur lång nu än långfredagen var gavs ingen tid för några reflektioner. Det speglar nog hur det var, NU är Guds tid, och det gäller att hänga med.

Domsscenen är stark. Folkviljan har talat. Låt Gud ta straffet och befria människan. Låt blodet komma över oss. Vad är sanning? Vad är rätt?

Det är svårt att föreställa sig hur kontroversiell den mannen var. Han verkar trampa över varje tradition och statusbarriär. Den gränsöverskridande tjänaren.

På långfredagen står han inför den sista gränsen. En nederlagsväg, en brakförlust, tycks det, för Guds rike, som den ensamme profeten basunerat ut, han som tar så stora ord i sin mun; JAG ÄR. Det ligger så mycket i Pauli ord:

Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös och ni är ännu kvar i era synder. Då är också de som har avlidit i tron på Kristus förlorade. Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor. Men nu har Kristus uppstått från de döda, som den förste av de avlidna. (1 Kor 15:17-20)

Detta oavsett ifall Korset är en väg eller ett offer.

Ave crux, spes unica.

Gud är död, han somnar in. Det är det sätt han träder in i Sabbaten, i den stora vilan. För lärjungarna måste det ha varit en konstig sabbat. En påtvingad vila, när allt hopp är ute. Petrus får gråta över sig själv. Något i honom har dött. Judas gråter också. Judas hänger sig, Petrus blir den första ledaren för Kyrkan. Hade Petrus, om han inte vilat under sabbaten och mött den Uppstånde, kunnat leva med sig själv. Hade Judas om han mött den Uppståndne kunnat leva fastän han än dog.

På samma sätt är våra liv meningsfulla endast i uppståndelsens ljus. Våra nederlagsliv.

För Petrus och Johannes, för Modern, och Maria Magdalena, är det långlördag. Denna vila i dödens tomhet är ur deras perspektiv evigt. Det är i en mycket ren kärlek som kvinnorna förbereder sig för att besöka sin fallne Hjälte.

Ave crux, spes unica.