Jesu bror Jakobs ord till en 26-årig besserwisser

Kompletorium är för härliga... Kvällens text känns med de senaste dagarna i färskt minne värd att citera:

Om någon av er är vis och erfaren skall han med sin goda vandel ge prov på den mildhet som hör visheten till. Men har ni bitter avund och självhävdelse i era hjärtan skall ni inte skryta och tala osanning. Sådan vishet kommer inte från ovan utan är jordisk, oandlig, demonisk. Där det finns avund och självhävdelse, där finns också oordning och allsköns uselhet. Visheten från ovan däremot är ren, men dessutom fridsam, försynt och foglig, rik på barmhärtighet och goda gärningar, omutlig och uppriktig. Rättfärdigheten utsås i frid och bär frukt för dem som håller frid.

(Jak 3:13-18)

(Luther: Halmepistel? Träffade det en öm punkt?)

Skägg, eller..

Under min 26:e sommar är det, som en uppfyllan av en plikt gentemot det manliga släktet, dags för mitt första semesterskägg!

Det har gått över en vecka sedan senaste rakningen och resultatet

- sådär...


Man kan väl säga att det är lite plågsamt. Jag har vänner som skaffade praktfulla skägg under gymnasiet. Min far hade haft helskägg ett tag i min ålder (han var för övrigt i min ålder när han blev far till mig). Men jag är inte bitter, hrm...


Jag kommer att tänka på en svensexa där det, kyrknördiga som vi är, bads en skäggvesper, där alla texter hade någon skägganknytning. Låt mig citera den 133e psalmen.

Det är som när den fina oljan på huvudet rinner ner i skägget, i Arons skägg, som faller ner över dräktens linning.

Renrakat är nog mitt öde, men i sommar skall jag bära mitt kors.. :)

Efterföljelse

I brist på något eget att säga:

"Den längsta resan
är resan inåt.
Den som valt sitt öde,
som anträtt färden
mot sin egen botten
(finns det någon botten?)
ännu bland er
är han utom gemenskapen,
isolerad i er känsla
såsom den dödsdömde
eller den det förestående avskedet
i förtid viger
åt varje människas slutliga ensamhet.

Mellan er och honom är avstånd,
är osäkerhet -
hänsyn.

Själv skall han se er
alltmera fjärran,
höra edra rösters lockrop
allt svagare."

Dag Hammarskjöld - Vägmärken

"I korset finns vår frälsning, i korset finns vårt liv, i korset finns vårt värn mot fienderna. Genom korset ingjuts den himmelska sötman, i korset finns själens styrka, i korset finns andens fröjd. I korset finns den högsta dygden, i korset finns helighetens fullkomning. Endast i korset finns själens frälsning och hoppet om det eviga livet. Tag därför på dig korset och följ Jesus, och du skall gå till det eviga livet."

"Om du villigt bär korset kommer det att bära dig."

"Om du kastar av dig ett kors kommer du utan tvivel att finna ett nytt, kanske tyngre."

"Ju mer en människa dör i sig själv, desto mera börjar hon leva i Gud."

"Vad mer begär jag av dig än att du strävar att helt och hållet överlämna dig åt mig?"

Thomas a Kempis - Om Kristi efterföljelse

"Att följa Jesus är att förneka sig själv och att bara se på honom. Därför finns det inte någonstans utrymme för någon egen vilja, dominerad av lust, i lärjungens liv."

Dietrich Bonhoeffer - Efterföljelse

Kyrkan

Ojoj, detta var betydligt svårare än jag trodde. Jag sticker kanske ut hakan en del i detta, men kommentera gärna och kom med synpunkter, vi kanske kan lära oss något båda två.

Det finns en del bibliska bilder för Kyrkan, jag tänkte att vi skulle kunna börja med en liten genomgång och miniutläggning kring dessa bilder, då de är centrala för att förstå Kyrkans väsen.

Kyrkan som kropp

Kyrkan är en organisk sammanslutning med Kristus som huvud. Vi kan glädjas med våra medkroppsdelar då vi vet att vårt syskons välgång kommer mig till del och att mitt syskons motgång blir mitt ansvar. De olika kroppsdelarna har givetvis olika funktion, men alla (utom möjligtvis blindtarmen :)) behövs.

Kyrkan som flock

Kyrkan är på vandring. Präglade på vår Herde, Kristus, följer vi självmant. Inga staket, men en käpp och en stav. Han för oss genom öknar och till oaser.

Kyrkan som folk

Gud samlar ett folk och ger oss en överstepräst i Kristus, som bär sitt folk på sin efod inför Fadern.

Kyrkan som tempel

Kristus är hörnstenen till vilken vi alla är fogade. Till skillnad från vanliga byggen är inte stenarna uniformt uthuggna utan skapade till att passa ihop (jmf. Hammarskjöld).

Kyrkan som brud

Kyrkan är en brud, intensivt älskad av Herren och smyckad och fullkomnad av Honom. De två skall bli ett.

Kyrkan som ersättningsfamilj

De kristna är syskon på ett ganska konkret sätt.

Kyrkan som plantering (åker/vingård)

Kyrkan är något som planteras som ett frö och sedan växer i det fördolda. Det kräver röjningsarbete, och frukten av det blir vin eller bröd, ett offer. Kyrkan behöver bördiga, välbearbetade och fullkomnade åkrarna att hämta utsäde ifrån, till de steniga, karga, åkrarna dit nybyggare kallas.

I själva verket är Kyrkan i sitt djup ingenting annat än världen stadd i förvandling, världen som i Kristus öppnar sig för paradisets fullhet.

[…]

Man kan kalla henne en pneumatosfär (av pneuma, ande) i vilken apostlarnas förkunnelse, det goda budskapet, förblir levande och aktuellt och för profeternas, apostlarnas och alla lärjungarnas vittnesbörd vidare. En tradition som på en gång är trofast och nyskapande vittnar alltså om Andens liv i Kristi kropp.

Olivier Clement, Källor

Verkliga människor som tillber och tjänar tillsammans – hur svårt kan det vara?

Egentligen finns det två dimensioner i kyrkan som går att läsa ut både i bibeln och förstå i den kristna erfarenheten. Den kristne, har fått Helig Ande och är döpt. Dessa bör givetvis höra ihop men redan i apostlagärningarna kan man se åtskillnader. (Ok, jag medger att texterna inte är självklara, jag får nog anledning att revidera denna punkt i sinom tid…)

Medan Petrus ännu talade föll den heliga anden över alla som hörde hans ord. […] Då frågade Petrus: "Vem kan hindra att de blir döpta med vatten, när de har tagit emot den heliga anden alldeles som vi?" Och han sade till att de skulle döpas i Jesu Kristi namn…

(Apg 10:44-48)

[…] Där träffade han några lärjungar och frågade dem om de hade fått helig ande när de kom till tro. De svarade: "Vi har inte ens hört att det finns någon helig ande." - "Vilket dop blev ni då döpta med?" frågade Paulus, och de svarade: "Johannes-dopet." Paulus sade: "Johannes dop var ett omvändelsedop, och han uppmanade folket att tro på den som skulle komma efter honom, det vill säga Jesus." Då lät de döpa sig i herren Jesu namn. Och när Paulus lade sina händer på dem kom den heliga anden över dem, och de talade med tungor och profeterade.

(Apg 19:1-6)

Denna dubbelhet går igen i kyrkans väsen. Anden står för det dynamiska, Ordets inkarnation i handling. Guds rikes korrelat i tiden, ett avtryck.

Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden."

(Joh 3:8)

Likväl består en struktur. Kyrkan är Guds folk, Anden är fullkomligheten. Kyrkan är alltså ofelbar i den mening att den inte är Kyrka längre när den gör fel, bara en ofullkomlig skuggbild. Kyrkan måste hela tiden fullkomnas av den Helige Ande, för att kunna vara det fullkomliga rike hon är kallad att vara till redan här i tiden. Likadant är synd att avvika från Kristi avbild, och vi behöver erkänna och avsvära oss detta gång på gång. Den kristne, kyrkan och biskopen är ofelbara på samma sätt.

Anden verkar i varje person, i hörsamhet mot Andens ledning kan Guds plan ta form. Den kristne blir dock inte en viljelös marionett, Gud verkar genom delegation – vi får vara medkreatörer. Toppstyrning är alltså inte nödvändig där Anden är verksam, urskiljningen är dock viktig. För Kyrkans del är övergången till ett kontrollsamhälle alltså något positivt.

Alla, oberoende av ras, språk, klass, kön och egendom, är skapade på nytt i Kristus. Alla mottar samma gudomliga fullhet, som inte tillåter att någon skillnad görs mellan dem. I kyrkan är ingen på något sätt skild från den andre, alla är blandade med och i varandra, så att Kristus är allt i alla och blir den gemensamma grund som gör at ingen kan förbli ovän med den andre. Kyrkan är den synliga världens perfekta avbild, dess altarrum är himlen. Dess skepp är i all sin skönhet jorden. […] Hon är skapad till Guds avbild och likhet, dess skepp ger som kroppen möjlighet till praxis, dess altarrum liksom själen en andlig tolkning av det sinnliga, dess altare liksom anden, skådandet av Gud. Så är människan en kyrka.

Maximos Bekännaren (580-662)

Gudsfolket är en enhet, och i enheten, mångfald. För att citera biskop Carl-Axel Aurelius: vi är inte en åsiktsgemenskap, vi är en måltidsgemenskap. Mångfalden är att eftersträva, i enfalden kan man vara säker på att man dragit en gräns någonstans, eller att åsiktsmotståndare etc. inte får vara med.

Kristus har låtit gudomliga, helgande strömmar flöda över universum. Åt de törstande har han skänkt en källa av levande vatten från såret som lansen öppnade i hans sida. Det är Kyrkan som har trätt fram ur såret i hans sida, och han har tagit henne till sin brud. [Dopets vatten och eukaristins blod.]

Origenes, Kommentar till Psalm 77

Enheten är en enhet med Guds vilja:

Jesus Kristus med vilken vårt liv är förenat, han är Faderns vilja på samma sätt som biskoparna, utspridda ända till jordens ändar, är Kristi vilja. Därför bör ni vandra enligt biskopens vilja, något som ni också gör, ty ert ansedda presbyterium är förbundet med biskopen som strängarna vid en cittra. Därför blir Jesus Kristus en sång genom er endräkt och samstämmiga kärlek. Måtte ni också alla bli en kör så att ni är samstämmiga i endräkt, tar tonen från Gud tillsammans och sjunger med en enda röst genom Jesus Kristus till Fadern.

[…]

Om någon inte deltar i församlingsgemenskapen är han redan övermodig och dömer sig själv. Det är ju skrivet: Gud står emot de övermodiga (1 Pet. 5:5).

Ignatios av Antiokia (biskop 69-107), ur brev till efesierna.

Kyrkan kan därför inte skiljas från Guds väsen, hon är ju förkroppsligandet av Ordet. Vi måste alltså förstå korsets princip. Gud, i sin bakvända vishet, har gjort det svagaste till det starkaste, förnedring till upphöjelse. Jesus visar vägen då han gör sig maktlös, underordnar sig. Han älskar sina fiender och ber för dem. Han blir den allra minste. Hans folk är de fattiga, de utslagna, de har underordnat sig och är alltså nära honom. De är fattiga och hemlösa och är därför nära honom. Den som drar en gräns, drar en gräns mellan sig och Gud då Jesus är bortom alla Babelstorn, utanför alla in-groups. Därför är ledaren i Guds rike tjänare, inte bara som ett äroepitet som påfallande många präster har mage att ge sig själva, utan som en verklighet, och den som följer ledaren följer av kärlek inte av tvång. Kyrkan blir ofullkomligt när detta bryts. Jag är evigt tacksam över de fem hemlösa som har hittat in i vår församling. Det är ett tecken på liv, någon sorts existensberättigande, jag hoppas att Gud fullkomnar oss ytterligare så att vi faktiskt också kan sträcka ut en hand till dem.

Kyrkan kan aldrig tvinga, aldrig vara aggressor, då upphör hon att vara kyrka. Kyrkan bygger på ett förnuftsvidrigt ömsesidigt beroende. Med alla ofullkomliga, som om de var fullkomliga. Den apostoliska egendomsgemenskapen, att vi skall lämna/ge allt och följa, att det är omöjligt för en rik att komma in i himmelriket, kärleken och budet att vi skall älska fiender – är fullt allvar. De få som lever detta är bevisen därpå. Att söka det tillräckliga istället för allt (jmf. Manna) Detta är den fullkomlighet som vi alla kan mäta oss själva emot. (Frestas inte nu att bli en kristen karriärist, babelstornet är inte bättre för att det kallar sig kristet, snarare värre. Sök istället Jesus, låt kärleken fylla dig, och gör vad den utmanar dig till.)

Kyrkan blir på så vis en motkultur mot det vackra och lyckade. De som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket. De som håller fred de skall kallas Guds söner. De renhjärtade skall få se Gud. De som förföljs för rättfärdighetens skull, dem tillhör himmelriket. (Förföljelserna är en konsekvens av, inte ett bevis på rättfärdighet. De flesta som känner sig förföljda är bara galna.)

Gemenskapen är central. Det är frågan om det går att gestalta Kristus ensam. Även eremitens kall är ju för församlingens bästa. När relationen stelnar och formaliseras är kyrkan återigen ofullkomlig. Kyrkan är den enhet som man skall kunna lämna sin familj och följa, den som skall ger åkrar, systrar, bröder och mödrar hundrafalt igen, i tiden. Dopet är i detta viktigt. Det är en declaration of intent, där den döpte säger, jag vill dö med Kristus och träda in i den uppståndna, himmelska och fullkomliga kroppen. Ett synligt tecken efter vilket man kan ställa krav på den döpte, men där den döpte också har rätt till att ta del i den ömsesidiga kärleken.

Vi måste söka tillflykt i Kyrkan, dia vid hennes bröst och nära oss av Herrens skrift. Ty Kyrkan har planterats i världen som ett paradis.

Irenaeus av Lyon, Mot heresierna

I detta ligger en stor uppgift. Att älska våra ofullkomliga bröder och systrar, även om vi egentligen behöver bli älskade. Att ge, även om man inte är säker på att få tillbaka. Våra motståndare ser det som något ont att bli tvingad att älska och hur omöjligt är inte den utgivande kärleken om man inte först blir allt igenom älskad av Kristus. Här förenas två av kyrkans organisatoriska mål att […] älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft. (5 Mos 6:5), alltså liturgi, och […] älska din nästa som dig själv… (3 Mos 19:18, det kan inte nog påtalas att detta, den utgivande kärleken, är den Guds väsen som vi blir lika i Anden), alltså diakoni, kärleken som strömmar från Gud ut till andra människor, det tredje är målet mission, att hjälp folken till efterföljelse.

Kyrkan har givetvis en lära. I Svk är det mycket fokus på privata trosbekännelser (tack även för detta, Luther…). Kyrkan har dock en tro, en ortodoxi. Ortodoxin består inte utav dogmer utan av en erfarenhet. Kyrkans ledare måste ha upplevt treenigheten för att kunna förmedla denna, annars barkar det iväg. När Kyrkans lära blir stela dogmer som behöver reproduceras, då behövs toppstyrning. Den personliga tron kan kämpa, brottas, tvivla, hamna rätt och hamna fel och Kyrkan kan tolerera felsteg ifrån den enskilde – barnet måste ju få lära sig gå - men hon får aldrig ändra sin tro. Tron – som den sanning den är – har genom historien tvingats formuleras i ett antal punkter i samband med de ekumeniska koncilierna. Trosbekännelsen är därför en viktig hjälp och innehållsförteckning över vad Kyrkan bekänner. Det skolastiska projektet är dock återvändsgränd då den högste inte låter sig fångas i detta.

Var och en som med ord försöker beskriva det outsägliga ljuset är i sanning en lögnare – inte därför att han hatar sanningen, utan på grund av det otillräckliga i hans beskrivning.

Gregorius av Nyssa (320-395)

Kyrkans uppenbarelse är alltså inte fullkomlig, den som säger det ljuger, först i himmelen blir den fullkomlig. Tillsammans söker vi. De som vandrar vidare, fine, det är bättre att det får söka och själv möta Herren än att Kyrkan slutar vara Kyrka genom att tvinga. Fåren skall skiljas från getterna, en viktig skillnad bland just dessa är att getter springer runt emedan fåren utgör en flock kring sin Herde. Det är sedan Herrens uppgift att döma läran, tro inte att de kyrkligas andlighet och tro är bättre än den som de som finns utanför den formella organisationen har. Jag har mött människor i vilka den Helige Ande verkar.

Tron är inte summan av det troendes tro utan den verklighet som vi bekänner. Andens verk i människor gör dock att kyrkan i sin kropp bär en uppenbarelse vilken kan testa ledare, och nymodigheter osv.

Det finns kall i församlingen som korresponderar mot kyrkans organisatoriska mål, liturg, diakon, lärare/apologet/missionär. I kyrkan i stort finns det två kall som går att följa igenom hela gamla testamentet. Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg (Ps 23:4). Din käpp och stav, en käpp för att driva på och en stav för att föra in. Profeten manar på flocken, han går egna vägar, med Gud som ledsagar, och bräker vid källan. Biskopens stav håller tillbaka de som skenar åt fel håll och skiljer ut.

Kyrkan är en – organisationerna är många. Men det finns en himmelsk struktur där liturgi och organisation visar sig efter hand, allteftersom de fullkomnas. Sakramenten är en del av detta. Sakrament kan ses som en helig pedagogik, mysterium att begrunda, symbolhandlingar med en fullkomnad klangbotten.

Ofullkomligheten visar sig också då man ser diskrepanser mellan kall och ämbete. Det finns ledare i Kyrkan som inte är vigda, i frikyrkan agerar apostlarna hipp som happ. Funktionerna uppstår, men det är fullkomligt först de som är kallade också är de som har ämbeten. Apostoliska successionen är alltså fullt allvar, men i läran, i Anden, något bönen med handpåläggning får bli en bild för. ´

Anden har i denna text i första hand behandlats som Guds uppgörelse med vår fallna natur. Charismorna, Andens gåvor är dock en het potatis som inte får glömmas bort. Jag är inte rätt person att uttala mig om dessa då jag har erkänt svårt för många av de uttryck som de tar sig i dagens svenska kyrklighet. Som jag ser det så har i en gemenskap där Jesus är med en naturlig plats. Helandet är kanske den charisma jag har svårast för. Ofta ter sig helandet skränigt, lite stressat och närmast desperat. Förbönen för sjuka borde kunna genomsyras av frid och kärlek. Men detta är över mig som sagt. Värt att tänka på är dock att charismata ofta är skrämmande för dem som inte är vana.

Framförallt så får vi inte vara rädda att utvärdera den frukt vi åstadkommer som Herrens vingård.

Vi är det andra förbund. Det första är en förlaga, en grund att förstå det andra utifrån. Vi är på väg till himmelen (som organisation, genom dopet), och vi gestaltar himmelriket redan nu (i Anden).

Till sist innan Irenaeus besvarar alla frågor; en tanke jag fått med mig från C.S. Lewis:

Man kan inte älska och följa Jesus och ställa sig utanför kyrkan som metafysisk kropp. Man kan inte se sanningen utan att vara del av Logos, inte älska utan att göra den Högstes verk.

Kyrkans förkunnelse är överallt densamma och förblir vad den har varit, stödd på profeternas, apostlarnas, och alla lärjungars vittnesbörd från början till mitten och till slutet. Det finns kort sagt i alla den gudomliga planens olika utvecklingsstadier och Guds ständiga verksamhet, genom vilken han räddar oss och möter oss i tron. Och vår tro, som vi tar emot av Kyrkan och bevarar, upphör inte att föryngra sig själv under Andens inflytande. Den är som en dyrbar dryck och föryngrar också fatet som innehåller den. Det är av Gud som Kyrkan har fått denna gåva. Gud andades på kroppen han format för att alla dess delar skulle få liv. I denna gåva fanns fullheten i föreningen med Kristus, det vill säga i den Helige Ande, oförgänglighetens löfte, vår tros bekräftelse, stegen som leder oss till Gud. …Ty där Kyrkan är, där är också Guds Ande; och där Guds Ande är, där är Kyrkan och all nåd. Och Anden är sanningen.

Irenaeus av Lyon, Mot heresierna.

Philip Yancey

Philip Yancey var på torpkonferensen i år. Hans tre föredrag är väl värda att lyssna på.

Länkar: här, här och här.


(Mys-pysig bild, eller hur...)

Allt..

Lämna [eller ge?] allt,

även smärtan.

Stå inför Gud och världen med öppnade händer...

Mottagande,

utgivande,

samtidigt.

(tack tubbo och CT)

Relation

Nu skall jag ta stora ord i min mun, kanske som ett förstadium till utlovad fördjupning i Kyrkans väsen, och uttala mig om det sunda relaterandet.

Relation är något som Martin Buber funderat en hel del kring. Buber likt flera tänkare sätter jaget i automatisk relation till något annat. Antingen till ett Du eller ett det. Man erfar detet, men är med att skapa Duet, och blir samtidigt skapad av Duet. Detet. Världen erfars och observeras, kategoriseras. Människor kan alltså också bli det. Men Duet kan inte vetas något om. Mötet mellan Jaget och Duet är en relation. Winnicott pratar om lekområde och Stern om delad uppmärksamhet. Öppensinnigt och fördomsfritt - dynamiskt.

Relaterandet är oändligt lätt och oändligt svårt. Människan föds hjälplös, i psykologisk symbios med Modern (som funktion). I mötet med besvikelser och verkligheten ikläder sig psyket kläder av skinn och skiljer i en serie utvecklingskriser ut sig från familjen. Hon lär sig distans. Har man inte tillgång till distansen, till sina gränser, så blir närheten hotfull, för att den löser upp psyket, och människan upplever att hon upphör att vara. Först när människan är trygg kan människan närma sig ett Du.

När vi möter en annan människa visar vi upp en fasad. Denna påverkar de förväntningar vi får på oss. Vi får en roll att fylla. När vi är i vår roll så är inte relaterandet öppensinnigt och fördomsfritt. Relaterandet är till ett det. Rollen stämmer mer eller mindre med hur vi verkligen är. När diskrepansen blir för stor så måste rollen antingen omdefinieras eller så får situationen hanteras genom resignation eller flykt. Detta leder till konflikter men är nödvändiga steg för att komma till relationen bortom rollen.

I konflikten bryts relationen. Kärleksfullhet byts mot aggression. Aggressionen leder till upptrappning. Denna kan konsolideras till ett kallt krig, eller att en sida vinner, vilket resulterar i skam och underordning, och långa skulder som skall betalas tillbaka så att rättvisan upprättas. Eller så kan man möta aggressionen med kärlek och söka försoning. I försoningen stryks ett streck över allt och man ställer sig på noll. Martyren måste dö för att försoningen skall kunna ske, som Gardell uttryckte det.

Efter hand så byggs en historia upp av konflikter och försoningar, minnen av kärlek, igenom vilka människan kan vara förvissad att den andre älskar trots konflikten, trots distansen osv.

Relaterandet till gruppen och organisationen följer samma mönster. Utvecklingen, där man måste klara av ett steg för att klara av nästa, relaterar man dyadiskt (mor-barn), triadiskt (mamma-pappa-barn), och sedan i större gruppe

En viktig funktion gruppen har är att bära varandras ångest.

Man brukar prata om fyra stadier i grupputveckling. Forming-storming-norming-performing. Gruppen hittar varandra, konflikterna börjar, statushierarki formas och regler bestäms, gruppen gör det den skall göra. Precis som roller behöver ibland regler och statushierarkier omdefinieras. Åsikter polariseras ofta i grupper, man kan projicera sin egen osäkerhet på andra i gruppen. Som etablerad fungerar gruppen omväxlande som vad Bion kallar arbetsgrupp och grundantagandegrupp.

ARBETSGRUPP - En sofistikerad och uppgiftsinriktad aktivitet som bygger på antaganden som går att pröva. Gruppen utnyttjar deltagarnas speciella kompetenser. Olikheter uppmärksammas, bekräftas och utnyttjas.

GRUNDANTAGANDEGRUPP - Känslomässiga aktiviteter som syftar till att tillgodose gruppens interna behov. Medlemmarnas kompetens utnyttjas inte. Likheter i gruppen betonas medan olikheter förnekas (utom när man behöver en syndabock)

Olika grundantaganden
Beroende - Gruppen skall bli räddad av en stark individ (karismatisk ledare?)

Flykt - Gruppen undflyr krav från någon eller någonting

Kamp - Gruppen attackerar någon eller någonting (som homosexuella, kommunister)

Parbildning - Gruppen grupperar sig i smågrupper Oneness - Alla är ett och alla konflikter och dylikt sopas under mattan.

Osunt exempel - avspjälkning

Grupp under karismatisk ledare säger att alla som säger emot ledaren är djävulens hantlangare.

Osunt exempel - martyriet

Part drar inte ett streck över konflikt vid försoning utan behåller kränkning vilket sedan används för att nå fördelar, eller göra sig oantastlig. Det kan också användas för att låsa andra i roller. (passiv aggressivitet)

Osunt exempel - distans

Man börjar relatera till varandra som det, som roller och lever mer eller mindre parallella liv, rollerna blir till slut otillfredsställande och då är man ofta så långt ifrån varandra att det inte går att rädda.

Osunt exempel - kvävning
Rädsla för konfrontation leder till att tankeutrymmet krymper. Rädsla för förräderi gör att man inte tillåter att gruppmedlemmar närmar sig varandra.



Relaterandet kräver en oreserverad satsning.

Man kan fundera på vad det innebär att man inte kan veta att familjen skall hålla. Skall jag stå tillbaka med min karriär, när jag inte är säker på att den som har fått göra karriär är kvar? Det är kanske säkrast att lämna från början.

Dagens ord

Hjonisera

jω¹nise⁴ra, i Sveal. äv. -e³ra², v.
-ade. vbalsbst. -ANDE, -ING;

Att påtvinga någon rollen av att vara

1) (numera bl., starkt bygdemålsfärgat, i vissa trakter) om var särskild person i ett hus­håll: hushållsmedlem; i pl.: husfolk; särsk. i förb. husets hjon; förr äv.: familjemedlem.

2) (ngns) tjänare; i pl.: tjänstefolk; numera nästan bl. i ssgn TJÄNSTE-HJON; stundom bildl.; äv. allmännare: (löne)arbetare, numera bl. (i fackspr., i sht landt.) om arbetsanställda kvin­nor o. barn, motsatt: fullvuxen manlig arbetare.

3) person som underhålles av det allmänna (l. av andra) l. som är intagen å allmän inrätt­ning; numera bl. ss. senare led i ssgr l. (föga bi. utom i Finl.) elliptiskt för dessa.

4) i utvidgad anv. av 1: person, individ, människa; särsk. med anslutning till 2 o. 3, om person ur lägre samhällsklass; numera bl. ss. senare led i ssgr l. (ngn gg, vard.) med för­aktlig bet.: klåpare, "drulle" o. d.

Förtröstansfull misstro

Människor kommer alltid att göra mig besviken.

Men du är Klippan.

Ditt ord står fast.

Gemenskap

Det finns så mycket att ha en åsikt om. Så mycket system och synsätt. Kanonisk lag med paragrafer som här. Eller tydliga regler och ordningar som här och här. (CT, Anders, David: no offense, verkligen, jag har stor respekt för både liv och kunnande, är er uppenbarelse mer fullkomlig, vägled gärna :).) Jag kan i mitt stilla sinne undra när det blev såhär och hur kan man veta det.

Präster och teologer talar ofta om kyrkan som Guds folk, men de facto utgår man allt som oftast ifrån den klerikala hierarkin som utgörande kyrkan. Tron är något som beslutas och som sedan skall efterföljas. Präster kallas, och kallar sig, fader trots Jesu uttalande om att en är vår Fader och en är vår lärare. Prästerna blir mer herrar än tjänare. De har sanningen, de vägleder inte till honom som är Sanningen. Samtidigt som prästerskapet får makt blir det också exklusivt. Jag tar hjälp av Per Eckerdal.

Under medeltiden hade det utvecklats teorier och teologier som ledde fram till vissa föreställningar i kyrkan. Man gjorde till exempel skarp åtskillnad mellan de vigda – klerus – och de som inte var vigda – folket – i kyrkan. Man menade att det fanns en kvalitativ skillnad mellan klerus och folket, som innebar att klerus stod närmare Gud. Att bli vigd var liksom att svinga sig från en nivå till en helt annan, med en högre status inför Gud. Som uttryck för detta utformades en ”trappstege” med sju olika vigningar från dörrvakt över bland annat vigning till subdiakon och diakon och slutligen prästvigningen. Bland prästerna utvaldes biskopar, vilket man ibland betraktade som ytterligare en vigning. Utifrån denna världsbild eller teologi växte olika ordningar och föreställningar fram. Kravet på celibat hänger delvis samman med denna föreställningsvärld. Idén om en oförstörbar gudomlig kvalitet, ”character indelebilis”, som gavs åt den som vigdes i och med vigningen är en annan konsekvens. Inom denna föreställningsvärld finns också idén där man kopplade samman varje vigningsgrad med speciella ”potestas”, möjligheten eller förmågan att förmedla gudomlig nåd genom bland annat sakramenten.

En sådan makt drar knappast till sig de ödmjuka och givmilda. Historien har allt för många exempel...

I Sverige har akademiseringen av teologin skapat ytterligare en barriär. Man kan ha formell kompetens i teologi, märkligt nog har denna kompetens ingenting med bön att göra. Man lär sig lagarna, man kan dogmerna utan att någonsin fråga sig: hur vet vi detta.

Exempel: 1500-tal, Svk bryter med moderkyrkan. Är det så att församlingsmedlemmarna samfällt ändrat sin teologiska uppfattning i enlighet med de åsikter som Luther för fram. Har bonden i Österrike och fiskaren i Halland så olik syn på transubstantiationen att man inte längre kan dela nattvardsbord.

Exempel: 2000-tal, samtalen mellan moderkyrkan och Svk går trögt. Samtidigt verkar protestanten och katoliken i gemen inte ha så mycket emot varandra. Ingen av dem förstår riktigt längre varför denna uppdelning. Över dem, två torn av klerikal hierarki som inte kan underordna sig varandra.

Samfundsskillnader är i första hand historiska artefakter.

Hade de teologiska skillnaderna varit utraderade hade likväl ingen återförening skett då rädsla genomsyrar kyrkohierarkin likt alla babelstorn. Är kristendomen en von oben-produkt, där präster, pastorer och biskopar lär sig tron vid lärosäten och sedan skall sprida denna till fårskallarna i församlingen finns det all anledning att vara rädda. Är det däremot så att varje uppenbarelse av Gud finns tillgänglig för alla människor, i bibeln och i bönen, hela tiden, och Herren är verksam i vår värld, så kommer kyrkan gå mot sitt fullkomnande och sarghållande kommer endast försvåra.


Skall alla få göra som de vill då?

Är vi inte skapade med fri vilja.


Hur går det då med alla trons sanningar?

Är de sanningar kommer de bestå.


Hur går det då med gemenskapen?

Kristuslikhet innebär en längtan efter gemenskap och ett underordnande inför den visare.


Jag har inte alla svaren men jag älskar Jesus och vet vad kärlek och gemenskap är. Om jag börjar där, älskandes alla, eftersträvandes gemenskap med alla, så får den som vill utestänga någon göra det på eget ansvar.

Hädanefter kommer inte jag eftersträva någon typ av sammanslutningar dit inte vem som helst kan komma som hon är.



Edit:

Vikten av kyrkans strukturkapital, den franchisekultur som kyrkan är, får samtidigt inte underskattas. Biskopens urskiljningsfunktion lika så. Friheten kräver organisation. Organisationen som sådan är god, men den måste fullkomnas. Den formella strukturen måste korrespondera med den verkliga.

Kompisar från förr

Min tripp till Lund över midsommar har lämnat en lite bitter eftersmak. Jag reste med två vänner från högstadiet-gymnasiet. Mina vänner läste aldrig vidare. De lämnade aldrig hemorten. Jag har tyckt det var lite tråkigt för deras skulle då de båda tidigare haft ambitionen.

Inte det att det inte var trevligt. Middagen var utmärkt. Men när vi hamnar runt en blåmögelost och folk tittar på den som om den ramlat ner från rymden undrar jag var jag har hamnat. Jag inser att vi inte har något egentligt att prata om.

När jag diskuterar detta med en annan vän så visar det sig att han varit på en fest där ett gäng tjejer suttit och tyckt det var "bögigt" när killar intresserade av matlagning.

Kanske är det att vi bara har glidit ifrån varandra men jag tänker klassmarkör och jag tänker socialt arv.

Det är förstås naivt av mig att tro att jag skulle vara förskonad från en klasstillhörighet. Men det är tråkigt då jag verkligen inte vill denna åtskillnad. Det är lätt att tro att man är öppen för gemenskap med andra när alla runt omkring en är lika en..

Rörelse från Gud

När bönen är en rörelse från Gud, hur skall jag då tillbe?

Den högstes profet - Johannes Döparen

Söndagen är i Svk:s evangeliebok tillägnad Johannes döparen

Johannes var släkt med Jesus. En han var liksom Jesus resultatet av ett mirakel och han var den förste som hälsade Herren till jorden. Man undrade tidigt vad som skulle bli av detta barn..

”Och du mitt barn skall kallas den högstes profet, ty du skall gå före Herren och bana väg för honom,” profeterade hans far Sakarias.

Johannes var profet, den störste som Jesus själv säger, kanske för att han fick peka på honom som alla tidigare vittnat om. Johannes levde i öknen, utanför världen – en asket med Gud som umgänge istället för människor.

I öknen ser han klart och får kunskap och ledning från Herren. Med Gud som umgänge behövde han inte ta något hänsyn, han kunde se Sanningen, och han kunde säga Sanningen.

”Huggormsyngel!” – vilken PR-kampanj… I öknen – vilket läge… Johannes har ingen formell kompetens, inget ämbete eller mänsklig maktbas. Förutsättningarna är de allra sämsta för att nå fram med sitt budskap, men folk flockades, lät omvända, upprätta och döpa sig, för att det var sant, trovärdigt och genomlevt.

Sanningen är det enda han håller sig i. Sanningen är också det som får Johannes fängslad och dödad. Det som evangelisten Johannes skriver i sin prolog, att människorna älskar mörkret mer än ljuset, gäller lika mycket Johannes som Kristus. Offret har alltid varit profetens lön.

När hans gärning är slutförd och han sitter och väntar på döden i fängelset så tvivlar den store profeten. Herrens svar på Johannes tvivel är inget fördömande utan ett prisande av honom som den störste.

