Innebär korset att vi skall stuka oss själva? Som del av den martyriska klassen är det lätt att känna skuld för det ena och det andra, t.ex. för egen styrka. Den slås gärna ned som förmätenhet med en aggressivitet som vittnar om att det finns ganska många som kollektivt håller igen, som inte skall vara något.
Det kan ta sig absurda uttryck som när man får bära människor (i meningen ta ansvar för hela relationen) och sedan hålls den svagare parten upp som exempel. Är det den svagheten, svagheten att balla ur när man befinner sig i relationer, svagheten att inte kunna se konsekvenser och därmed skada andra omedvetet som är den i vilken styrkan fullkomnas. Det är inte en svaghet som leder till Golgata åtminstone. Kristi obändlighet för världen är karaktär i dess mest kondenserade form.
I vurm för den svage underlåter vi att bygga tak på pelarna i Guds rike. Istället får de erodera och nivelleras så att vi kan lägga taket direkt på golvet. Så att man inte behöver lämna sofflocket, rättfärdiggjord som man är.
Kanske är det kristendomens väsen. Kanske är det naivt av mig att hoppas på något mer än frälsning av akademisk betydelse och bönesvar förvirrande lika slumpen. Det verkar hur som helst vara en smal balansgång mellan förmätenheten och ingenting.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar