Direkt från torktumlaren (Dag 2 på Bjärka)

Dag två avklarad. Fyra seminarier och en lovsångs- och förbönsgudstjänst senare känner jag mig lite omtumlad.

För det första. Det känns konstigt att äta frukost med massa kända ansikten tillhörande personer man inte känner. Den konstiga känslan förstärks av diskussioner av typen: "Vad är egentligen apofatisk?"

Nåja. Per Mases var första anhalt. Jag tog en bild på honom som jag får lägga upp imorgon eller så. Hans värme närmar sig hetta. En liten utläggning om kyrkan på apostlarnas och profeternas grund. Helt flytande mellan bibel-teologi-symbolik. Enhet och tradition som ledstjärna. Utläggningen innebar en del nya spår för min del.

Syndafallet kopplas till brodersmordet (gemenskapens sammanbrott), syndafloden (det etiska sammanbrottet), och babelstornet (utopin), och Gud försonar alla dessa genom sitt förbund.

Rörelsen från konkret till andligt mellan GT och NT har jag bloggat om tidigare men var ett tema Per berörde.

Profeternas universella perspektiv i denna gammaltestamentliga tid är därför att notera.

Maria som personifikation av det judiska folket har jag hört utlagt tidigare men blev här mycket klart. Den Helige Ande som överskuggade henne för att hon skulle bli havande, är samma Ande som överskuggar tabenaklet när Gud väljer att bo i sitt folk. Detta ger en ytterligare dimension till bröllopet i Kana. Ett kärleksförbund håller på att gå fel, och Kvinnan, den andra Eva, vänder sig till Herren, som när hans tid är kommen skapar vin i överflöd.

Per talade om att kärleken har en sturktur, en naturlig form. Något som passar mina tankar som handen i handsken med tanke på Jünger och anarkerna. Nobilis forma. Ablatio. Helig Ande som skulptören som befriar avbilden.

Tempelplatsen, platsen för världens folk att tillbe, driver Kristus ut månglarna ifrån. I påskens under får tolv (ett fullhetens tal) nationaliteter höra sina språk (och några Romare.)

Slutgiltligen får jag nämna Pers citat av Bonaventura: Man skall inte blanda upp uppenbarelsens vin med för mycket vatten. Att förvandla vin till vatten är nämligen det tarvligaste under som finns.

Därefter blev det Josef Bergdahls tur att tala om helighetens inre källa.

Heligheten börjar i Gud. Gud är källan, föroreningarna kommer nedströms och flyter alltid från källan.

Det paradoxala i att Gud upphöjd över allt, men hos den ödmjuke och förkrossade och att vår svaghet och Guds styrka tycks höra samman är sådant som jag idisslat över tid redan.

Vad som var intressant för mig var hans fokus på självmedvetenheten som ett direkt tecken på falsk helighet, då den ofelbart föder självrättfärdighet och präktighet. Istället bör vi ta emot det som barn. Barn får ett namn, vuxna gör sig ett. Mottagandet får ses som någon sorts nyckel.

Helighet är att flyta med strömmen, Andens ström vilken ibland kan gå på tvärs med världens, och motståndet får oss att sjunka djupare. Även i detta föredrag påtalas att man genom Andens eld förbränns för att återta sina naturliga former.

Några ytterligare tankar: Nåden möjliggör askesen. Det går inte att skilja helighet i huvudet från det heliga livet. Gud är uppenbarande till sin natur.

Föreläsningens citat tillskrivs Bernard av Clairvaux som säger: "Jag är ingenting, men jag är din."

Annars var citaten mest Ekström. Även Emil Gustavsson omtalades, vilket är en ny bekantskap. Jag får kolla upp honom när jag kommer hem.

Sedan var det dags för Torsten Kälvemark att tala om Tito Colliander och den ryska heligheten. Det var lite väl mycket ord för min smak men några av Titocitaten var bra. Bland annat om våren, och dess röst, "bli fullkomliga", och måltiden där det som mognat och skördats delas. Det mångfaldiga blir ett för att sedan mångfaldigas igen. Alltet samlat i en kropp som sedan faller i jorden och sprids. I tacksägelsen bekräftar vi vårt beroende.

Det sakramentala i kyrkan bör självklart lyftas fram, men Tito visar med all önskvärd tydlighet det sakramentala i naturen. "Tillvaron är profetiskt laddad" som Bo Brander brukar säga.

Verkligheten är mystiskt outgrundlig. Lynchmobbens rop på hämnd och de heligas böner om förbarmande stiger samlat upp ur en mänsklighet.

Jag kan tänka mig att läsa Colliander.

Innan jag skriver om sista föredraget måste jag bara säga att den gamle biskopen Biörn Fjärstedt gav mig värsta skarpa blicken när jag satt och fikade i godan ro. Skumt. Jag har visserligen träffat honom någon gång innan och ställt lite kritiska frågor (ibland önskar jag verkligen att jag bara kunde vara tyst), men det kan omöjligt vara någonting han kommer ihåg.

Sist, men sannerligen inte minst, sr Sofie, OP. Hon höll ett föredrag om celibat. Ordet celibatär är mycket vackert. Jag satt mest och lyssnade, och förundrades. Det blev tydligt vad hon har och jag saknar. Så avskalad, i verkligheten hela tiden. Allt konkret hela tiden. Inte för att det saknades något i bildning eller begåvning, men medan jag svingar mig upp i höjderna med de stora tankarna, lever hon ett liv, ett stort liv, och låter båda fötterna stå på jorden. En kommentar jag fick ur mig fångar det ganska bra,

Jag: "Kan man inte ta en utgångspunkt i Buber, med Jag och Du och objekt, snarare än vårat samhälle där det bara blir mycket jag."
Sr. S.: "Jag försöker mer tänka på hur det var när jag var 14..."
Herre sätt en vakt för min mun, en dörrvakt för mina läppar...

Nåja. Hon lyfte fram det sakramentala i äktenskapet och att den som bejakar en celibatär kallelse måste vara helt på det klara med det vackra och upphöjda, och det naturliga i äktenskapet för att det inte skall bli något sjukt.

Lycka är inte liktydigt med behovstillfredställelse. Snarare lyfter Sofie (sablar nu börjar detta eviga analyserande) fram viljan och dess möjligheter till frihet. Att kunna äga sig för att kunna ge sig. Självbehärskning. En slalomåkare behöver självbehärskning, en som åker sopsäck behöver det inte.

Hon pratar om dem som blivit berörda på "det sättet" av Gud, och att det kommer vara ett sår som inte riktigt kan fyllas annat än av Gud. Om att förälskelse är en prövning av ett kall, inte ett bevis för att man inte är kallad. Om att en behärskad attraktion kan vara en större gåva till Gud än ett avvisande av den andre.

I tillägg till dygd, kärlek och lycka, är kyskhet ett ord som Sofie önskade återupprätta. Chasteté (den fransktalande får gärna rätta mig) är den som inte utnyttjar den andre för egna syften, inte som ett objekt. I den meningen kan en nunna vara okysk, och ett par som lever i ömsesidigt utgivande fullkomligt kyskt.

Kroppens teologi var Johannes Paulus II:s stora grej, tyvärr har det inte fått något större genomslag än.

Citatet: Älska, och gör vad ni vill. Augustinus

Det som lämnar mig är likväl de där fötterna, så bergfast i jorden. Jag vill bli som hon. Jag vill bli som Per Mases, men jag antar att det är längre dit.

Under kvällens lovsångsgudstjänst skrev jag följande för att sammanfatta känsloläget:

-Titta pappa. -Vad är det för något? -Det är ju du, det skall likna dig. -Vad fint min son.

En bitter aspekt av att växa upp är att det du bar i din hand, din stolthet, inte alls visar sig vara så vackert eller särskilt likt. Våra äldre syskon hjälper oss med denna verklighetsanpassning.

Samtalen har också fått sin plats idag. Jag har fått höra om en fungerande ekumenisk församling i Uppsala. Om de svarta rötterna till pingströrelsen. Om religionsfilosofins nödvändighet och religionspsykologins olämplighet. Om Freud och hans syn på religionen. Om den som arbetat igenom hela sig som den sanna psykologen (återigen visar det sig att kunskap om oss och Gud hänger ihop, intimt.) Utifrån detta vill jag citera Johannes Cassianus som skriver om abba Theodoros som ägde stor kunskap i de heliga skrifterna. "Sina kunskaper hade han inte förvärvat genom exegetiska studier, utan genom hjärtats renhet, ty på grekiska kunde han bara ett fåtal ord." Vidare: "Men just därför har det uppstått så stora meningsskiljaktligeheter och misstag bland exegeterna själva, ty de flesta av dem ägnar sig bara åt rent intellektuella utläggningar och bryr sig inte det minsta om sin andliga renhet." m.m.

Johan: Några finnar har jag inte stött på än.

Johanna: Jag bor i "mysrummet" (tillräckligt mysigt med 10 talet killar) på ovanvåningen. Alltså spartanskt.

Ud och McDonalds på Bjärka-Säby

Ok. Då var man här, Pingstkyrkans slott och kloster... Och det regnar inte blomkål.

En sådan soppa. Inte framme förrän kvart i åtta, vilket innebär att jag missade första föredraget, första seminariet och kvällsmaten (McDonalds fixade detta). Dessutom en del glömda grejer..

Hittills verkar det vara underbar miljö och massa kristna människor som antingen är lite snyggare eller lite mer alternativa än jag är, säkerligen mer fromma hela bunten. Får se ifall jag hittar någon att sålla mig till. Jag har åtminstone en präst från hemförsamlingen med, jag får hänga med henne om det blir tråkigt.

Hittills har vistelsen alltså inneburit ett underbart kompletorium och en liten ud- och nigeriansk krukeimprovisationskonsert vilken var vilsamt för öronen. Det djuplodande teologiska samtalet lyser alltså ännu med sin frånvaro, men någon sorts stillhet har infunnit sig. Jag söker ensamheten, det är generellt ett gott tecken. Ett tecken på att jag kanske börjar lyssna.

På tåget hit började jag på "Det rena hjärtat" av Johannes Cassianus. Han skriver att det första man bör göra för att svara upp på Guds tilltal är att styra upp sitt ätande, någon sorts askesens baspaket. Att säga det till mannen som har vissa problem att motstå semlor såhär i förfastan ger mig en trygg men likväl total känsla av maktlöshet. Det är nog det jag får hoppas på, lära mig bära min egen uselhet och inte fly ifrån nåden.

I morgon skall jag lyssna på Per Mases, det ser jag fram emot.

(Johanna: jag bor nog i det huset där du bodde. Annexet heter det.)

..tar sitt ansvar..

Spotify är allt bra. Jag har lyssna en del på Kents gamla skivor, framförallt Verkligen (Kristoffer spelar flipperspel har gått några var också..). Jag kan inte komma ifrån tanken att det där finns något äkta som sedan bara blev en pose. När uttalanden som "vi är Sveriges bästa rockband" och dylikt kommer kan man vara ganska säker på att bandet inte är i kontakt med något direkt existentiell smärta längre och bilderna blir tomma. Min kollega som är gammal musiker hävdade att alla är poser, men jag vill inte tro att det är sant. Vissa musiker tar sitt ansvar och dör innan. Ytterligare andra utvecklas och blir något annat.

Inför helgen

Två saker inför helgen.

1) Jag kommer befinna mig på Pilgrims vintermöte. Som fattig bonddräng som inte är i svks sold uppskattar jag mycket det gedigna programmet i kombination med det låga priset. Någon annan som skall dit?

2) Ingen har väl missat att körslaget har final på lördag. Vinner Uddevalla kommer pengarna (en halv miljon kr) gå till det diakonala centrum där jag frivilligarbetar på torsdagar med hemlösa, utslagna, m.fl. 5 kr för en sms-röst på team Erik kan alltså bli en god diakonal insats. Fem bröd kan ge korgar över så att säga. (Dessutom sjunger de ju mycket bättre än det andra laget...;) )

Edit: Dagen uppmärksammar punkt 2.

Utopisk konservativ anarkist

Det finns något jordnära med Gud. I mötet med honom lämnar man sfärerna och kommer ned på jorden, på riktigt; bröd och vin, husrum till din broder.

Det har något med att bli människa att göra, i Kristi efterföljd, den nedåtgående rörelsen. Verkligheten är det verkliga.

Jag tänker på att de två huvudsakliga politiska tankesystemen, liberalismen och socialismen, båda är utopiska system (vilket David Heith-Stade påtalade för ett tag sedan). Jag är lite otydlig kring i vad Kyrkan är. Livet i den helige Ande, Guds rike på jorden, kan låta som en utopi, men det är inget vi vare sig kräver eller som vi själva skapar. Vi älskar och riket uppstår i förhållande till hur mycket vi älskar. Är det en utopi? Vi bygger ju inte själva vår rättfärdighet.

I mötet med Ernst Jünger dyker begreppet konservativ anarkism upp. Tanken är stimulerad onekligen. Värden finns värda att bevara, men det är inte kung och borgerlighet utan en mer radikal frihet, strukturen och traditionen där ingen motsägelse.

I verkligheten, med en objektiv godhet, som vi kan ha subjektiva upplevelser av. En verklighet med eviga värden.

"Modern poesi" är ett oxymoron. Postmodernismen postulerar att inget finns att säga, varför postmodern poesi måste säga just ingenting. Att riva ned kan ha sin plats, men enbart för att låta det verkliga träda fram.

Många tankar under en dag

Under kompletoriet idag lästes Markus åttonde kapitel. Det måste vara en av de märkligaste kapitlen i Bibeln och blev idag ett bevis för att Jesus ständigt överraskar.

Jesus fixar mat åt 4000, åker med båten över sjön för där fariséerna ber om tecken (hade de varit på andra sidan sjön hade det sett ett tecken, ett bevis på att tecken i sig inte är nog, tron måste till), Jesus suckar djupt och säger "Varför vill detta släkte ha ett tecken? Sannerligen om detta släkte skall få något tecken." (8:12), helt obegipligt, sedan hoppar han i båten och åker tillbaka! I Mark 8:22-26 tar Jesus ut en man ur Betsaida och gör ett mycket märkligt helande där mannen först säger, "Jag ser människorna: de liknar träd, men de går omkring." varefter Jesus gör ett andra helande. Sedan Caesarea Filippi och lärjungaskapets krav.

Jag blir inte riktigt klok på det.

Matundret är återigen på en öde plats. Jesus säger (8:2) "Det gör mig ont om folket. Nu har de varit hos mig i tre dagar och har ingenting att äta. Om jag låter dem gå härifrån utan mat orkar de inte ta sig hem. En del är ju långväga ifrån." Under tre dagar har det inte fått någonting, sedan kommer det himmelska brödet. Tre dagars dödsvaka, fasta, sedan kan de inte längre ta sig hem om inte Jesus ger dem det himmelska brödet. Beroende av ett under. 4000, 7 korgar, osv. Talmystiken tät.

Blindhet botas genom att med Jesus gå ut ur den stora staden och bli "bestänkt" med det som kommer ur Herrens mun. Den blinde mannen blir helad och säger "Jag ser människorna: de liknar träd, men de går omkring." Trädsymboliken är givetvis central i bibeln, ända från livets träd, till vinstockar, inympning, och gallring. Men, wtf? Jesus "rättar till" sitt helande och säger gå hem, och "Gå inte ens in i byn!"

På tal om sinnesliknelser slog det mig man tog guldet ur öronen för att göra guldkalven...

---

Och lite annat:

---

Teologi är kunskap om Gud och människan, om relationen. Människan kan inte ses utan Gud och Gud inte utan att säga något om vem vi är. De andliga mästarna är alltså psykologer i lika hög grad som de är exegeter, systematiska teologer och filosofer.

---

Min natur, min dragning till synden är i grunden oförändrad. Men min hållning är förändrad. Mer i överensstämmelse med verkligheten där Han är stark, Han är rättfärdig. Skulle jag väl komma till den punkten där Gud gör upp med min natur, i en renande eld, och jag verkligen börjar röra på mig, hemåt, skulle det vara något verkligt stort. Den egentillägnade heligheten tror jag inte på.

Synd: de tror inte på mig.
Rättfärdighet: jag går till Fadern, och ni ser mig inte längre.
Dom: denna världens härskare är dömd. (Joh 16:9-11)

---

Bön är ett Andens flöde. Liturgisk bön ett Anden som Kyrkans flöde. Bön kan bara vara i enlighet med Guds vilja. Teologi och bön är därmed oskiljbara, och den enda bön vi egentligen kan be är "Ske din vilja" och "I dina händer befaller jag nu min ande". Därmed inte sagt att bönen, flödet, Guds vilja, ibland måste formuleras, bli ord av Ordet.

---

Du kan dö tusen andliga döder, och har fortfarande steg att gå. Nackens böjning och inte dina verk skall alltså vara din ära.

---

Det finns så mycket inom kristendomen som skulle kunna ge en motbild till "the kristet utseende", ständigt leende, hopplöst omoderna, familjen med 10+ barn, mot "luradblicken", mot stel moralistisk borgerlighet. Den radikalitet man t.ex. odlar inom rastafari, vi som dragit ut ur babylon. Shane Claibourne är ett modernt exempel därpå. Den styrka man kan se hos personer som Maximilliam Maria Kolbe, hos befrielseteologerna. Den andlighetens aristokrati som Hammarskjöld tillhör och som jag anar att Ernst Jünger är en del av utan att veta något särskilt om honom. Den vishet och andliga urskiljning man finner hos Hjalmar Ekström. Den intelligencia som katolska kyrkan odlar. Varför ställer vi upp på att kristendom är nördigt?

Bloggtips: Café Exposé (igen)

Café Exposé har som vanligt producerat ett strålande inlägg. Denna gång med Ernst Jüngercitat.

Läs och njut.

Bloggcensur?

Varför censurerar man kommentarer på sin blogg?

Det är klart att man kanske inte vill ha vad som helst liggandes på Internet, men det är ju inte som att jag tror att t.ex. Tubbo tycker det som någon skriver på hans blogg som kommentar.

Man kan tänka sig att en blogg som teologiskt forum vill hålla viss kvalitet, men i övrigt ser jag ingen anledning.

Varför inte stänga av kommentarerna om man inte vill ha respons, eller är man tillfredsställd med bara glada tillrop? - Stör inte min värld?

Jag fattar inte.

Stor kred till alla er som tillåter fria kommentarer. Debatten, samtalet, informationen, tanken, allt söker friheten, och inskränkning av densamma är per definition av ondo.

Mulla Omar och jag

Det känns som att försöken att hålla någon sorts försonande linje i Svk:s tvistefrågor har kört in i en bergvägg. Plötsligt blev allt svart och vitt. Helle Klein säger det själv: Antingen är du med oss eller så är du emot oss. Det finns ingen plats för tankeverksamhet, inget plats för att brottas med frågor. Helle tillhör enligt egen utsaga dem som länge längtat efter att viga samkönade par, i lite drygt ett år då, eller? Jag vet att erfarenhet och ålder i sig inte har någonting med saken att göra, men ärligt talat, om du vill ha någon att uttala sig om medicin går du till någon som precis är färdig med sin AT? När denne sedan säger, "Jag har lite egna huskurer här, lite rosenrot och grejer, vi har debatterat länge nog, alla som inte vill ordinera rosenrot borde bli av med sin legitimation osv." kan man verkligen ifrågasätta ifall hon har förstått. Begåvning är inte frågan här, tro har aldrig varit lärosatser. Tro är inte heller bibelbashande, det är egentligen, för min del, skit samma ifall man hittar verser som man "med mycket postmodernism", som Dag Sandahl uttrycker det, kan tolka till att Gud tycker att det är bra med homosexualitet och att äktenskapet kan omtolkas som det vill. Detta är sola scripturas förbannelse. Vi förvaltar en tradition, en traderad kristendom i apostlarnas efterföljd, i den helige Andes ledning. Sällan har det blivit bra när man ser demokratin som den fortsatta uppenbarelsen eller på annat sätt låter politiska krafter, kungar och påvar med maktambitioner sätta dagordningen. Varför? För att det inte är Guds vilja som blir central.

Den linje jag skulle vilja följa är att undersöka det spår som Samuel Rubensson följer i senaste nummret av NOD. Förutsättningslöst se på äktenskapet i en historisk kontext. För frågan är ifall Paulus utsagor är uttryck för Guds vilja i kontakt med den kulturen eller om det är hans eviga vilja, man skulle t.ex. kunna tänka sig att Paulus egentligen säger, "någon ordning måste ni ha även om ni lever i Andens frihet, stick inte ut", vilket översatt till dagens kultur skulle innebära det motsatta, alltså, stick inte ut, låt inte denna fråga stå ivägen mellan Kristus och människor. Oavsett är det inte en fråga som försvinner bara för att man diskuterat den länge och att man inte tar hänsyn till consensus fidelium kan jag bara se som att man tar steg från Kyrkan, inte för någon berörd skulle bry sig vad jag tycker om detta.

Är det så att man efter en sådan undersökning kommer fram till att den vägen inte är möjlig får man som kristen vackert böja sig under Guds vilja. Vill man predika socialdemokrati eller annan pseudoreligion får man göra det som chefsredaktör och inte präst.

Nu är dock inte den vägen öppen. Medialampan är på, Micke Leinegård kan le lite åt fanatikern Elisabeth Sandlund som läser sagoboken bibeln och strävar emot de smidiga och lättarbetade slicka prästerna som inte längre är en stötesten i samhället. Med eller mot, svart eller vitt. Taliban eller normal.

Jag är ledsen. Jag är troende och kommer i medialjuset framstå som just taliban hur mycket mellanvägar jag än söker. Hade jag varit Luther, Athanasios eller Franciskus hade jag kunnat göra något åt det. Det kommer en tid för bekännare...

Ojdå

En liten dragning om bön jag hade tänkt att ha för de som är med och förbereder förbönerna i kyrkan är nu annonserat på församlingsbladets framsida som "Föredrag om bön i församlingen och i den kristnes eget liv."

Ojdå...

Jag har tre veckor på mig åtminstone.

Vad tänker du när du hör ordet "teologi"?

Dagen idag:

----

Vad tänker du när du hör ordet "teologi"?

Jakob Andersson, 37 år, skolkurator, Kristianstad: Evagrios sa: "Teolog är den vars bön är ren, ren är bönen hos den som är teolog". Att göra teologi är både teori och praktik. Teologi borde leda till ett rätt hjärta. Slarvar vi med teologin skadar vi varandra.

Clara Lidström, 22 år, journalist/bloggare, Umeå: I ärlighetens namn så ger ordet teologi mig huvudvärk. Det verkar jobbigt. Jag både skräms och lockas av det men hoppas att jag kommer att få chansen att läsa det någon gång.

PM Nordkvist, 30 år, utvecklingschef, Stockholm: Jag tänker att teologi är sökandet efter Guds karaktär. Något som är långt mer komplext än att bara läsa Bibeln rakt upp och ner. Jag har stor respekt för kunniga teologer.

Birgitta Sjöström Aasa, 45 år, präst, Örnsköldsvik: Det man kan få hos oss om man kommer förbi - te och logi! Som god teolog dricker jag bara te, inte kaffe (kaffolog?).

---

Slump att prästen tramsar bort frågan medan övriga yrkeskategorier uttrycker en längtan att prästen skall göra sitt jobb?

Mer gnäll om Svk

Jag skrev en kommentar till Bertil Gärtners senaste inlägg --> se blogglista, som väntar på modererning. Jag skriver det här också. Jag är verkligen ledsen och förbannad, omväxlande över SvK. Jag vill överge henne, men damnit, det är min kyrka. Hur mycket än RFSL och Gårdfelt, partistämmor och ryggkliare, liberalteologiska nordskånska klaner, bryter ned och skövlar henne. Och alla dess nickedockor...

Framskridande under "Gunnar" Wejeryds ledning bär väl det priset.

---

Ja, det är inte lätt att tro på enheten och det sakramentala i kyrkans struktur samtidigt som samma struktur fylls med klåpare som, helt omedvetet, trampar på allt som är heligt. Ofta önskar jag att jag blev utvisad. Nu är det min plikt att tro och hoppas, på det Gudomliga ingripandet, undret, deus ex machina.

En kyrka som inte längre ber, inte längre tror, inte längre söker följa Guds vilja. Vad skall man ha den till? Torra kvistar lägger man på elden.

Jag får dock påminna mig om att det har sett illa ut för Guds heliga innan. Svåra prövningar för den på vilken det är lagt att upprätta. Men prövningar som också mejslat fram våra största helgon.

Krossa

Jag har kommit till en punkt då jag måste lita, där "the prompting of the Lord" ställs mot min planering. Här börjar tvivel - här "måste det vara sant".

Här måste jag vara medveten om mina tvivel men ta tillitfulla steg rakt över mina tvivel. Ut ur båten, ut på vattnet. Parentessätta, negligera. Inte att blunda för världen utan nyfiket undersöka, verkligen undersöka, huruvida det är sant. Den Kristus jag känner...

Bort varje tankefoster. Bort från den process där det onda har sin hemvist. Bort från självmedvetenhet och tvivel. Inför Kristus krossas varje tanke. Fanatiskt? You bet...

Babylon, du förstörerska, lycklig den som får vedergälla vad du har gjort mot oss. Lycklig den som får ta dina späda barn och krossa dem mot klippan. (Ps 137:8-9)

Den helige Petrus, han som svek, var svag och förnekade, men som upprättades av Herren, vet vad det handlar om:

Böj er alltså ödmjukt under Guds starka hand, så att han upphöjer er när tiden är inne, och kasta alla era bekymmer på honom, ty han sörjer för er. (1 Pet 5:6-7)

Obelysningsbar

Liksom det ljus som upplyser allt icke har behov av annat ljus för att synas , har Gud, han som visar oss allt, icke behov av något ljus i vilket vi kan se honom, ty han är till sitt väsen själv ljus.

-Evagrios av Pontos

Guden som döljer sig. Guden som själv är ljus varför inget ljus kan belysa honom. Thomas Merton skriver i ett av de första kapitlen i Kontemplativ bön som är riktigt bra om ovetandet. Att Gud går bortom begreppen och förnuftets ljus och att våra bilder måste falla för att den sanna kunskapen skall få ta sin plats.

Hosea 2 tas som en bild för Guds frälsningsverk, hans handlande då han leder in i den "dunkla natten". Jag skänkte henne det myckna silvret och guldet som de använt till Baal. Till avgudar gör vi det vi får från Gud i bönen, till en bild av Gud...

Därför skall jag ta tillbaka min säd när den har mognat och mitt vin när skördetiden är inne, jag skall rycka undan min ull och mitt lin, som hon skyler sin nakenhet med. Ja, jag skall blotta hennes blygd i älskarnas åsyn, och ingen kan rädda henne undan mig. Jag skall göra slut på all hennes glädje, hennes högtider, nymånadsdagar och sabbater, alla hennes fester. (Hos 2:9-11)

Vår trygghet, däri våra avbilder av Gud, tas ifrån oss. Varför?

Jag skall straffa henne för dagarna då hon tände offereld åt baalsgudarna, prydde sig med ringar och smycken och följde sina älskare. Mig glömde hon, säger Herren. Därför skall jag locka ut henne i öknen och söka vinna hennes hjärta. Där lovar jag att återge henne vingårdarna, jag gör Akors dal till en hoppets port. Där skall hon svara mig som i sin ungdom, som när hon drog ut ur Egypten. Den dagen, säger Herren, skall du kalla mig "min man" och inte längre "min Baal". (Hos 2:13-16)

I öknen skall hjärtat vinnas över. Inte till dogmer, föreställningar och bilder utan i en förunderlig förening. Om denna säger Gud genom profeten:

Jag skall äkta dig för evigt, jag skall äkta dig i rättfärdighet och rätt, i kärlek och förbarmande. Jag skall äkta dig i trofasthet, och du skall lära känna Herren. (Hos 2:19-20)

Den undflyende Guden... Kanske är detta att Jesus verkar vara påfallande inkognito efter sin uppståndelse relaterat.

När hon hade sagt det vände hon sig om och såg Jesus stå där, men hon förstod inte att det var han. Jesus sade till henne: "Varför gråter du, kvinna? Vem letar du efter?" Hon trodde att det var trädgårdsvakten och svarade: "Om det är du som har burit bort honom, herre, så säg mig var du har lagt honom, så att jag kan hämta honom." Jesus sade till henne: "Maria." Hon vände sig om och sade till honom: "Rabbouni!" (det är hebreiska och betyder mästare). Jesus sade: "Rör inte vid mig, jag har ännu inte stigit upp till min fader. Gå till mina bröder och säg dem att jag stiger upp till min fader och er fader, min Gud och er Gud." (Joh 20:14 -17)

När morgonen kom stod Jesus på stranden, men lärjungarna förstod inte att det var han. [..] Den lärjunge som Jesus älskade sade då till Petrus: "Det är Herren!" När Simon Petrus hörde att det var Herren knöt han om sig ytterplagget, för han var inte klädd, och hoppade i vattnet. (Joh 21:4-7)

Därefter visade han sig i annan skepnad för två av dem medan de var på väg ut på landet. (Mark 16:12)

Samma dag var två lärjungar på väg till en by som ligger en mil från Jerusalem och som heter Emmaus. De talade med varandra om allt det som hade hänt. Medan de gick där och samtalade och diskuterade kom Jesus själv och slog följe med dem. Men deras ögon var förblindade och de kände inte igen honom. [..] När han sedan låg till bords med dem tog han brödet, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem. Då öppnades deras ögon och de kände igen honom, men han försvann ur deras åsyn. Och de sade till varandra: "Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss?" (Luk 24:13-32)

Konsekvenser? Ja, ödmjukhet i förhållande till "sanningar", dogmer, bilder. Det är inte det att det katafatiska motsägs eller att kunskap om Gud skulle vara omöjlighet. Det är att Gud ger sig till känna på andra kanaler, direktkontakt med anden. En känsla av Gud, kanske tydligare när det kommer slagg i bilden än att den är uttalbar i sig. Ett det blir till ett Du, till vilket Anden får ropa utan ord (Rom 8:26).

Omöjligheten att göra kyrkan till en åsiktsgemenskap är en annan.

Bekymmer

Jag har varit arg idag... Men efter "bara" sådär 40 minuter bön rinner allt av.

Kanske är det så. Gud löser inte dessa mina problem, eller han löser dem genom att befria mig från min bundenhet till problemen.

Kanske är svaret på besvikelser inte att sluta hoppas utan att börja tro på under. Riktigt naivt tro att Gud är vår räddning i de mest hopplösa situationer, som kan ge liv åt högar av ben. Det uppstudsiga hoppet.

Gör er inga bekymmer för något utan låt Gud i allt få veta era önskningar genom åkallan och bön med tacksägelse. Då skall Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus. Fil 4:6,7

Ekumen?

Ibland blir jag trött på ekumenikdiskussioner, som om samfund någonsin skulle komma överens. Jag önskar att alla bara skulle skita i regler som samfunden sätter upp avseende vem man får fira mässa och ha gemenskap med. Act as if. Vem hindrar dig, annat än splittringens ande?

Vad skall de göra, denna världens mäktiga, än att anpassa sina samfund efter de troende som finns i dem.

Alkoholen

Nu kommer en av dessa känsliga frågorna igen. Jag är bakis så det räcker idag (var på svensexa igår) och har under en promenad med några i församlingen idag bland annat fått höra kommentaren: Jag blir väldigt besviken när någon jag känner förtroende för blir berusad. Det må vara så att jag är ett syndigt litet kryp. Det må vara så att jag undergräver något gott. Det må vara så att ni blir arga och besvikna och vad ni vill.

Står man utanför kyrkan är alkoholens vara eller inte vara ganska oproblematisk. Det tillhör normaliteten.

I vissa kyrkotraditioner lyfter man fram Efesierbrevet 5:17-19:

Var därför aldrig oförståndiga, utan sök förstå vad som är Herrens vilja. Berusa er inte med vin, där börjar lastbarheten, utan låt er uppfyllas av ande och tala till varandra med psalmer och hymner och andlig sång.

..och har det därmed slaget i sten att bibeln förbjuder all form av alkoholförtäring. Man pekar på riskerna. Man pekar på den potentiella kontrollförlusten. Man pekar på att man kan ha så kul utan (lite som de som tycker att det är onödigt med chips..) Inte så ofta pekar man på att Jesus i sitt första under fixade fram 600 liter vin till en fest som började tappa tempo, att vinet är en symbol för glädje osv.

Jag tänker inte argumentera för att det är "rätt" att dricka (allt behöver kanske inte handla om rätt och fel) men tänker likväl påtala att två folkrörelser i nykterheten och den senaste stora väckelsen sammanfaller och det kan kanske varit så att man någonstans blandat ihop vilken åsikt som hörde till vilken rörelse.

Det som jag däremot tycker är relevant är att jag känner mig dömd och jag tänker att det samma måste gälla varenda en i "normaliteten" som närmar sig kyrkan. Man skulle kunna använda min egen argumentation för minskning av abort mot mig själv. Den stora skillnaden här är att det bibliska underlaget och förankringen i traditionen är betydligt mer sporadiskt.

Bli därför förbannade på mig istället. Se det måhända som en viktig inomkristen fråga. Men uttala dig aldrig om "kristnas" åsikter om alkoholpolitik. Jag har förvisso blivit kallad "så kallad kristen" just på grund av att jag varit berusad. Men att varje syndare skall skäras bort från Guds rike faller på sin egen rimlighet (eller gäller det bara alkohol?), och älska dina icke kristna syskon även om de dricker. Eller (hemska tanke) lär känna dem...

Är det för övrigt något som har något tips för vårdandet av en bakfylla?

Isboll

Om man kramar en snöboll länge, blir den till is. Hård och blöt och med lite grus i.
På livets skolgård kan man stå där med sin isboll, skräckinjagande och skiträdd.

Man längtar mot våren. Fingrarna röda, kramande det man har i sin hand. Man längtar tills det ringer in. Smältvatten.

Fly, om du kan. Dansa bort från själens bojor.

Outsourcing

Ok. Akutmöte förbi. Vi har blivit utmanade! High five!

Vår borgerliga majoritet har i enlighet med traditionell borgerlig ideologi infört utmaningsrätt för kommunala verksamheter där privata företag får utmana alltså visa att de kan göra det bättre och billigare och därmed få driva verksamheten.

I det värsta scenariot blir jag övertalig och får söka mig ett nytt jobb. Det oroar mig inte särskilt. Jag har emellanåt känt mig på väg ändå och jag tror inte det skulle vara vidare svårt att få ett annat jobb. På samma sätt kan jag se stora organisatoriska nackdelar med en outsourcing av skolpsykologverksamheten. Men, men, ideologiskt grundade beslut är inte alltid rationella (som tips till humanisterna när de har utrotat religionen inom, vad var det, 20 år).

Det jag dock kan vara säker på är att det kommer ta så mycket tid att sammanställa beslutsunderlag till kommunstyrelsen osv. och vem skall göra det om inte jag. Som om jag inte hade nog...

Stora ord under solen

De stora orden har flugit det senaste.

Jag läste på en kommentar till dagens ledarblogg att vad som sker i Gaza är en av de största krigsförbrytelserna sedan andra världskriget... Naaääh...

Större än Rwanda, vad som hänt i f.d. Jugoslavien, Kongo, Vietnam, m.fl.? Det är ju faktiskt 800 döda..

I samband med "finanskrisen" så har man utropat kapitalismens död... Naaääh...

Med reservation för att man kanske skulle mena något annat så har jag mycket svårt att tro att något väsentligt i hur handel och ägande regleras kommer att ändras av denna kris.

Jag drar mig till minnes löpsedlarna, "I natt kommer fågelinfluensan till Sverige," denna pandemi som skulle förgöra oss. Eller miljörörelsens oavbrutna domedagsrop. Eller Jehovas vittnens.

Är man utan historia är varje händelse en förstagångsupplevelse.
Jag säger, inget är nytt under solen.

Håller andan

En sammanbiten chef har kallat till ett überprioriterat informationsmöte för alla kommunalt anställda psykologer (fyra stycken) imorgon, hon vill inte säga vad det gäller men det kommer ta c:a 15 minuter. Vad i hela världen?

Det finns risk att jag kommer ägna kvällen åt att tänka igenom eventuella förseelser grava nog för ett dylikt möte. Min kollega gjorde tolkningen att det nog handlar om ekonomi eller organisation.

Ur något sorts andligt perspektiv fruktar jag att detta är någon form av utblottelse som Herre låter mig vederfara.

Usch...

Alla "för att".

När Anden börjat verka i dig är självmedvetenheten din fiende. Metatänket. Alla etiketter, allt bortom själva verkandet. Alla för att..

En stackars själ, van vid att vara sina handlingars upphov, kan lätt få för sig att den själv är god, kärleksfull. Den kan få för sig att det är i egen kraft. Som för Mose vid Meriva vatten (4 Mos 20:8-12).

Att göra det 'för att' göder inte bara egot, du har också genom detta fått ut din lön, vilket Jesus undervisar om i Matteusevangeliet:

Var noga med att inte utföra era fromma gärningar i människornas åsyn, för att de skall lägga märke till er. Annars har ni ingen lön att vänta hos er fader i himlen. När du ger allmosor, låt då inte stöta i basun för dig, som hycklarna gör i synagogorna och på gatorna för att människorna skall prisa dem. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön. Nej, när du ger allmosor, låt då inte vänstra handen veta vad den högra gör. Ge din allmosa i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig. När ni ber skall ni inte göra som hycklarna. De älskar att stå och be i synagogorna och i gathörnen för att människorna skall se dem. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön. Nej, när du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig. Och när ni ber skall ni inte rabbla tomma ord som hedningarna; de tror att de skall bli bönhörda för de många ordens skull. Gör inte som de, ty er fader vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det. [...] När ni fastar, se då inte dystra ut som hycklarna, som vanställer sitt utseende för att människorna skall se att de fastar. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön. Nej, när du fastar, smörj in ditt hår och tvätta ditt ansikte,så att inte människorna ser att du fastar, utan bara din fader i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig. (Matt 6:1-18)

Det fördolda är kanske inte bara på en bakgata med en lösmustasch. Kanske måste du själv glömma, se för intet, bara göra vad du måste. Detta är en dimension av vad Jesus säger lite senare; att förneka sig själv:

Sedan sade Jesus till sina lärjungar: "Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. (Matt 16:24)

För Hammarskjöld är det plikten, för Paulus är det den nya människan, Kristus som lever i honom. På något sätt måste själen skyddas. Självbilden kan man alltså inte ta fasta på; den ogudaktige förstår inte sin synd, den helige inte sin helighet. Därav har också den knepiga versen Lukas 17:10 fått mening;

På samma sätt med er: när ni har gjort allt som åligger er skall ni säga: Vi är odugliga tjänare, vi har bara gjort vad vi är skyldiga att göra."

Om svart och vitt

I: "Om du vill bli fullkomlig, så gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig."
II: "Ok, vad skall vi göra sedan."

Är detta ett möjligt svar på Jesu fråga i Matt 19:21? Den unge mannen lämnar allt, utan kamp, i likhet med Petrus och Johannes, och blir närmast uttråkad av Jesu krav. Den unge mannen hade kunnat se frälsningen som något kvalitativt. Jag lämnar allt, tar steg och är där, och onekligen har det varit så för t.ex. Paulus och Franciskus, men hur mycket har inte detta steg sedan inneburit i frukt. Ibland möter jag människor, kristna, som är helt okomplicerade i sin tro. Ofta kan man från denna position utföra stora viljehandlingar, lagefterföljelse och fastor som jag bara kunde drömma om. Det är så lätt för dem att de inte sällan lägger sina egna krav på andra. Ofta finns tungotalets gåva. Det kvalitativa språnget, utan kärleken eller kunskapen. Helig på pappret.

För mig är detta ett annorlunda sätt att vara kristen, eller jag kan se två sätt. För när man som jag, nog inte räddat en enda själ utan fortfarande jobbar på min egen, blir det svårligare vi och dem. Det blir svårare att säga att det är bibeln eller världen, och att detta med självklarhet bär värde. Det är betydligt svårare att veta vad "frälst" innebär eller att se det som den enda uppgiften som nu är kvar (då man enligt det kvalitativa språnget är 100 % frälst), är att frälsa fler. Och när de inte vill höra om Jesus....

Lärjungarna är i detta intressant. De fanns de som till en början hade sina reservationer men det Jesus sade var, "följ med och se". Petrus gör en del säkra utfästelser och blir förödmjukad i direkt förhållande till sin egen upphöjelse. Johannes är den ende som vid korset är i kontakt med de äkta i tron, alla andra flyr, alla andras självbild stämde inte överens med vad som sedan fanns när tron synades. Följ med.

Faktum är att synandet är nödvändigt. Petrus hade lätt kunnat gå vidare med en uppblåst självbild, gått ut i världen som den unga kyrkans förste herde och predikat sig själv. För diskrepansen mellan självbild och sann tro, frihet och kärlek, är av ondo. Det är vad som skapar falska profeter. Vad händer då med den kvalitativa approachen till frälsningen?

Man kan se det som en naivitet och naiviteten har många poänger. En sak som inte är så bra med naiviteten är att den inte är verklighetsanpassad. Är det vad som lämnas oss då? Rationalitet? Avmytologiserad tro? Nej, för bortom finns den andra naiviteten, i tilliten till Gud, i kärleken och kunskapen, men med fötterna på jorden. Johannes Teologen är där vår förebild. I världen, inte bara fysiskt utan även mentalt, men inte av världen.

Tankar om uppenbarelse m.m.

Jag är lite långsam. Igår var temat Jesu dop, för några dagar sedan var epifania. Österns vise kommer och tillber ett oansenligt barn. Han uppenbaras, han ges gåvor till en kung, präst och profet, osv. Vanligt, vanligt. Det ovanliga var väl just de förvirrade flummarna från öst.

Jesus döps och han uppenbaras igen, nu med lite mer special effects. Inte alla förstår vad det är som händer, folk verkar åtminstone i Matteusevangeliet höra fel ganska ofta. Åska - Guds röst, Eli, Eli - Han ropar på Elia. Men för dem som tror är det uppenbarat.

Sedan kom Jesus från Galileen till Johannes vid Jordan för att döpas av honom.
Men Johannes ville hindra honom och sade: "Det är jag som behöver döpas av dig, och nu kommer du till mig."
Jesus svarade: "Låt det ske. Det är så vi skall uppfylla allt som hör till rättfärdigheten." Då lät han det ske.
När Jesus hade blivit döpt steg han genast upp ur vattnet. Himlen öppnade sig, och han såg Guds ande komma ner som en duva och sänka sig över honom.
Och en röst från himlen sade: "Detta är min älskade son, han är min utvalde." (Matt 3:13-17)

Ordalydelsen är precis densamma som ett tag senare, på förklaringsberget, där det verkar bryta igenom fullt. Vad är det som händer?

Sex dagar senare tog Jesus med sig Petrus, Jakob och hans bror Johannes och gick med dem upp på ett högt berg, där de var ensamma.
Där förvandlades han inför dem: hans ansikte lyste som solen, och hans kläder blev vita som ljuset.
Och de såg Mose och Elia stå och samtala med honom.
Då sade Petrus till Jesus: "Herre, det är bra att vi är med. Om du vill skall jag göra tre hyddor här, en för dig, en för Mose och en för Elia."
Medan han ännu talade sänkte sig ett lysande moln över dem, och ur molnet kom en röst som sade: "Detta är min älskade son, han är min utvalde. Lyssna till honom."(Matt 17:1-5)

Ljuset bryter igenom allt mer. Är något förändrat?

Vad händer egentligen i Jesu dop. Villolärarna har hävdat både det ena och det andra om att det är här som Jesus adopteras av Gud osv. I någon mening är det en smörjelse. Anden sänker sig ned, Sonens smörjelse till Konung, hans avskiljning inför sitt verk. Men sedan då? Öknen. Frestelsen att vilja något annat än Guds vilja på så många olika sätt. Vandringen i trohet mot den Ande som blev hans. Först på andra sidan öknen började han förkunna att himmelriket var nära (och vi kan i efterhand sluta oss till att det inte var tidens slut han syftade på).

Det känns som att de separerade enheterna, tre personer, ett väsen, börjar bli ganska sammanblandade (till ett väsen? är detta betydelsen?) här. För på förklaringsberget är han ett väsen, här får lärjungarna budet från Fadern att lyssna på honom. Här lyssnar Mose som gav Lagen, och Elia, den främste bland profeterna på Ordet, Jesus Kristus. Jag längtar närmast till påsken så att man kan få breda ut sig lite om Guds största uppenbarelse.

Jag kommer att tänka på Paulus ord: Det som blir sått föraktat uppstår i härlighet. Det som blir sått svagt uppstår fullt av kraft (1 Kor 15:43).


---
Och så lite annat:
---

Herre, du som gör oss fattiga i anden och utblottar oss på allt vårat eget.
Hjälp oss att i allt förtrösta på dig.

---

Källan sinar för att du skall be om det levande vattnet, allt blir till öken för att du skall be om det levande vattnet.

---

Något av det kanske mest frustrerande med tron är dess oresonlighet. Ingenting är omöjligt för Gud, och Gud älskar att verka i det svaga och utblottade. Vår svaghet ger oss således ingen pardon, utan Gud skördar där han inte har sått och samlar där han inte strött ut (Matt 25:24). Allt skall lämnas. Inte ens ens far får begravas först. Heder, kultur, ära, sedvänjor... Helt kompromisslöst. Följ mig, de lämnade sin far och näten, Petrus sin fru. Följ mig.

---

Med Hammarskjölds ord från 2 aug 1961:

Allsmäktige...
Förlåt
mitt tvivel,
min vrede,
min stolthet.
Böj mig
genom din nåd.
Res mig
genom din stränghet.

Skämsmusik tillagd

Se nedan.

...

Andäktig -
trängd mot bergväggen
av himlen

Oh l'amour och annan skämsmusik

Jag är visserligen inte utmanad men tar tillfället i akt för att prata lite om skämsmusik. Det finns mycket musik som jag kan uppskatta som kanske inte alla skulle vara så stolta över av olika anledningar. T.ex. Knutna nävars trallvänliga "vi skall döda borgarnamusik", hiphop/R'n'B, svår jazz och klassisk musik, bitpop (inte britpop utan typ nintendo 8-bit musik). Men detta står jag för.

Det som får det att vrida sig lite går i två fåror.

Dels populärkultur, pojkband osv. Britney, Backstreet Boys, årets schlagerlåter och sådant.

Den andra stora fåran går i synth-hårdrock-fåran, dvs. det jag och mina kompisar lyssnade på under nittiotalet. Depeche mode och Kraftwerk kan man kanske acceptera, men Erasure? Metallica kanske man kan acceptera, men Iron Maiden, Therion, In Flames?

'Oh l'amour
Broke my heart
Now Im aching for you
Mon amour
Whats a boy in love
Supposed to do'

Here goes :) Som sagt det finns en del 80's musik som är både dålig och bra men det är inget jag direkt skäms för. Jag hittar dock gott om låtar som är pinsamma... Så låt oss gotta oss i det:


Iron Maiden tyckte jag var ok att lyssna på till någon sade till mig att de inte var ironiska.. Likväl kan jag inte låta bli att tycka att det är bra:


Detta är kanske den lindrigaste låten jag kunde välja av det syfoniska satanistrockbandet Therion (odjur på grekiska om jag inte missminner mig), en cover av ett annat folkkärt band.


Ja vad skall jag säga. Det är inget jag lyssnar på men jag har och tycker att det är bra. Finns det någon som börjar ana viss undanträngd aggression under tonåren?


Detta, pet shop boys och Wham vilket man inte kunde länka av någon anledning är på tok för mycket, men det är det som gör det så bra.



Usch, detta är riktigt pinsamt. Vi hade under min uppväxt de två tyska tvkanalerna viva och viva zwei vilket gjorde att jag kom i kontakt med följande. Jag köpte skivan under en klassresa i 2:an på gymnasiet.



Pojkband!



Mer 80-favoriter (ja jag vet att det är fler än fem nu..)



Ännu en härligt pinsam låt: Nordman!



Denna åttiotalsballad (en bland fler :o ) sitter som en smäck



Mer tyskt



Mer hårdrock:



Jag vet inte hur bra jag tycker låten är men videon är kul...



Schlagerlåtarna (jag är inte alls något fan av schlagerfestivalen men de brukar likväl sätta sig) får symboliseras av detta (förra) års bästa


När vi ändå är inne på musik:

Tradition och svk

Hur kan man säga att någon tror fel? Om någon säger, för mig är Jesus bara en vanlig människa, eller jag tror inte på Jesu uppståndelse, men jag är kristen ändå. Vad kan man, i dagens Sverige säga? Och på vilka grunder, när folk läser bibeln som fan läser bibeln för att använda ett gammalt uttryck. För en sak står klart, skall det vara en religion kan folk inte tycka som de vill.

Saken är att kristendomen står på apostlarna vittnesmål, alltså traditionen och inte kontextlös läsning av text, och korrektivet är Helig Ande, den objektiva avstämning vi har är frukten. Vad som bär en kultur är självklart otydligt, men någonstans måste det vara de som vill stå i denna tradition och som är mer intresserad av den än vad man själv tycker som får anse sig kristna (då inte med automatik svensk folkkyrklighet utan i den rika tradition som finns).

Anders Wejeryd verkar under dagens intervju i P1 ha en mer politisk syn på vad svk är. Det som kyrkomötet beslutar ÄR det kyrkan står för. Sedan kan man göra beställningsverk av "teologer" på akademin vilkas slutsats på förhand torde vara ganska enkla att lista ut.

I all flackhet så utlovar Wejeryd fler frågor (förutom miljöfrågan) där svk kommer ta en tydligare ståndpunkt. Men de som inte tycker som Wejeryd och hans kompisar? Skall de lämna? Lyssnas de på? Kan man från toppen på en organisation med 6.8 milj. medlemmar, och med ändå vissa historiska förpliktelser, styra den ideologiska utvecklingen från toppen, eller tror han ärligt på den representativa demokratin i detta?

Jag blev lite tagen av att höra överrabbin emeritus i Stockholm prata om en text man tagit in i den judiska ritualen, där det hävdas att Gud skapat gott och ont, där man helt sonika säger att detta är inte den Gud som vi fått berättat för oss om, och inte den Gud vi känner. Därför kan bibeltexten inte ses som något annat än den profetens känsla och poetiska beskrivning av Honom som är bortom.

Vad händer med den traderingen, med konsensus, och när det är tappat, och varje konflikt är skäl för att skapa ett nytt samfund (Jud 19) för att undvika denna "falska enhet" som skulle innebära att man inte hade murar och kastade paj.

Man blir lätt misstänkliggjord i positionen jag här väljer (som traditionsunderground inom svk) man är ju säkert både fanatiker, kvinnoprästmotståndare, mot abort, för familj, emot homosexuella, och därmed inte alls värd att lyssna på. Men jag bryr mig inte så mycket om detta, jag kommer redan från fel stift och har bott på fel plats.

Jag blir bitter av detta. Den lösning jag kan se är att bli tyst.

Mer om Wejeryd: länk

excelsis ger sig på ämnen han inte behärskar (fysik, metafysik, filosofi)

Oj nu blev det mycket tro och vetande i bloggosfären, spännande.

Jag hörde på filosofiska rummet (mycket p1podcasts nu för tiden..) där Anna-Sofia Maurin (som för övrigt verkar hur skön som helst) snackar om metafysik. Det har fått mig att tänka rätt mycket. God of the gaps förutsätter Gud i samma kategori som världen, eller vad skall man säga, det vi inte vet något om där finns han. Ett annat sätt att se det är att det finns en Gudomlig dimension till allt. Ja det är evolution, det är också Guds vilja. Det är en Gud som hela tiden plockas bort med hjälp av Ockhams rakkniv (rök satte igång brandlarmet är en bättre teori än att rök och att klockan var 16 satte igång brandlarmet - överfört, evolutionen skapade arterna är en bättre teori än att evolutionen som är/och Guds vilja skapade arterna.) Gud kan inte ses som något som egentligen fyller rummet, eller åtminstone är det orimligt, som Augustinus uttrycker det, att det skulle finnas mer av Gud i ett stort objekt än i ett litet. Existens förutsätter ju inte utbredning i rummet. Tror man på en grundläggande entitet är det alltså inte materia för den är förorsakad. Strängarna kanske kommer någonstans, vi får väl se (Jag hoppas verkligen Z eller någon annan kunnig på området kan läxa upp mig i mina simpla funderingar..). Naturlagarna finns i allra högsta grad, som matieriens förutsättning till och med. Det är egentligen inget problem, en sträng och något annat är en precis lika plausibel metafysik.

Man kan säga att han(Fadern) är skilld från skapelsen och universum men man kan inte säga att han är skild från verkligheten. ÄR han så är han, om då verkligheten är summan av allt som är så följer därpå att Guds existens implicerar hans verklighet och därför också, skulle jag säga hans naturlighet. När man på Livets Ord pratar om övernaturlighet, vad är det man vill då. Om vad som händer är att någon blir helad då är det inte övernaturligt utan fullt naturligt, att säga att det är övernaturligt är egentligen att säga att man inte tror på det. Nu menar man kanske att något mycket sällsynt händer (även om en del verkar vara med om det så fort de lämnar landet...), eller mot det vi brukar ta för givet, eller något sådant.

Likväl tror jag på en Gud som uppenbarar sig. Jag kommer inte ifrån att Guds påverkan, vilken jag fenomenologiskt upplever, borde ha en agent av något slag. Skulle man kunna tänka sig vilja/intentionalitet som den enda grunden för tillvaron, och då vilja som verkande kraft i likhet med naturlagarna? Naturlagarna är överallt. Vår vilja skapar förändrar. Hundens vilja får den att röra på sig. Naturlagarnas vilja får materien att vara. Gud vill. som naturlagarnas upphov skulle då kunna vara överallt, och egentligen ingenstans. Skillnaden gentemot Heideggers dasein, (här får gärna Heideggerkunnarna förklara för mig hur fel jag har) skulle vara aktiviteten, intentionen. Punkten har en bana.

Som vanligt hamnar man väl ganska nära Aristoteles.

Eller så är det som Eckeharts gamla devis säger: Gud är varat.

Äh, jag blir bara snurrig..

Tro och vetande

Det är märkligt att det i vår kultursfär är så stort tecken på dumhet att vara troende. Tro skiljs från vetande. Vetande är i denna debatt liktydigt med positivism, på ett sätt som inte vetenskapen själv håller fast i (fenomenologi, hermeneutik, life sciences m.m. är alla del av den vetenskapliga familjen även om en och annan politisk positivist säkert ifrågasätter detta.)

Man kan inte i grunden belägga sin tro annat än som tro. Frågan är vad den starka värderingen kommer ifrån, när man skrapar på det så är ju det inte med verkligheten överensstämmande att alla intelligenta är ateister eller att alla religiösa är dumma osv. Likväl får man skämmas.

Är det i själva ordparet som problemet ligger. Lite som ordet olagligt förutsätter rätt och fel och någons rätt att döma. Tro och vetande. Irrationell. Anders Piltz - irrationell? Alistar McGrath - irrationell? Avklätt står vi ju alla där med våra frågor...

Det finns ofta en önskan om att attackera den fundamentalistiska, naiva tolkningen av bibeln. Vattnet täckte HELA jorden... Denna bild är lätt att göra sig av med. Jesus som går på vattnet är lätt att tvivla på. Ofta en påfallande frustration ifall något annat skall diskuteras. Jesus, hans mänsklighet, hans lidande. Är det lika lätt att göra sig av med som sagor, jämförbara med tekannor i rymden, rosa enhörningar eller spagettimonster? Är det så att den kollektiva barnatron, kyrkans eviga infantiliserande och sagoberättande, och förkastandet av den i 40-talisternas frigörelse och dess efterföljares frigörelse av den måste gå i botten, måste bibeln glömmas innan den återigen kan läsas. Barnens bibel, bilderboken om fantasifulla upplevelser, "den är så bra för man kan förstå, jag brukar använda den i predikan". Är den så bra?

Det är märkligt att en kyrkoriktning som lagt allt sitt krut på bibelundervisning har genererat banalitet. Är det ett alla-skall-med-perspektiv kanske, när tro är kunskap, i avsaknad av folkfromhet, av sakrament att begrunda, av praktiska sätt att uttrycka sin tro, av de Heligas exempel? För Jesus är inte banal. Inte den Jesus jag känner.

Värdelöst

Nu skall jag upp och jobba om ett par timmar.. Det funkar inte att sova så jag kan lika gärna svamla lite såhär på småtimmarna.

Efter att ha lyssnat på gamla podcasts från teologiska rummet de senaste dagarna har jag en ny idol. Ulf Jonsson, Jesuitpater och religionsfilosof (två ganska tunga titlar), tillika redaktör för Signum.

I diskussion om Guds natur, på frågan kan vi veta något alls om Gud svarar han med en stor självklarhet, men vi har ju sakramenten... Så självklart... Guden vi inte kan veta något om kanske för många skulle landa i deism eller agnosticism, men icke. Stort skarpsinne kombinerat med en barnslig tillit. Precis som Benedikt XVI. För detta älskar jag moderkyrkan..

En sak till. Det liksom landade precis hur mycket gudsbilden står i vägen för det Gudomliga subjektet. Vem är du? Det känns lite som vad Thomas Aquinas beskriver på ålderdomen "Jag kan inte göra något mera. Sådana hemligheter har uppenbarats för mig att allt jag hittills har skrivit nu synes mig äga litet värde". Vi får väl se hur det känns imorgon. Tack för det KG Hammar av alla människor. Där får man för att man skall visa sig på styva linan. Ulf Jonsson visar i samma program vilken upprättande effekt en välvillig tolkning kan ha av det dunkelt sagda.

Lite av varje

Vi hade körkonsert idag, eller vi sjöng i Gudstjänsten. Lite annorlunda musik. Ramirez: Navidad Nuestra (se Youtubeklippen) tillsammans med en liten chilensk-svensk-göteborgsk ensemble vid namn Valparaiso. Det spelade lite instrumentalmusik av den gamla tonårshjälten Victor Jara också under nattvarden. Det tycker jag var lite festligt. Jag har alltid tolkat t.ex. folkets vind som ganska kristendomskritisk men nu när jag läser texten är det kanske inte så han menar.





Och så blev jag tillfrågad om jag ville vara med på en lista till riks- och stiftsnivå för Frimodig kyrka i kyrkovalet.. Valplattformen känns ok, men vi får väl se.. Försiktigt positiv i nuläget (man lär väl knappast bli något toppnamn, jag är väl inte tillräckligt ung för att vara "token young guy", typ Fridolin, och har väl annars inga meriter, men ställer man upp får man ju vara beredd...) Jag har heller ingen riktig koll på grupperingen, jag orkar liksom inte med självrättfärdig missionsprovinsen-light, vilket det ofta blir i grupper som vill har Kyrka i kyrkan. Någon som vet?

Jag kan slutligen stämma in i (vilken blogg den nu var)s rekommendation att lyssna på denna föreläsning om Dietrich Bonhoeffer.

Stärkt av måltidsrasten...

Här står han, hovnarren, i Kungens sal.
Tillintetgjord av dårskap, vanvett.

Men se, en inbjudan.

Han förstår det inte, han förstår nästan ingenting
men Måltiden gör honom av hjärtat glad.

Du simple man,
Hans hand blir dig en krona,
din ryggs krökning en tron;

En narrkonung, på min ära!

Lite senare på dagen...

Isen gick att gå på idag. Solen är inte uppe så länge.. Hade tänkt att jobba lite idag, men hur skulle jag kunna det. Isen går ju att gå på..

Bland Heliga Dårar

Det gick ju sådär bra att hålla sig från bibelinläggen..

---
Allt som oftast anklagas man som kristen för att vara sinnessjuk. Jag tänker inte bestrida detta genom att krampaktigt hålla fast vid min egen bild av världen. Jag har hänsyftningstankar (mening och försyn), jag upplever en Gudsnärvaro i bönen, jag upplever inspiration i form av tankar osv. Min efterföljelse har likt många före mig "öppnat skrifterna" för att visa större djup. Jag tror på en Gud, transcendent och immanent, jag tror på hans Son, jag tror på den Helige Ande, allt i enlighet med Nicenum.

Man kan utifrån säga att självklart är detta skapat av din egen hjärna, ett fantasifoster, och vad kan jag säga? Ett tecken på nedförsbacken är att jag vänder mig till bibeln för att se vad den säger om galenskapen.

En av Mose förbannelser över dem som inte följer: Du kommer att bli galen av allt dina ögon tvingas se (5 Mos 28:34). Dags för lite självrannsakan kanske?

Jag finner att galen i NT används en gång om Paulus:

Men tack vare Guds hjälp ända till denna dag kan jag stå som vittne inför både hög och låg, och vad jag talar om är ingenting annat än vad profeterna och Mose har förutsagt: att Messias måste lida och att han som den förste som uppstod från de döda skulle förkunna ljuset både för vårt folk och för hedningarna."
På denna punkt i hans försvarstal avbröt Festus honom och ropade: "Du yrar, Paulus. Din stora lärdom gör dig galen." (Apg 26:22-24)

Paulus säger frankt att han visst är förnuftig. Paulus verkar till och med anse att det är förnuftigare att tro än att inte göra det:

Ty denna världens gud har förblindat förståndet hos dem som inte tror, så att de inte ser ljuset från evangeliet om härligheten hos Kristus, Guds avbild. (2 Kor 4:4)

..och ständiga bråk bland människor som har mist förståndet och tappat bort sanningen och som anser att religionen skall löna sig. (1 Tim 6:5)

Liksom Jannes och Jambres trotsade Mose, så trotsar dessa män sanningen. De har mist förståndet, deras tro håller inte måttet. (2 Tim 3:8)

Bröder, var inte barn till förståndet, nej, var barn i fråga om allt ont och fullvuxna till förståndet. (1 Kor 14:20)

Paulus verkar hålla det för omöjligt att vara vis i andlig mening och i världslig, snarare råder det motsatsförhållande däremellan.

Ty denna världens vishet är dårskap i Guds ögon. Det står skrivet: Han snärjer de visa i deras slughet... (1 Kor 3:19)

Den oandlige tar inte emot vad Guds ande säger, det är dårskap för honom, och han kan inte förstå det eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt. (1 Kor 2:14)

Psaltaren likställer dårskap med synd:

Befria mig från alla mina synder,
låt mig slippa bli smädad för dårskap. (Ps 39:9)

Du känner min dårskap, Gud,
min skuld är inte dold för dig. (Ps 69:6)

Dårskapen i tron behandlar Paulus lite längre i första Korinthierbrevet.

Talet om korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som räddas är det en Guds kraft. Det står skrivet: Jag skall göra slut på de visas vishet, och de förståndigas förstånd skall jag utplåna. Var finns nu de visa, de skriftlärda och denna världens kloka huvuden? Har inte Gud gjort världens vishet till dårskap?
Ty eftersom världen, omgiven av Guds vishet, inte lärde känna Gud genom visheten, beslöt Gud att genom dårskapen i förkunnelsen rädda dem som tror.
Judarna begär tecken och grekerna söker vishet, men vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna, men för de kallade, judar som greker, en Kristus som är Guds kraft och Guds vishet.
Guds dårskap är visare än människorna och Guds svaghet starkare än människorna.
Bröder, tänk på när ni blev kallade: inte många var visa i världslig mening, inte många var mäktiga, inte många förnäma.
Men det som är dåraktigt för världen utvalde Gud för att låta de visa stå där med skam, och det som är svagt i världen utvalde Gud för att låta det starka stå där med skam, och det som världen ser ner på, det som ringaktas, ja, som inte finns till, just det utvalde Gud för att göra slut på det som finns till, så att ingen människa skulle kunna vara stolt inför Gud.
Genom honom finns ni i Kristus Jesus, som har blivit vår vishet från Gud, vår rättfärdighet, vår helighet och vår frihet.
Som det står skrivet: Den stolte skall ha sin stolthet i Herren. (1 Kor 1:18-31)

Guds svaghet, korsvägen av underordnande och utblottelse är starkare än världens styrka, dåraktigt. Svaghet är något man skulle kunna skriva mer om men jag nöjer mig med ett tal om dem som gör sina egna avgudabilder. Ateisten säger väl då, "det är bättre att inte ha någon Gud alls." Men texten skall förstås bredare. Det handlar om att ha sin trygghet i det skapade och det förgängliga;

Aska är hans hjärta, simplare än jord är hans hopp och värdelösare än lera är hans liv.
Ty han känner inte den som formade honom själv, som andades in en själ med kraft att verka och blåste in en ande med liv i honom.
I stället menar han att vår tillvaro är en lek, att livet är en marknadsfest där det finns pengar att tjäna. "Inkomster måste man skaffa sig bäst man kan", säger han, "även om medlen blir onda."
Han vet ju bättre än någon annan att han syndar när han tillverkar bräckliga kärl [2 kor 4:7, så väl som krukmakarens verk] och gudabilder av samma jordiska material.
Men dåraktigast av alla, klenare än spädbarn till förståndet [dvs. de dåraktiga kristna], var ditt folks fiender och förtryckare. (Vish 15:10-14)

Istället är tillvaron en lek...

Paulus går andra vägen, han omfamnar dårskapen och pekar i det andra Korinthierbrevet på vad sann dårskap är, att lyfta fram sin egen kraft i det som sker:

Jag upprepar: ta mig inte för en dåre, men om ni ändå gör det, så lyssna på denne dåre, så att jag kan få skryta lite, jag också. (2 Kor 11:16)

De tjänar Kristus - det gör jag ännu mer, för att nu tala som en dåre. Jag har arbetat mer än de flesta, suttit i fängelse mer än de flesta, fått prygel i övermått och ofta riskerat livet. (2 Kor 11:23)

Jag har varit som en dåre. Ni har tvingat mig till det. I stället borde ni ha fört min talan, för jag är inte på något sätt underlägsen dessa väldiga apostlar, även om jag ingenting är. (2 Kor 12:11)

Om ni ändå kunde stå ut med lite dårskap hos mig - visst gör ni det. (2 Kor 11:1)

Vad jag här säger, det säger jag inte i Herrens anda utan som i dårskap, när det nu är fråga om skryt. (2 Kor 11:17)

Till min skam måste jag medge att jag tydligen har varit svag. Men vad andra vågar komma med - nu talar jag i dårskap - det vågar också jag. (2 Kor 11:21)

Om jag skulle vilja skryta är jag ändå inte från förståndet, för vad jag då skulle säga är sant. Men jag avstår för att ingen skall tänka högre om mig än han gör när han ser eller hör mig. (2 Kor 12:6)

Men om Paulus uppmanar oss att omfamna denna galenskap, blir inte det en onödig stötesten för folk. Räcker inte dårskapen i korset, eller helt enkelt svårigheterna att tro? Paulus inser faran och vädjar om lite sans och balans och att vi åtminstone kan försöka vara lite normala:

Anta att hela församlingen håller gudstjänst och att alla talar med tungor. Om det då kommer in oinvigda eller otroende, så säger de: "Ni är galna." (1 Kor 14:23)

För en som dåraktigt vill se sig lite vis i denna världen ger inte detta mycket stöd. Det är ungefär precis vad jag inte vill höra. Det är och kommer innebära ett troligtvis ganska smärtsamt avklädande. Ju högre man klättrat i babelstornet, desto mer kommer man slå sig. Hjalmar Ekström skriver i ett brev att Paulus troligen är den som gått längst i sin utblottelse, spontant tänkte jag "längre än Johannes", men jag börjar förstå vad han menar. Står Paulus bland de heliga dårarna så är man åtminstone inte ensam. Frågan är om det är någon egentlig tröst...

Bedra inte er själva. Den av er som tycker sig vara vis i världslig mening måste först bli en dåre för att bli vis. (1 Kor 3:18)

Några kritiska...

I: "Vårt folk tillber en gud som inte ger svar. Som lämnar det upp till var och en hur de vill handla."

II: "Det är jobbigt när man behöver svar."

I: "Det är kanske det pris vi måste betala för att vara fria."

Replikskiftet kommer från filmen Spartacus som gick för någon kväll sedan (alltså inte den med Kirk Douglas utan en nyare), och får stå som vinjett för ett inlägg med lite mer samhällsanalys. Jag ägnar mig åt det istället för tramsiga spekulationer kring gemensamma valutor, övervakning och streckkoder. (Stephan Christiansens historia om den europeiske forskaren är faktiskt underhållande, jag gissar, om det finns någon verklighetsgrund, att mannen på flyget insåg att detta var en man som tog sig själv på stort allvar och drev med honom...)

Egentligen är alla väsentliga tankarna tagna från P1:s teologiska rummet 080420 som fortfarande går att lyssna på. Kanske gör du bättre i att lyssna på det programmet än att läsa här.

Programmet handlar om sekulariseringen som man redan på 1700-talet trodde skulle gå fort. 300 år senare ser vi att så inte har skett och det finns egentligen inget som pekar på att religionen skulle försvinna. Programmets spaning är att det kommer bli mer privatreligion och mindre organiserad religion. Jag hoppas inte det, men man vet ju aldrig.

Några viktiga synpunkter lyftes fram. Människans framåtskridande, frälsningen av sig själv genom sin inneboende godhet, skulle när de gamla strukturerna föll i början av 1900-talet äntligen befria människan och skapa det goda samhället. Då kommer det värsta kriget någonsin, första världskriget. Efter andra världskriget säger människor det här får aldrig hända igen, nu har vi lärt oss, nu kan vi bygga det goda samhället (gärna genom Myrdahlsk social ingenjörskonst där svagsinta skulle tvångssteriliseras). Detta är precis samma sak som hamras in av "humanisterna". Om vi bara blir fria från de gamla strukturerna så kan det goda samhället stå, har vi bara en Gud som inte svarar kan vi göra det goda.

Nyheten i detta är oförmågan att just lära sig, om det inte fungerar första gången skriker vi lite högre. Frågan om etikens grund är inte ens längre levande. De helt godtyckliga värderingar som t.ex. att fostret får ett människovärde i en viss vecka motiveras på något märkligt sätt med vetenskap, och medicinsk forskning. Samma sak gäller egentligen alla frågor som lyfts fram (mänsklighetens inneboende godhet, civilisationens framåtskridande, så väl som syn på äktenskap och lycka). Omedvetenhet om motiven är i regel ganska riskabelt.

De konstruerade uppdelningarna kommer också upp. De mellan samfundskunskap och samhällskunskap. Det mellan religion och samhälle, politik och religion. Egentligen konsekvenserna av tro och vetandedebatten. Programmet påtalar att alla samhällen är starkt påverkade av den religion som ligger till grund för den, dvs. även de samhällen som kallar sig religiösa, uppdelningen är ur forskningssynpunkt en onödig stympning. Disciplinuppdelningen finns även inom teologin där man särskiljer den i vår världsända överflödiga erfarenhetssidan av religionen och kallar den religionspsykologi, emedan allt i den systematiska teologin blir tämligen meningslös verksamhet om den inte baserar sig i just erfarenheten. I religionspsykologin visar sig ganska klart att vetenskapens materialistiska axiom gör våld på tron, man kan verkligen fråga vad prästutbildningen gör på teologiska fakulteter. Uppdelningarna tjänar givetvis till marginaliseringen av den organiserade religionen i syfte att befria samhället (se ovan).

...för ateism är politik. Man kan motivera beslut helt med att vi inte skall styras av "gamla dogmatiska tankemönster", "traditioner" eller för att skydda oss från "fundamentalister". Man kan samla poäng på detta sätt. Detta oroar mig.


---
Jag känner att jag behöver gnälla lite på Luther också. Jag hoppas på lite tillrättavisningar från pålästa och rättroende Lutheraner:

Det goda samhället är också en gammal Luthersk slagdänga, där den goda despoten skall styra, ställföreträdande för Gud. Att göra uppror mot samhället är att göra uppror mot Gud, att hamna utanför samhället är att bli ställd utanför gemenskapen med Gud. Predikanten Stephan Christiansen (se ovan) nämde att man borde vara försiktig för att kalla folk antikrist, både påven och Luther kallade nämligen varandra för antikrist. Tänk om båda har rätt. Två kyrkosplittrare, en vars undermåliga teologi vi nu får dras med.

Lutherdomen kastar ut barnet med badvattnet genom att sätta tro emot handlingar, efterföljelse, konsekvenser osv. In i ditt slaveri under despoten! Inte nog med det, vilket läggs fram av Samuel Rubensson i senaste nummret av NOD. I sin iver att rättfärdiga sin egensnickrade definition av sakrament kallar han äktenskapet naturlig ordning och instiftat av Gud istället för ett förbund bland människor som Gud kan välsigna och som kan gestalta Gud i världen. I konsekvensens namn stängs klostren och församlingen smulas samman till folk som sitter som fågelholkar i en lokal, för att sedan ha sitt sociala umgänge i hemmet, med de andra rika och välbeställda.

Luther måste börja göras upp med ifall vi skall kunna kasta av oss folkkyrklighetens ok. Den tendens att avsluta all argumentation med att "det stämmer inte överens med vad Luther säger" som om Luther var den slutgiltliga uttolkaren av Guds ord (och inte Muhammed ;)), omöjliggör detta.

Klåpare säger jag. Svenska kyrkan av idag är mitt bevis.