Så fullkomnas Johannes verk, trettio och några år efter hans födelse. Johannes är viktig att reflektera kring för att hans liv säger mycket om profetverket. Kanske Sakarias ord, ”och du mitt barn skall kallas den högstes profet,” talar till just dig…

Johannes Döparen avtecknas på ikoner som en man med vildvuxet hår och slitna kläder.

"Skapelsen" - midsommardagen

Oj då, nu ligger jag efter... "Skapelsen" var ju igår, och idag "den högstes profet." En sak i taget.

Två korta tankar: Skapelsen har människan som krona. Alla dessa planeter, det gigantiskt stora, och kvarkar och kvantmekanik, det otänkbart lilla. På en liten arm i en liten galax, på en oansenlig planet, i en begränsad tidsrymd. En vindpust i det stora. Här föddes han, Ordet. Detta är den krona vi i övrigt inte gör oss förtjänta av..

Texten - brödundret - är lika mycket ett gemenskapens under. Det finns en möjlighet att folk satt och höll på lite bröd här, lite fisk där. Man förutsätter att det var kvinnor bland de 5000 männen (ok, ta detta som självironi och inte som ett inlägg kring könsroller) att det inte någon av alla morsor, fruar och flickvänner när den ivrige mannen hastade ut för att höra Mästaren, ropat vänta, det är säkrast att ta med något, vi vet inte hur länge det håller på. Men de tog inte med till 5000 (x2). När de väl sätter sig ner, i gemenskap, och det börjar delas, så kanske det där brödbitarna smyger fram...

Bloggutmaning; Ge omgivningen order!

Jag har följt denna uppmaning lite på avstånd ett tag och nu föräras jag - inte dåligt - Sleepaz har utmanat mig att ge order och på midsommarafton av alla dagar.

“imperativ (lat. (modus) imperativus ‘befallande (modusform)’, av impero ‘befalla’, ‘föreskriva’), modus som anger uppmaning, förbud, vädjan, råd etc. I satser med imperativ är subjektet (som syftar på lyssnaren) ofta underförstått: Skynda dig! Skynda er!
I svenskan är imperativformen identisk med verbets presensstam: hoppa!, vänd!, se!, skriv!, spring!
Så nu lyder ni: stoppa in er själva i ett nötskal och blogga om vad ni skulle ge för fem olika order till omgivningen om ni kunde.
Ju mer egoism, desto bättre!”

1: Tänk! (Var aldrig rädd att låta tanken vara fri. Det värsta som kan hända är att sanningen når igenom dina föreställningar.)

2: Känn (och var i relationer)! (Varat är känslan, är du som jag riskerar du att tänka mer än känna, men vi är kallade till liv. Likadant skall du vara i relationer, vara du i relationer, bort masker, bort fasader, trots stolthet och skam - detta för att du skall böra relatera, börja älska)

3: Be! (Vad är viktigare än detta? Målet inte att sitta och be hela dagen utan att leva i bön. När du är kallad, gör då den uppgiften som om du betjänade Jesus själv, för det är det du gör.)

4: Njut! (Det är inte smärtan utan det goda som är en gåva från Gud. Våga ta emot den. "Ät honung, min son, det är gott, jungfruhonung är söt för tungan." (Ords 24:13))

5: Gråt! (Gråt gör hjärtat mjukt och är ett bevis på att hjärtat är mjukt. Gråt kan få den där klumpen av aggression och skam att lösa upp sig. Sorg är bearbetning av trauma och inre helande.)

Nu, mot Lund för sill och långdans (hmm, vi får väl se)! Glad midsommar allihop.

Bloggtips: Katholou - om mission

Som lite balans till den missionsiver som finns inom protestantismen rekommenderas läsaren att ta en sväng till David Heith-Stades blogg vilken publicerat en encyklika om ortodox syn på mission.

Jag finner den mycket tänkvärd. Bloggen verkar för övrigt vara bra. Troligtvis är det bara jag som får H.P.Lovecraft-associationer av namnet.

Guds röst

Guds mäktiga röst är som en viskning i hjärtat.

Du måste vara mycket tyst för att höra den.

Kontrollsamhälle

Utan att påstå att jag har läst eller till fullo förstått så känns det som att Gilles Deleuzes samhällsanalys om disciplin- och kontrollsamhället för tillfället är synnerligen aktuell.

I disciplinsamhället är chefen extern, chefen - läraren, majoren, föräldern står och gapar. Teknologin gör rummet mindre, med en telefon, eller via Internet har du kontakt med alla andra punkter på jorden. Detta gör det möjligt för färre att se över fler. Variabla oregelbundna stickprovskontroller kan minska de kontrollerande ännu mer.

Då individen inte har en extern chef längre krävs det av henne att tycka som makten kräver. Hon måste bli sin egen chef.

I organisationspsykologin kallas detta bemyndigande "empowerment". Delegation är nyckelordet. Arbetarna skall nätverka och ta ansvar. Självständighet är nyckelordet.

Skolan, som alltid är en spegel av samhället, har samma pedagogik. Grupparbeten och självständighet i yngreåldrarna, även om prefrontal cortex (hjärndelarna som hanterar planering och kontroll) inte är färdigmyeliniserad förrän i 25 årsåldern (när folk i regel sansar sig). Jan Björklunds nyfascism kan ses som ett steg tillbaka till något som inte längre är, men det är intressant att AD/HD (där en stor del av problematiken är just oförmåga till självkontroll och planering) och liknande inte var ett problem för ett bara ett 40-tal år sedan.

När vi nu bygger en utmärkt infrastruktur för kontroll (ja, Internet är i ofs inte FRAs fel) kan man fundera kring hur länge det tar innan man tar ett samlat grepp på brottsbekämpningen.

Det kanske är vägen framåt, vad vet jag, kontrollsamhället kan jag hur som helst känna igen mig i. Orwellsk är dessutom ett elegant ord. :)

Dag Hammarskjöld 1

Med kärleken hos den som vet allt, med tålamodet hos den vars nu är evigt, med rättfärdigheten hos den som aldrig svikit, med ödmjukheten hos den som upplevt allt sveks möjlighet.

(Dag Hammarskjöld, 1956)

För en vars uppgift så påtagligt speglar det oerhörda i människans möjlighet och plikt finns ingen ursäkt om han förlorar känslan att "vara kallad". Men i den känslan har allt han förmår en mening, intet ett pris. Därför: om han klagar, anklagar han - sig själv.

(Dag Hammarskjöld, 1957)

Ödmjukhet - min sämsta gren

Under kvällens kompletorium bads:

Ps 143:2

Ställ inte din tjänare inför din domstol,

ingen människa kan få rätt mot dig.

Jag pratar om ödmjukhet, men ödmjuk är jag knappast. Styvnackad. En 20 år äldre psykologkollega för fram en åsikt. Men jag vet att jag har rätt, aldrig i h-e att jag viker mig. Jag har delvis skrivit en del om det tidigare här. Det är inte så Kristuslikt. Följande bibelvers är värd att läsa.

Fil 2:6 -8

Han [Jesus] ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors.

Detta och alla andra tillkortakommanden, samt ibland bristande vilja, orsakar viss syndanöd. Vikten av konkretiseringen av och avståndstagandet från synden skall inte underskattas. Den håller kärnan ren. Kung David skriver i den 32a psalmen.

Lycklig den vars brott har förlåtits och vars synd har plånats ut!

Lycklig den vars skuld har avskrivits av Herren och vars sinne är utan svek!

Så länge jag teg tynade jag bort.

Jag jämrade mig dagen lång,

dag och natt låg din hand tung på mig,

jag blev som en åker i sommarens torka.

Då erkände jag min synd för dig,

jag dolde inte min skuld.

Jag sade: Jag vill bekänna mina brott för Herren.

Och du förlät min synd och skuld.

[..]

Nåd behöver jag, nåd och nåd.. och ödmjukhet.

Samtidigt, om jag hade nöjt mig, accepterat, och böjt mig, hade jag aldrig varit där jag är idag. Det finns något i det profetiska som kräver total anspråksfullhet. Paulus är ett gott exempel. Han, som ett ofullgånget foster, kommer med anspråket om att ha sanningen, och att vara utsänd av Gud.

Som en skänk från ovan, som en livlina var följande text under kompletoriets textläsning:

Heb 12:2

Låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare. För att vinna den glädje som väntade honom uthärdade han korset utan att bry sig om skammen och sitter nu till höger om Guds tron.

Min bön blir:

Se inte till min synd, mina tillkortakommanden, min illvilja eller min stolthet. Se till mitt, varje gång, ärligt menade ja.

Taizé - anmäld

Så var man äntligen anmäld till Taizé. Det blir fjärde gången jag besöker det franska klostret. Den 12:e juli bär det av. Två veckor denna gång, den andra har jag tänkt att tillbringa i tystnad, då klostret har en liten del där man inte yttrar ett ord annat än under bikt och böner.

För den som vill dela glädjen kör Delfinbuss varje lördag hela sommaren, med hemkomst måndagen därpå.

2046 - i en mörk framtid...

PPM och fonder och grejer... Jag blir helt stressad, jag var på banken för en liten stund sedan och pratade pension. 2046 - året känns igen från sci-fi-filmer... Det känns som jag borde bry mig, som att hela min framtid på det. Det, bostadskarriär och elbolag...

Jag vill inte.. Låt mig vara..

Egentligen längtar jag efter enkelheten. Egentligen är det ju bara besvär.

Matt 6:19-20

Samla inte skatter här på jorden, där mal och mask förstör och tjuvar bryter sig in och stjäl.
Samla skatter i himlen, där varken mal eller mask förstör och inga tjuvar bryter sig in och stjäl.

Luk 12:33

Sälj vad ni äger och ge åt de fattiga. Skaffa er en penningpung som inte slits ut, en outtömlig skatt i himlen, dit ingen tjuv kan nå och där ingen mal förstör.

(Kanske är det viss ångest över allvar och att bli gammal.)

Att inte döma

Har varit på prästvigning idag, jag kände nästan hela kyrkan. Lite sjukt nästan. Det var hur som helst en mycket trevlig dag. Jag är lite trött så det får bli kortare idag.

Ickedömandet är centralt i Jesu lära. I Lukasevangeliet står:

Döm inte, så skall ni inte bli dömda. Förklara ingen skyldig, så skall ni inte dömas skyldiga. Frikänn, så skall ni bli frikända. (Luk 6:37)

Hur kan Jesus säga så? Vi skall inte bli dömda, är det allt som behövs? Kanska kan han säga så för att det är svårare än vad det låter. Dömandet ligger i djupt i den köttsliga naturen. Dömandet, fördomarna osv, är väl sådant vi känner igen. Likväl är det svårt att hålla sig från det. Vad kanske inte många tänker på är det förakt som ligger varje gång vi säger "stackars". Stackars invandrare, hemlösa osv. Stackars är inte jag, jag har direkt distanserat mig. Shane Claibourne skriver att Jesus aldrig pratade med en prostituerad, för han såg inte en prostituerad, han såg ett barn som han älskar. Döm inte...

Domen är också sådan till sin natur att den kommer tillbaka. Säg den synd, det fel som är sådant att vi, givna rätt omständigheter inte skulle kunna begå den. Och detta är centralt, vi vet inte omständigheterna kring felen, kring dem som felar. Och vi vet inte hur vi hade reagerat, ställd inför valet att föda ett oönskat barn som sextonåring, hade livets okränkbarhet verkligen vägt tyngst, om hela livet kollapsat, hade vi orkat misären utan alkohol, utan stölder. Döm inte...

Vår käre biskops predikan var idag ett fördömande av de som fördömer. Detta är ingen lösning. Dömandet är en del av vår omvärldsuppfattning, kyrkan måste visa den väg hon förvaltar; Kärlekens och ödmjukhetens väg. Endast den som är helt genomflödad av Gudomlig kärlek är fri från att dömandet, och är fri att ha gemenskap. Hon är medveten om våra olika förutsättningar, våra olika gåvor och låter sig inte jämföras.


F ö Herrens frid över din prästgärning Daniel. Jag tror vi kan vänta stora ting från dig.

Edit: Sleepaz, håret är inte riktigt Leibnitzskt, men på god väg.. :)

Eld?

Såg en reklam med en pojke som fick en fisk precis.. Kom att tänka på det gamla bevingade orden:

Tänd en man en eld och han kommer vara varm en dag, tänd eld på mannen och han kommer vara varm i resten av sitt liv.

Fullkomlighet

Jag har funderat mycket på fullkomlighet det senaste. Tankarna började någonstans vid himlen, vid det eviga, vid frukten som består. Det är något radikalt annorlunda med Herrens rike. Jesu säger: Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig (Matt 5:48). Fullkomligheten är del av att vara Guds avbild. Paulus visar att det är något man kämpar med: Tro inte att jag redan har nått detta eller redan har blivit fullkomlig. Men jag gör allt för att gripa det, när nu Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp (Fil 3:12).

Fullkomligheten har med gärningar att göra: Jesus svarade: "Om du vill bli fullkomlig, så gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig." (Matt 19:21) och Den som inte felar i sitt tal, han är fullkomlig, och han kan tygla hela sin kropp. (Jak 3:2) Detta för att gärningarna är vad vi är. Detta är något annat än den frälsning som Jesu offer ger. Det är att vara i det fullkomliga, i himmelen redan här och nu. Att bygga med guld och ädla stenar (1 Kor 3:10-16) på grunden.

Fullkomligheten hänger samman med Guds natur, här med både enhet och kärlek: Men över allt detta skall ni ha kärleken, det band som ger fullkomlighet. (Kol 3:14) Att fullkomnas är alltså en del av att bli människa i Guds avbild. Vi är dock alla var och en bit ifrån fullkomlighet (eller jag åtminstone), skulle Gud vänta på vår fullkomlighet skulle inte så mycket ske. Det underbara är att verket ändå sker. I Mästarens hand kan även ostämda strängar klinga rent. Vi ser det runt omkring oss, lösningar som bara presenterar sig, oftast inte genom att problemet i sig löser sig utan att ramarna förändras. Himmelsdoft!

Att fullkomligheten är Andens verk visar också det att Lagen inte kan ge fullkomlighet:

lagen har ju inte gett fullkomlighet åt något - men i stället får vi något bättre, ett hopp som närmar oss till Gud. (Heb 7:19)

Det ger en bild av den tid som nu är: man frambär offergåvor som dock inte kan göra den som förrättar gudstjänsten fullkomlig, så att hans samvete är till freds. (Heb 9:9)

Att detta med fullkomlighet är centralt visar kanske framför allt följande passage från Johannesevangeliet:

Den härlighet som du har gett mig har jag gett dem för att de skall bli ett och för att liksom vi är ett, jag i dem och du i mig, de skall fullkomnas och bli ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och älskat dem så som du har älskat mig. (Joh 17:22-23)

Vi kan, med tanke på hur långt ifrån fullkomligheten vi befinner oss, skatta oss lyckliga att Vår Herre är blind av kärlek :) :

Men hon är en enda,

min duva, min fulländade,

den enda för sin mor,

fullkomlig för den som fött henne.

Flickorna ser henne och prisar henne lycklig,

hon hyllas av drottningar och bihustrur:

"Vem är hon som strålar som morgonrodnaden,

skön som den vita månen,

fullkomlig som den heta solen,

skrämmande som stjärnornas här?"

(Höga v 6:9-10)

(För den som inte är van vid tolkningar av Höga visan kan det sägas att bruden har funderats kring både som Kyrkan och som den enskilde kristne. Andlig sång B med kommentarer av Johannes av Korset, eller Låt oss ses i din skönhet av W Stinissen som är en bearbetning av densamma, kan rekommenderas)

Överlåtelsebön

Jag önskar inte ära mer än bortglömdhet

Inte makt mer än lydnad

Inte rikedom mer än fattigdom.

Alla goda gåvors givare, jag tar ödmjukt emot vad du vill ge mig. Lär mig leva efter detta.

Jag önskar inte kärlek mer än hat

Inte tillhörighet mer än utanförskap

Inte glädje mer än sorg

Alla goda gåvors givare, jag tar ödmjukt emot vad du vill ge mig. Lär mig leva efter detta.

Jag önskar inte trygghet mer än otrygghet

Inte mättnad mer än hunger

Inte otörst mer än törst

Alla goda gåvors givare, jag tar ödmjukt emot vad du vill ge mig. Lär mig leva efter detta.

Jag önskar inte njutning mer än smärta

Inte liv mer än död

Jag önskar dig

Alla goda gåvors givare, jag tar ödmjukt emot vad du vill ge mig. Lär mig leva efter detta.

Herre ske din vilja!

Morgonbön hela sommaren!

En liten skylt gjorde mig mycket glad idag.

Kyrkan kommer att vara öppen för morgonbön under hela sommaren.

Nu får jag utnyttja min möjlighet att flexa. Det är helt enormt vad mycket som har hänt på de två åren jag bott här. Det börjar bli ett Guds hus i den här kyrkan...

Var!

Var!

Dina handlingar skall avslöja om du är ond eller god, vis eller dåraktig, trofast eller inte.

Jag kan betyga min godhet men det sanna måttet är mina handlingar, och dem får andra bedöma.

Jag kan bedyra min trofasthet, men om jag sviker var mina ord inget värda.

Tankarna är ingenting. Även helgonen frestades.

Skapelsen

Efter önskemål har jag samlat lite tankar kring skapelsen, kommentera gärna.

För det första. Jag tror på vad den vetenskapliga metoden kommit fram till. Jag tror Stephen Hawking när han säger att något kan uppstå ur intet med de mekanismer som styr vår verklighet. Jag tror på evolutionen. Jag tror på att jorden är c:a 4,6 miljarder år gammal. Detta av skäl som jag angett här.

Adam och Eva kan man fundera kring. Skulle det vara de första Homo Sapiens, skulle Edens lustgård vara en faktisk plats behöver vi placera den. Framför allt behöver man veta när varelser började dö. Adam och Eva behöver placeras i rum och tid. Detta låter sig inte med enkelhet göras. Säg att det är så att jorden är sex tusen år och Adam och Eva var de första människorna, så infinner sig problemet att dessa är skapade dag sex. Hur vet då någon vad som hände de första dagarna.. Det känns inte tillfredsställande. Som jag ser det är berättelserna om Adam och Eva svårförenliga med en gammal jord.

Fullkomligheten, den paradisiska tillvaron och syndafallet är dock av sådan totalt avgörande betydelse för den kristna teologin att de inte går att bortse ifrån. Jag antar att det är därför som skapelseberättelsen inte "görs upp med", och evolution osv. är så hotfullt.
Attityden presenteras av Seth Erlandsson i artikeln Utvecklingsläran och Bibeln. Jag citerar lite stycken, jag tror ni känner igen argumentationen.

”Om kristna tillåts säga, att skapelseberättelsen är en myt, vad hindrar dem då ifrån att säga att berättelsen om jungfrufödelsen är en myt, att berättelsen om Kristi uppståndelse är en myt, att berättelsen om himmelsfärden är en myt, att profetian om Kristi andra ankomst är en myt etc. Allt detta sägs också inom kristna kyrkor idag.”

”Om orden inte betydde vad de sa, vad betydde de då? Var och en fick gissa.”

”In i detta exegetiska klimat kom Martin Luther med sitt påstående, att "det naturliga talet skall vara kejsarens hustru", d v s att Bibelns mening skulle återfinnas i Bibelns ord, eller att Bibeln menade just det som den sa. I sin kommentar till Första Mosebok sa han, att Moses "syfte är att undervisa oss om, inte allegoriska varelser och en allegorisk värld, utan om verkliga varelser och en synlig värld, som kan uppfattas med sinnena... Han använder termerna 'dag' och 'afton' utan allegori" (Luther's Works, 1,5). Som en kommentar till Origenes' syn att träden i Edens lustgård var änglar och. floderna en symbol för visdom, sa Luther: "Sådant trams är ovärdigt teologer... Origines betänker inte att Mose skriver historia" (1,9). När han kommenterade människans syndafall skrev han: "Jag håller mig helt enkelt till den historiska och bokstavliga meningen, som är i harmoni med texten. Enligt denna mening förblir ormen en orm... kvinnan förblir en kvinna, Adam förblir Adam" (1,185).. Bara om vi närmar oss Bibeln på samma sätt, kan vi veta med visshet, vad Herren önskar att säga oss i denna bok.”

New Advent skriver:

“Finally the Biblical Commission in a decree issued 30 June, 1909, denies the existence of any solid foundation for the various exegetical systems devised and defended with a show of science to exclude the literal, historical sense of the first three chapters of Genesis; in particular, it forbids the teaching of the view that the said three chapters of Genesis contain, not accounts of things which have really happened, but either fables derived from mythologies and the cosmogonies of ancient peoples, and by the sacred author expurgated of all error of polytheism and adapted to monotheistic doctrine, or allegories and symbols destitute of any foundation of objective reality and proposed under the form of history to inculcate historical and philosophical truths, or legends partly historical and partly fictitious freely composed for the instruction and edification of minds. The commission bases its prohibition on the character and historical form of the Book of Genesis, the special nexus of the first three chapters with one another and with those that follow, the almost unanimous opinion of the Fathers, and the traditional sense which, transmitted by the people of Israel, the Church has ever held.”

Seth Erlandsson igen:

”När man vill ändra och anpassa Bibelns lära för att inte stöta sig med världen, bör man komma ihåg att det är människans onda, otroende hjärta som behöver ändras och människans fördärvade och blinda förnuft som behöver upplysas. För den oomvända människan är "det som hör Guds Ande till" "en dårskap" (1 Kor 2:14), och så har det alltid varit.”

Frågan är huruvida det inte är just dårskap, bara dårskap. Tyvärr är också attityden synonym med äkthet och allvar inom (åtminstone delar av) svensk kyrklighet. Inom den katolska kyrkan parentessätter man mycket av frågeställning genom att hänvisa till att evolution osv., är vad den helige Thomas av Aquino kallar ”causae secundae”. Alltså det medium igenom vilket skaparen skapar. Detta leder till en så kallad metodologisk materialism, utifrån vilken man accepterat evolutionsteorin (encyklikan Humani generis, 1950) Adrian Walker skriver ”Trots att det principiellt råder förenlighet mellan skapelsetron och evolutionshypotesen kan det finnas konkreta varianter av denna hypotes som inte kan bringas i samklang med skapelsetron. Det rör sig om de fall när de praktiskt taget förnekar spåret av det gudomliga, som vi tidigare nämnde. ”

Alla källor jag har tittat på och refererat önskar alltså hålla kvar en konkret tolkning, innan vi kommer till varför, tänkte jag att vi kunde ta en titt på de tolkningsriktningar som finns.

Origenes hjälper oss lite:

Det är så här du skall förstå Skriften: som Ordets enda och fullkomliga kropp. Origenes, Fragment av en homilia över Jeremia.

I sanning, Skriften var vatten före Jesus, men efter Jesus är den det vin han förvandlade vattnet till. Origenes, Kommentar till Johannesevangeliet.

[Skriftens] första aspekt, bokstaven, är ganska bitter. Den föreskriver omskärelse i kroppen och sätter upp regler för offer och för allt det som står under ”bokstaven som dödar”. Förkasta allt detta som mandelns bittra skal. Sedan kommer du till mandelskinnet, som är moralen och självbehärskningen. Dessa är nödvändiga för att skydda det som finns innanför, men de måste skalas bort. Därefter kommer man helt visst att upptäcka att vishetens och gudskunskapens mysterier, som återstgäller och nr de heligas själar, fanns dolda under dessa skal. Detta trefaldiga mysterium upprepar sig genom hela skriften. Origenes, Homilior över Fjärde Moseboken.

Traditionellt ser man Mose som författare eller åtminstone redaktör till texterna. Då 5 Mos slut behandlar Mose död ser man det som att Josua skrivit denna sista del. Mose i sin tur skall ha haft källor tillgänglig traderade från Adam och framåt, detta försvaras av t.ex. kreationisten Russel Grigg. Denna syn ifrågasätts ganska kraftigt från textkritiska källor, och utan att gå in för mycket i detta kan jag tycka att formuleringar som ”den står här än idag” och t.ex. Mose död gör det svårt att se Mose som författare och redaktör. En möjlighet är att lagen varit ett levande dokument som man använt och uppdaterat fram till dess att den fått sin slutgiltiga form. Adam skall ha fått en vision om vad som hände innan han själv var tillkommen. Den som hävdar att det är en exakt beskrivning menar alltså att visionen, oförvanskad fördes från Adam fram till Mose som skrev ner den. Sedan har den bevarats till våra dagar och är dessutom rätt vokaliserad och översatt. Detta är i och för sig inget problem om man räknar med den Helige Andes verksamhet.

Alla gör dock inte denna tolkning av skapelseberättelsens ursprung. Bland textkritiska bibelforskare diskuteras huruvida skapelseberättelsen är lånad från andra kulturer, är en egen semitisk myt, en kombination av Gudomlig inspiration och folklore, eller ifall det är en direkt uppenbarelse.

Vissa, bland dem många kyrkofäder (Efraim syriern, Basileos den Store, Gregorius av Nyssa, Gregorius den store och Beda Venerabilis m.fl., jag har givetvis inte läst själv…), sätter inga gränser för Guds makt utan ger stöd åt en bokstavlig tolkning, skapelsen som irrationellt mirakel. Andra ser dagarna som perioder (med problemet att det är ganska stort överlapp och att kronologin inte riktigt stämmer).

Ytterligare andra ser skapelseberättelsen som en vision till Adam, Mose eller vem som nu författade texten. I visionen uppenbarar Gud de existentiella förutsättningarna för mänskligheten utan ambitionen att göra en vetenskapligt hållbar redogörelse för hur det gick till. Tolkningar i linje med denna framförs också av diverse kyrkofäder (Johannes Chrysostomos, Basileios den Store, Ambrosius av Milano, Gregorius av Nyssa m.fl), det som talar emot detta är att Bibeln ofta påtalar att det är en vision den återger och att Sabbaten inte kan vara bara från en vision.

Vissa ser det som poesi.

Nedan följer två tolkningsförsök, översatt från New Advent.

Origenes ser den första dagens ljus som änglar, avgrunden som helvetet, solen och månen som Kristus och Kyrkan. Världen är för Origenes skapad i ett slag och de olika dagarna pekar bara på olika sorters skapade objekt.

St. Augustinus av Hippo har vid tre tillfällen försökt lägga ut skapelseberättelsen i bokstavlig mening, men landar i allegorier. Första gången landar han i att dygnen är uppdelningar mellan olika skapelseprocesser. Nästa gång fastnar han i frågorna: Tog det verkligen Gud en hel dag? Hur kan dagar finnas innan de stora himlakropparna? Varifrån kom ljuset innan solen och stjärnorna? Dessa frågor får honom att göra en tolkning som liknar Origenes. Det sista försöket landar i en uppdelning i olika nivåer av värdighet – änglarna, världens fundament, jorden.

Den katolska kyrkans katekes har givetvis en del att säga om skapelsen, vi saxar lite relevanta partier:

”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord” (1 Mos 1:1) uttrycker vår tro på Gud, den allsmäktige Fadern, som ”Skapare av himmel och jord, av allt vad synligt och osynligt är”. Skapelsen är ”början på frälsningshistorien”, som når sin höjdpunkt i Kristus.

Om Gud skapar med vishet, är skapelsen ordnad: ”Du har bestämt allt enligt mått, tal och vikt” (Vish 11:20). Skapelsen har kommit till i och genom det eviga Ordet, ”den osynlige Gudens avbild” (Kol 1:15), den är inriktad på, avsedd för människan, Guds avbild – och hon är själv kallad till att ha personlig förbindelse med Gud. Vårt förnuft som har del av det gudomliga Förnuftets ljus kan höra vad Gud säger oss genom sin skapelse, även om detta förvisso inte kan ske utan stor möda och i en anda av ödmjukhet och vördnad inför Skaparen och hans verk. Eftersom skapelsen har framgått ur Guds godhet har den del av denna godhet – ”Och Gud såg att det var gott... mycket gott” (1 Mos 1:4, 10, 12, 18, 21, 31). Ty skapelsen är av Gud avsedd att vara en gåva till människan, till att vara ett arv som ges åt henne och anförtros åt henne. Kyrkan har upprepade gånger tvingats att försvara skapelsens – inklusive den materiella världens – godhet.

Vad är det då som vi behöver ha med oss, vad är det vi läser ut ur Kristi frälsningsverk?

Kristus försonar någonting, överbryggar gränsen mellan himmel och jord. I skapelseberättelsen lever Adam och Eva inför Herren, fullkomliga. I paradiset finns ingen död. Där lever människan som Guds avbild, speglande sitt ansikte i den Högste. Denna fullkomlighet är vad Kristus igen introducerar i världen och som är den Helige Andes natur.

Katekesen skriver:

”Den första människan skapades inte bara som god utan ingick också ett vänskapsförhållande med sin Skapare och levde i harmoni med sig själv och skapelsen omkring sig, något som enbart skulle komma att överträffas av den nya skapelsen i Kristus.”

Något som inte är Gud har trätt in. Ormen har lurat kvinnan att bryta Guds bud och de inser att de är nakna och får kunskap om gott och ont. Människan lämnar Gud (Jag är), och föreställer sig andra möjligheter i framtiden. Människan är given ett val och det finns en kraft som drar ifrån Gud - arvssynden. Ormen erbjuder jämlikhet med Gud – stoltheten är kanske roten till allt – likväl har i så fall Gud skapat stoltheten? Valfriheten är nödvändig för kärleken. Kanske behövs inte så mycket viskande från en fallen ängel trots allt?

”Herren Gud gjorde kläder av skinn åt mannen och kvinnan och klädde dem. Herren Gud sade: "Människan har blivit som en av oss, med kunskap om gott och ont. Nu får hon inte plocka och äta också av livets träd, så att hon lever för alltid"”(Mos 3:21-22).

Herren ger i omsorg oss hård hud, att skyla vilka vi verkligen är, för utan Gud blir det en hård värld och han ger oss döden, så att detta inte skall vara för alltid. Detta är det första steget i räddningsplanen, som fullkomnas i Kristi död på korset och hjärtats omskärelse i Anden – att människan blir mänsklig och gudomliggjord.

Jag låter kyrkofäderna tala lite om detta då jag inte förmår:

Gud satte människan i paradiset – vad nu paradiset är för något – och gav henne frihet, så att lyckan hos den som stod i skuld inte skulle stå välgörarens lycka efter. Han gav henne i uppgift att vaka över de odödliga växterna, som möjligen var Guds tankar. … Han gav henne en lag att pröva sin frihet mot. Denna lag var ett budord: det fanns träd vars frukt hon kunde plocka och ett som hon inte fick röra. Detta var kunskapens träd. Gud hade inte planterat det i begynnelsen för att människan skulle komma på fall, och han förbjöd det inte för att få hålla det för sig själv – låt inte Guds fiender säga någonting nu, låt dem inte efterlikna ormen! – utan det var av godhet, om man tolkar förbudet rätt. Enligt min uppfattning var detta nämligen skådandets träd, och endast de som var andligen beredda och hade uppnått en tillräcklig fullkomlighet kunde närma sig det utan att skada sig själv. Å andra sidan kunde trädet inte medföra annat än olycka för grova själar med råa begär, liksom fast föda är skadlig för barn som behöver mjölk. När den första människan genom djävulens illvilja kom på fall – hur sorglig är inte denna min svaghet, ty min avlägsne anfaders svaghet är min egen! – blev hon tagen ifrån livets träd, från paradiset och från Gud själv, och hon klädde sig i kläder av skinn, det vill säga ett grövre, dödligt och motspänstigt kött. För första gången erkände hon också sin egen ovärdighet och försökte gömma sig för Gud. Men hon fick också döden på sin lott, för att det onda inte skulle vara för evigt. Straffet blev sålunda till människokärlek. Sådant, tror jag, är Guds sätt att straffa. Gregorios av Nazianzos, Tal 45, Om påsken 8.

Människan ville ta för sig av det som är av Gud utan Gud, före Gud, och inte enligt Gud. Maximos Bekännaren, Ambigua

Döden är inget annat än en skilsmässa från Gud … och, som nödvändig följd, kroppens död. Maximos Bekännaren, Centurier om kärleken

Gud kan inte hållas ansvarig för det onda, han som är skaparen av det som är och inte av det som inte är, han som har gett synen, men inte blindheten. … och detta utan att utsätta människan för sitt godtycke och med våld dra henne till det goda mot hennes vilja som ett livlöst föremål. Om någon, när ljuset lyser klart av fri vilja stänger det ute genom att blunda är det inte solens fel att han ingenting ser. Gregorius av Nyssa, Stora katekesen 7.

Vad Gud beträffar kunde han ha skänkt fullheten åt människan redan i begynnelsen, men människan var inte i stånd att ta emot den, ty hon var bara ett litet barn. Irenaeus av Lyon, Mot heresierna.

Jord och Ande, människan är unik, med något Gudomligt inblåst i sin näsa.

Katekesen:

Den mänskliga personen, skapad till Guds avbild, är en både kroppslig och andlig varelse. Den bibliska berättelsen uttrycker denna verklighet på ett symboliskt språk, då den säger att ”Gud danade människan av stoft från jorden och inblåste livsande i hennes näsa, och så blev människan en levande varelse” (1 Mos 2:7). Människan i sin helhet är alltså avsedd av Gud.

Vad kan vi då säga om skapelsen? En värld utan död är svår att tänka sig. Adam och Eva går svårligen att placera i tiden. Är detta faktiska händelser så är det utanför det förklarbara, i en annan värld, eller att Gud efteråt ändrat alla lagar (det omvälvande i att saker och ting förgås kräver nästan det,) och sedan gjort det så att det skall se ut som att jorden är 4,6 miljarder år i någon sorts jätteskämt. Eller så är skapelseberättelsen just en vision i vilken de existentiella förutsättningarna (inte de naturvetenskapliga processerna) förklaras på ett sätt som går att ta till sig. För är det inte så, skapelsen fortgår fortfarande, saker och ting förvrängs till oigenkännlighet och dör (paradoxalt nog är detta en del i skapelseprocessen som tillsett att vi har en sådan mångfald som vi har). Varje del av den kontinuerliga skapelsen har en potential till fullkomlighet, det som vi ser i den Helige Ande. Denna Guds intention är vad som andas paradis;

[t]y skapelsen väntar otåligt på att Guds söner skall uppenbaras. Allt skapat har lagts under tomhetens välde, inte av egen vilja utan på grund av honom som vållade det, men med hopp om att också skapelsen skall befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas. Vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor. (Rom 8:19-22)

I våra psyken finns fullheten, strävan efter det hela nerlagt. Kläderna av skinn kläs vi på i mötet med världen, för att överleva densamma och visst har vi både jordiska och himmelska kvaliteter.