Punken började som ett aggressivt avståndstagande, ett förakt för ett etablissemang och dess värderingar. Något halvår senare finns det säkerhetsnålar i guld. Punx not dead...
Shaine Claibourne skriver i den oemotståndliga revolutionen om en rik amerikan som äntligen tagit det stora beslutet att köpa och bära ett WWJD-band - i solitt guld. WWJD...
Rörelser föds, verkar och dör. Det börjar i något sprudlande, kraft från grunden, magmatiskt, för att sedan finna sina former och till sist bli det etablissemang som kräver nästa rörelse. I begynnelsen var Ordet... En kollega sade att tecknet på att en konstform är död är att det finns en statlig utbildning. Det finns ett rätt sätt; formen skall bevaras. Ju stelare och mer kvävande former är, desto bräckligare. Genom sprickorna kommer det bubbla upp.. Magma. Som individer kan ett fåtal lösgöra sig från formen, av dem får någon enstaka stå i det magmatiska flödet från idésfärerna. Flödet bubblar då inte bara tillräckligt för att individen skall utmålas som annorlunda, det förändrar världen.
Entropi. Ett vackert ord som i allra högsta grad är av intresse. Entropin ökar i avgränsade system. Varje form är ett avgränsat system. Formen kommer urlakas, devalveras; förlora sin ursprungliga substans. Från att på ett renare sätt uttrycka känslan, verkligheten; så blir det perfektion i formen.
Det finns alltid en dröm om att dialektiken skall ta slut, Marx, Mao, den "progressiva generationen", och Guds rike, i vilken församling man än deklamerar det. Substansens frånvaro förebådar dock alltid kall död. Det är samvaro kontra hjärtats gemenskap.
Kristendomen är en rörelse som haft en osedvanlig magmatisk kraft, har funnit sina former, och har börjat hosta betänkligt i västerlandet. Det vore fint ifall denna rörelse levde enligt andra lagar men detta är något som framtiden får utvisa.
Guds verksamhet i sin Kyrka, hur gärna jag vill se den, ter sig elusiv. Anden har ännu ingen sett. Den agent genom vilken Gud verkar visar sig inte. Inte så mycket skiljer kristna från andra människor och något direkt konsekvensbrott i samspelet mellan orsak och verkan som skulle kunna tyda på Gudomlig intervention är svårt att skönja. Allt jag blir hänvisad till och allt jag kan se är människor. Människor med goda intentioner, människor med längtan, människor som kanske till och med gör gott, men likväl människor.
Vad skulle då det särskiljande vara, konsekvensbrottet? Senkrecht von Oben kommer han den inkarnerade Guden. Ecce homo.
Jag förstår inte mycket av tron egentligen. Jag förstår inte offret. Jag hör mycket blajande av människor som inleder meningar "jag bara.." men ingen ger mig någon substans. Jag vet inte hur mycket som blir kvar när människans självsuggestion är bortrensad. Helande? Tungotal? Uppståndelse - vem kan veta? Men jag tror på förtätning, symbolik och på att en blick kan hela.
Kristi blick löser bojor, frigör magmatisk kraft i den Helige Ande.
När de firar måltiden utsäger Herren att den som skall förråda honom är den som äter med honom. Petrus får själv säga det, om jag så måste dö skall jag inte förråda dig. Och dö måste han, för likt alla som äter med honom förråder han. Dö med honom och uppstå med honom. Synden dör bort, Lagens och formens yttre människa dör som agnar och Andens och magmas inre uppstår. Denna död får vi återupprepa varje gång formen dödar substansen.
Vid sedermåltiden sitter yngste sonen intill husfadern. Sedan sitter man i statusordning i en hästskoform ned till den sista platsen. Johannes som yngst fick ta yngste sonens plats, Jesus husfaderns. Petrus i något slag av ödmjukhet sitt på lägsta platsen, och Judas, mannen som anförtroddes kassan, satt på plats nummer två, intill Jesus. Kanske är det inte så märklig att Johannes inte flyr. Barnet som inte gör sig utan får ett namn. Det är kanske inte så märkligt att Simon får ödmjukas, och att Judas inte klarar av det. För vad sker? Upprättelsen av människan.
Upprättad, given vishetens Ande, död för världen, en fokuspunkt för det magmatiska trycket - ständigt förnyad. Till och med rädslan för döden är besegrad. Vackra blommor växer alldeles på randen till avgrunden. Korset är förtätningen.
Gud kan inte lokaliseras rumsligt, kanske finner jag honom i tiden, i nuet, i varat. Men Gud är i första hand inkarnerad. Ecce homo. Jesus förmedlas i text och i bild. Hans blick läker och frigör, i honom dör och uppstår vi, i honom ser vi exemplet. Skulle det vara mindre verkligt? När människor bär honom, mindre Gudomligt?
Om jag talar sant kan en rörelse som denna inte dö, endast byta skepnad. Himmel och jord skall förgå...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar