..hellre en död kyrka..

Rädslan för att något skall organisera sig i "församlingen" (dvs det geografiska området i sv"k"s organisation som leds av ett kyrkoråd), tycker jag mig se allt tydligare. Man är rädd för att ett vi skall utesluta ett de. Vi människor, det är ingen åtskillnad mellan den som vill ge sitt liv för Kristus och den inte kunde bry sig mindre. De är till och med viktigare, de onådda är vår målgrupp. På så vis väger ateistens och muslimens, eller varför inte den morgontrötte ungdomens åsikt tyngre än den strävsamma gudstjänstbesökaren som ännu inte hunnit knäckas. KG Hammar visar gott prov på sitt goda herdeskap i senaste Existens. Den som känner sig kränkt och rädd skall titta på sig själv och känna skuld, från sin herde har hon inget att hämta, han står och pekar finger med de andra.

Kristna tillhör den lilla grupp som det inte är synd om i socialliberal retorik. När det är synd om offer och förrövare finns det någon annan som får bära skulden: systemet och traditionen. Kyrkan och alla vita medelklassmän borde inse sin skuld för det struktruella förtrycket som får kvinnor att vilja vara hemmafruar och en psykiskt sjuk man att slå sin fru.

På helgens konfirmation fick jag höra att det är viktigt med församlingen - därför har vi med en kyrkvärd med vid konfirmationen - för det är ju så vi har två linjer i vår folkkyrka, en demokratiskt förtroendevald och en ämbetslinje. Att väldigt få av de folkvalda går i kyrkan nämns inte. När församlingens anställda på sina planeringsdagar suttit ned med de folkvalda heter det att man konfererat och förankrat i församlingen. Den lejde prästen som 40 timmar i veckan ägnar sig åt en liten del församlingsriktat arbete och en stor del åt pappersarbete och förättningar för människor som är kristna lite mer kulturellt, och bygdens starke man, socialdemokrat. Tänk så lätthanterligt...

Kan man ana ett annat skäl till denna stora öppenhet. Kan det vara så att man förlorar kontrollen, inte längre kan planera strategiskt, inte längre kan följa den ovärdiga organisatoriska klädnad kyrkoordningen innebär. Har man hellre en död kyrka än en man inte har kontroll på? Den öppnaste av alla kyrkor är som bekant ruinen.

Initiativen då? Man kan ju försöka påverka den demokratiska processen, starta ett parti... Man kan ju gå med i EFS och ansluta sig till någon av de organisatoriska frizonerna, frikyrka i folkkyrkan, i likhet med de kapitalistiska zonerna i Kina. För någonstans måste de ju kanaliseras in, frisläppt kraft skulle vara katastrofalt - vem har då kontrollen? Vem skall då tämja Lejonet av Juda till den kastrerade huskatt som idag, välgödd, sväljer allt staten föder den.

Politisk ockupation av kyrkan är kanske inte det värsta. Det värsta är det teologiska rättfärdigandet. Du skall inte tro att du är förmer, du skall inte stänga ute någon, vi måste alla komma överens, vi måste värna de svaga. En kyrka där alla Gud ger gåvor avvisas borde inte kunna bestå. Lejd kleresi håller skenet uppe. När reträttkriget nu på allvar börjar kommer den verkliga karaktären mejslas ut. Att vara "graceful in defeat, humble in victory" är viktigare än segern i sig.